Brukar du handla begagnat?

Detta är ett inlägg i samarbete med PhoneHero.se

Jag har nästan alltid varit lite avigt inställd till att köpa begagnade saker. Riktigt varför vet jag egentligen inte, det har bara inte känts helt rätt. Men skam den som inte kan ändra på sig och erkänna att man kan ha fel! 😉

Jag har, som vanligt, lyckats ha sönder min iPhone och har då funderat på om jag ska laga den (men det kan vara rätt kostsamt) eller om jag ska köpa en ny, men när jag letade så kom jag in på begagnade mobiler som ett möjligt alternativ. Det går faktiskt att hitta sådana som är i bra skick och i princip som nya! Jag har tänkt fram och tillbaka kring för- och nackdelar, men faktum är att jag kan se ungefär lika många fördelar som nackdelar.

Jag har försökt hitta rationella argument för och emot nytt respektive begagnat. Fördelarna med en ny mobil är väl främst att man har någon form av garanti och själva känslan av att man vet att den är helt ny. Fördelarna med en begagnad mobil är förstås att de är billigare och att man faktiskt sparar på miljön en del om man inte alltid köper nytt.

Så, mina vänner, min nästa ”nya” mobil blir kanske en begagnad iPhone istället för en sprillans ny eftersom jag då får pengar över till annat (och det kan behövas). Dessutom har jag på PhoneHero.se sett att de har 12 månaders garanti på sina begagnade mobiler så argumentet med att nya mobiler har garanti och begagnade saknar det faller lite när man får garanti även på begagnat!

Gör som jag, vet jag, ta och kika in hos Phonehero.se du med och se om de har den telefonen du letar efter, de hjälper dig hitta rätt samtidigt som du sparar på både pengar och miljö!

mini me w/ family

Kära pappa. Om han bara visste hur mycket han betyder. Så hade han nog förstått. Att man saknar någon man pratar med varje dag är läskigt och jobbigt.

Jag och min första kompis typ, Johanna!

skitunge på junibacken.

våra första katter. Kurre och Kajan <3

Haha här var man söt och oskyldig.

min vackra mamma.

Ibland så önskar man ju att man var liten igen.

Jag och mormor som bor i himlen.

Här med kussarna Jessica och Jocke 🙂Mamma och jag, suddig bild dock hehe.

Låna till bostad

Detta är ett inlägg i samarbete med Sverigekredit.

Alla bor vi någonstans, ett konstaterande som inte borde förvåna någon, men var bor du själv? Jag har själv haft en hel del tur, och otur, med mina bostäder. Nu bor jag på Södermalm, men det är ju ändå så att jag funderar på att flytta, vilket kanske känns som helt onödigt när man tänker på hur många som fortfarande, i min ålder, bor kvar hemma hos sina föräldrar, i andra hand eller flyttar mellan olika tillfälliga boenden.

Det finns många anledningar till att det är svårt med bostäder i Stockholm, men för den som vill köpa sitt boende är ju priset oftast ett problem för vem sitter på miljoner att spendera på en bostad, egentligen? Det innebär att man måste låna pengar om man inte har väldigt rika föräldrar som kan hjälpa en. Att hitta ett bra bolån är inte lätt tycker jag, så det gäller som vanligt att man gör en vettig jämförelse mellan de olika alternativ som finns.

Jag tycker det är jobbigt med ekonomi och jag tror inte jag är ensam om att känna så. Att ge sig iväg till olika banker för att söka lån, förklara min ekonomi och så vidare gör mig nästan svettig så jag tycker det känns bra att kunna jämföra hemma, i lugn och ro, på nätet. Det känns mycket tryggare än att ringa banken och boka möten och sedan behöva åka runt för att få till ett bra alternativ.

Tänk på att när du väl hittar en lägenhet som du tycker om så är du förmodligen inte ensam och då är det bra att i förväg ha kontrollerat vad du kan få låna och vilka villkor som du kan få så att du har detta klart. Om du har detta klart innan det blir dags så har du bättre förutsättningar att lyckas.

Är nyfiken, hur bor du? Egen hyreslägenhet, bostadsrätt, andra hand eller annat? Om du köpt din lägenhet, hur finansierade du den?

Destruktiva förhållanden

Ett destruktivt förhållande.

Någonting som både skrämmer mig, men som jag också har gynnat mig i alla mina misstag. Det är att folk glömmer. Så fort. Folk läser eller hör, bilder sig en egen uppfattning och som dem sedan glömmer. Men att folk har glömt bort att jag levde i en fruktansvärt destruktiv relation som har satt sina spår hos mig, för jag ser honom ute. Jag ser hur han hånler mot mig ungefär som att ”jag lyckades ta mig in i din värld” när han gång på gång sa att jag var så äcklig som vart med i Paradise Hotel att jag borde ta bort mina sociala medier. När det visade sig att han egentligen bara var svartsjuk på mig. För han hade inget har jag insett nu när jag blivit äldre.

 Det jag pratar om är nämligen relationen som jag hade innan Lance, han och jag är ju ett avslutat kapitel, men visst ibland så dyker det upp små minnen. Jag kommer ihåg det bra och ler lite åt det för. Oskyldig och kort men det var inte mer än så. Men när jag tänker på relationen jag hade innan så känner jag fortfarande smärtan från när han slog mig, när han begränsade mig från mina vänner, och från min familj. Det känns typ som att vi var med i 90 days to fiance(Pedro och Chantel) fast det var bara åt ena hållet. Han hatade min pappa, för att min pappa hatade honom för att han vägrade att betala när han bodde hos mig och för att han såg att jag var rädd för honom. Pappa märkte att han slog mig långt innan jag själv ens reflekterade över det. Därför ville han begränsa mig från min största förebild. Att han sa att jag ljög när jag var ute för länge fastän jag bara satt på Sturehof med en av mina bästa vänner, då var jag där. Och som jag sagt tidigare, han var SÅ fantastisk som stod ut med mig och jag skulle vara glad över att någon ens ville vara med mig trots att jag haft sex i TV, för att jag var offentlig. Att det inte fanns någon som tog mig seriöst. Men sen var han själv med i Paradise Hotel. Han fick samarbeten med mina tidigare samarbetspartners. Och han körde alltid med det korten när jag lämnade honom ”ja men ni vet ju hur Paulina är och hon ljuger en massa”. Någonting i mig vill ju fortfarande försvara mig från det. Jag är ingen hemsk människa, jag vet dock om att jag inte är perfekt. Men jag är inte aggressiv. Och behandlar man mig med respekt så får man respekt tillbaka. Det är sjukt hur man kan låta än annan människa som påstås sig älska dig försöka ta bort allt som är DU. Din intrigitet, men framförallt så försvann mycket av min livslust.

Men nu nästan 3 år senare så är jag inte längre rädd för killar och känner mig för första gången på länge att jag faktiskt skulle kunna tänka mig att ha en relation. Lance och jag hade problem för att jag blev rädd för honom när vi bråkade, precis som alla par gör. Men jag blev panikslagen och höll händerna för ansiktet. Och så ska det inte behöva vara. Men alla växer upp någon gång. Jag har nu gått vidare på riktigt efter att ha vart i en sån destruktiv relation. För jag slutade att älska honom långt innan vi gjorde slut. Jag menar bara att jag faktiskt känner mig redo att träffa någon, att våga öppna upp mig. För jag vet om att alla killar är inte kvinnomisshandlare som försöker kontrollera varje steg du tar. 

Och nej, jag kommer aldrig sluta prata om att Mattias slog mig. Han förtjänar inte att gå runt och vara lycklig, han tog bort så många år av mitt liv och det har tagit så lång tid för mig att få tillbaka min självkänsla så det är därför jag tar upp det här. Jag kan fortfarande känna knölarna på mina läkta revben som han knäckte, det kommer aldrig att läka ordentligt. Så varför ska allting bara gå förbi ostraffat? Sen tycker jag också att det är viktigt att prata om.

Att resa med kort

Detta är ett inlägg i samarbete med Kortio.

Som ni alla vet så reser jag en hel del, ibland kortare resor inom landet, ibland inom Europa och ibland reser jag riktigt långt. Jag älskar att resa och nu under vintern blir det gärna så att man ger sig ut och ser sig om! Vad som jag inte älskar är när man ska växla pengar för resan eller upptäcker på sin kortfaktura, när man väl kommer hem, att det kostat mycket mer än vad man tänkt sig.

Kortföretag är duktiga på att ta betalt. Det är valutapåslag och andra avgifter som man inte tänker på förrän räkningen dimper ned i brevlådan. ☹

Jag har kikat runt nu och letat efter vettiga resekort och på Kortio hittade jag en jämförelse som jag tycker var mycket bra. Där finns en uppsjö med olika kort som man kan ha med sig på resan och bland dessa har jag fastnat för Easyliving som har 0% valutapåslag, vilket känns rätt med tanke på hur irriterad jag blir av alla extra avgifter.

Extra kul är det när man ser att det faktiskt finns kort som ger tillbaka, där ett kreditkort för resa kan ge dig fördelar som loungeaccess, så du slipper trängas med alla andra och kan koppla av på flygplatserna, eller en riktigt bra reseförsäkring när man använder kortet. En del kort ger dessutom tillbaka upp emot 3% på allt du handlar för kortet som extra bonus. Ganska bra jämfört med min ”vanliga” bank som envisas med uttagsavgifter om man vill ha kontanter, valutapåslag när man handlar och andra små otäckheter.

Jag rekommenderar en titt på Kortios hemsida så kan ni själva göra samma jämförelse som jag gjort och hitta det kort som passar bäst för just din resa!

Vem är jag?

vid matbordet?

Hemma, om jag lagat maten själv, så blir jag alltid mätt innan den är klar för småäter hela tiden, haha. Så när maten väl är klar så är jag AS mätt. Nån som känner igen sig haha? På resturang – tycker alltid att personens mat jag äter med är godare så försöker byta, eller så blir jag as mätt på brödet 🙁

på nattklubben?

Är inget superfan av att dansa, är ju från Stocholm och där kör man veven i baren eller vid borden typ hahaa .Men brukar mest gå till olika barer/klubbar och ta shots och hälsa på folk jag känner.. Blir lätt rastlös och vill gå vidare. Jag går nästan alltid till minst 5 ställen varje gång jag går ut i Stockholm! Men sen sista klubben man går till så fastnar jag alltid på toaletterna och blir bästis med alla tjejer där inne och lånar varandras smink och byter nummer. Sen hörs man aldrig iallafall.

på stranden?

Om jag nu väljer att gå dit? Den som klagar över hur varmt och svettigt det är mellan doppen i vattnet. Slutar mest med att jag går in och lägger mig på rummet. Därför jag aldrig är brun om någon frågar..

på efterfest?

Oj.. När jag väl går på efterfest/har efterfest så är jag förmodligen ganska dragen. Så jag är den som tömmer barskåpen och inte vill gå och lägga mig. Jag vill aldrig sluta. Ingen bra egenskap som resulterar i att jag sover hela dagarna haha.

i klädbutiker?

Oj, blir helt stirrig och vet inte vart jag ska börja. Prövar aldrig kläder. Så jag är inget superfan av att shoppa i butik.

hemma hos andra?

Jag är väldigt artig, tackar för mig och frågar om jag får ta ett glas vatten. Har extremt mycket respekt för andras hem.

i sängen?

Jag sover mest i sängen, äter gör jag ibland också.

på flygplan?

Jag somnar direkt. JÄMT! Fast det är ganska skönt faktikst.

hemma en chilldag?

osminkad, oduschad och varvar mellan att kolla tvn och att städa.

i ett förhållande?

Väldigt kärleksfull. Inte alls svartsjuk.

Kontor på kontorshotell i Stockholm?

Detta inlägg är ett samarbete med Hagalunds kontorshotell.

Som entreprenör, för det är jag även om jag inte vanligtvis brukar kalla mig det, är det lätt att tappa fokus när man arbetar hemifrån (eller ja, det är i alla fall så jag upplever det). Man arbetar hårt med att försöka få till vettiga inlägg på både bloggen och Instagram, men hur ska man göra det när det är svårt att fokusera för att man får besök, det finns massor med saker som distraherar och så vidare?

Jag har haft kontorsplats tidigare, som ni som hängt med mig under åren kanske minns, och funderar seriöst på om det inte är dags snart igen? Det jag har kikat på nu då är kontorshotell i Stockholm och då följer ju frågan vilket? Inne i stan vore ju toppen, nära och bra, men sen ska det ju vara både bra och passa plånboken med…

Jag har fastnat för Hagalunds kontorshotell som ligger i Solna, men de erbjuder både ett attraktivt pris och en inspirerande miljö. Det är för mig lite fel sida av stan, men när jag kollade så var det enkelt att ta sig dit. Det är tydligen också så att det är lätt att nätverka på kontorshotell, man får träffa andra företagare och kreatörer och det hoppas jag kan bidra till inspiration (som jag ibland saknar). Priset var attraktivt tycker jag och det gör valet lite enklare när man slipper bli skinnad bara för att kontorshotellet har ”en fin adress”.

Dessutom har de ett “All Inclusive”-koncept där det ingår det mesta du behöver på ett fungerande kontor. Som grädde på moset har de just nu kampanj som gör att man får två månader gratis (december och januari). Det är kanske dags att göra slag i saken och skaffa sig en kontorsplats så att jag kan fokusera på det som trots allt är viktigast för mig?

Som sagt, detta är ett inlägg i samarbete med just Hagalunds kontorshotell, men det betyder inte att jag inte tycker det verkar strålande, för det gör jag! SÅ, ska jag skaffa kontor eller inte?

FETT SJUKT INLÄGG FRÅN 2011

ATT MAN KÄNT SÅ HÄR I TYP 10 ÅR. Det är så stört. Det här är alltså ett GAMMALT inlägg från 29 nov 2011.

 

”I ungefär två år så har jag fått höra all denna tjat. Alltid, jämt. Det spelar ingen roll vilken tid på dygnet, utan nu snackar vi jämt. Jag får ungefär 20 sms i timmen. Och vad pratar jag om? Jo bloggen, det finns inget Paulina längre.

När jag var 16 år så vaknade jag av att pappa kom in och skrek att jag måste blogga, när jag väl hade gått upp så ringde min mamma mig och sa ”du får jobba på Ica om du inte bloggar, vill du det?”. Sen så bloggade jag. Efter någon timme ringde min manager och sa ”blogga då”…

Efter några timmar till så ringde någon som jag jobbade med och sa ”lägg upp det här”… Sen så loggar jag in på Facebook. Och då är det alltid någon bekant eller någon vän som ber mig om en länk, eller så ber någon jag jobbar med att lägga upp en tävling. Till och med dom jag legat med, eller dejtat får knulla för att dom går runt och säger ”vill du bli bukis med Paow?”… Tragiskt nog så funkar det tydligen.

När jag är ute och festar, så kommer folk fram hela tiden (jag uppskattar det, det gör jag verkligen)… När killar kommer fram och raggar, varför raggar dom 9 gånger av 10? Jo, bloggen. Smörar arslet av sig och bjuder på drinkar! Människor som ställer sig framför mig på stan och tar kort på mig utan att fråga, jo varför? För att lägga upp på sina bloggar. Och mina föräldrars ständiga tjat om att jag kommer att få sitta på pappas mataffär om jag inte bloggar. Människor/vänner googlar mig och tycker att det är skitkul att skriva ”tjena sverigedemokraten” för att det stod på något jävla Flashbackforum? Sug min röv.

Jag kan inte göra bort mig för då hamnar det ute på hela internet. Det första jag hör och tänker på när jag vaknar varje dag, jo det är bloggen. Varför vill alla vara vän med mig? Jo, för att man blir någon slags ”kändis” när man bloggar tydligen.

Helt plötsligt när det blir så mycket tjat om bloggen, samtidigt som jag ska diska, tvätta och räcka till min vänner, som alla hör av sig hela tiden och blir frusterade när jag inte svarar, hur ska jag då hinna med att jag ska renovera hemma?

Samtidigt så får jag inte vara ung, jag får inte göra bort mig, jag får inte hamna i svackor för att det är riskabelt för bloggen. Jag får inte ens supa 3 dagar i veckan när jag precis fyllt 18 som alla andra 18-åringar för då tappar jag mina annonser. Men jag känner ingen lust till att blogga när det blir så mycket tjat hela tiden. Från ALLA. Jag tycker inte att det är kul längre. Alla vill få ut någonting av mig. ALLA, hur kul är det att jämt gå runt med en baktanke med alla man umgås med?

Att behöva vara rädd över att det jag säger till mina vänner ska stå i tidningarna?

Det sårar mig och just nu så håller det på att knäcka mig. Ibland så skiter jag i allt och alla och bara kör. Men ibland så blir det väldigt jobbigt också. Att jag inte har någon att prata med. Steffi har aldrig tid längre och hon är den enda människan i hela världen jag har tid för (även om jag älskar många, så har jag inte tid för alla med det livet jag lever), för hon är som jag var i början. Att 100%, fish, bärs och alla udda människor är mycket roligare (så jag skyller inte på henne). För det är trots allt mina problem. Mina val och mitt liv.

Just nu så har det knäckt mig på mitten. Och så här långt ner i hålet har jag aldrig varit tidigare, så det kommer att ta lång tid innan jag tar mig upp. Men jag ska försöka göra mitt bästa. Tack och hej. Och ja, jag kommer att fortsätta att blogga 🙂

Jag lovar att inta glömma vem jag är. Det gället bara att hitta tillbaka och må ännu bättre!

AIRPODS

I samarbete med teknikdelar.se

Alltså jag tror att denna världen gör mig knäpp. För jag ÄLSKAR AIRPODS. Alla som följer mig på Instagram och som ser mig ute på stan eller alla mina vänner vet att jag fullkomligt DÖR för AirPods. Dem är så praktiska, har bra ljud och kopplar upp AS FORT. Hur nice är inte det? Sen har det ju blivit trendigt och helt ärligt snyggt? Sen har ju dem släppt ett par nya. Lite saftiga i priset men jag har i alla fall beställt ett par för jag BEHÖVER DEM I MITT LIV. Är nog inne på fjärde paret AirPods nu. Lagt säkert 10 tusen på det men jag vägrar att använda vanliga hörlurar. Träffar jag en kille och han har hörlurar med SLADD så blir jag typ arg? Okej jag vet att jag är knäpp. Men att det är en fetish jag har och dem är ju bra. Jaja end of mitt tjat om sånt.

Är i alla fall i AIRPOD HIMLEN när jag är inne på teknikdelar.se.

Där har dem ALLA möjliga AirPods (äkta så klart) och en massa tillbehör till ett bättre pris.