Rent emotionellt så känner jag mig förstörd och ensam. Jag vet att jag inte är förstörd och att jag inte är ensam men jag känner mig det som att ingen skulle förstå hur mycket jag än skriver. Eller hur väl jag skulle välja att uttrycka mig. Hur många timmar jag än skulle sitta och skriva det här.
Jag vet inte hur jag ska uttrycka mig i ord längre, det som jag alltid gjorde innan. Det var så jag lättade på trycket, jag skrev och skrev och sen så kändes allt så mycket bättre, allt har vart brutal jävla ärlighet. Jag har sällan ljugit medvetet i bloggen. Men just nu vet jag inte vem jag är. Som att jag aldrig har haft någon koll. Allt har gått i racer fart och allt som har betytt något är stjärnstatus, pengar, gratis drinkar på stureplan, resa ,fest och nöjen och fina middagar. Men det är där felet har gått. Helt ärligt så gråter jag just nu när jag skriver det här. För att allt i mitt liv har vart så jävla förbannat ytligt. Sen jag träffade M så har jag insett mina brister och hur egoistisk jag varit. Och nej det är inte han som sagt det till mig. Det är saker jag kommit underfund med själv. Jag bråkar alltid med min pappa, vilket jag verkligen inte vill. Han är min hjälte. Även om jag vet att livet inte alltid blir som man vill. Så har jag på något sätt aldrig accepterat min pappas val och sätt att vara på. Jag har inte träffat min 14 åriga syster på snart ett år. Jag har träffat min mamma två gånger på 400 dagar. Jag är för trött för att orka hälsa på när jag väl är hemma. Prioriterar fel och är lat och egoistisk när sanningen är att jag önskar att jag hade bättre kontakt med min familj, att jag shoppade med min syster, äter lunch med min mamma och träffar min pappa utan att bråka om pengar. Slippa lämna bort Maddiken(min katt) som är 16 år gammal för att jag vill fly från problemen. Bränna varenda krona jag tjänar trots att det är helt jävla onödigt.
Jag ställer in möten för att jag är kroniskt trött, fuckar upp saker. Tar upp saker ur det förflutna. När allt jag egentligen bara vill är att ändras. Ta tag i saker, inte fly från problemen.
Någonting jag lärt mig senaste året som är ett stort framsteg för mig. Är att inte ta människor för givet. För det gjorde så att jag förlorade någon som jag kallade min bästa vän under 6 år. Men jag tar vara på dem jag har och försöker jobba på relationer hela tiden. Visa att jag bryr mig, finns där och ställer upp. Jag vet om att jag är väldigt knepig och speciell. Men jag finns där på mitt sätt, jag ställer upp på mitt sätt.
Sen en till grej. Jag har blivit mer positiv också. Det är en bra grej. Livet är inte värdelöst, det är bara en bitch.
