Nytt kapitel.
Rent emotionellt så känner jag mig förstörd och ensam. Jag vet att jag inte är förstörd och att jag inte är ensam men jag känner mig det som att ingen skulle förstå hur mycket jag än skriver. Eller hur väl jag skulle välja att uttrycka mig. Hur många timmar jag än skulle sitta och skriva det här.
Jag vet inte hur jag ska uttrycka mig i ord längre, det som jag alltid gjorde innan. Det var så jag lättade på trycket, jag skrev och skrev och sen så kändes allt så mycket bättre, allt har vart brutal jävla ärlighet. Jag har sällan ljugit medvetet i bloggen. Men just nu vet jag inte vem jag är. Som att jag aldrig har haft någon koll. Allt har gått i racer fart och allt som har betytt något är stjärnstatus, pengar, gratis drinkar på stureplan, resa ,fest och nöjen och fina middagar. Men det är där felet har gått. Helt ärligt så gråter jag just nu när jag skriver det här. För att allt i mitt liv har vart så jävla förbannat ytligt. Sen jag träffade M så har jag insett mina brister och hur egoistisk jag varit. Och nej det är inte han som sagt det till mig. Det är saker jag kommit underfund med själv. Jag bråkar alltid med min pappa, vilket jag verkligen inte vill. Han är min hjälte. Även om jag vet att livet inte alltid blir som man vill. Så har jag på något sätt aldrig accepterat min pappas val och sätt att vara på. Jag har inte träffat min 14 åriga syster på snart ett år. Jag har träffat min mamma två gånger på 400 dagar. Jag är för trött för att orka hälsa på när jag väl är hemma. Prioriterar fel och är lat och egoistisk när sanningen är att jag önskar att jag hade bättre kontakt med min familj, att jag shoppade med min syster, äter lunch med min mamma och träffar min pappa utan att bråka om pengar. Slippa lämna bort Maddiken(min katt) som är 16 år gammal för att jag vill fly från problemen. Bränna varenda krona jag tjänar trots att det är helt jävla onödigt.
Jag ställer in möten för att jag är kroniskt trött, fuckar upp saker. Tar upp saker ur det förflutna. När allt jag egentligen bara vill är att ändras. Ta tag i saker, inte fly från problemen.
Någonting jag lärt mig senaste året som är ett stort framsteg för mig. Är att inte ta människor för givet. För det gjorde så att jag förlorade någon som jag kallade min bästa vän under 6 år. Men jag tar vara på dem jag har och försöker jobba på relationer hela tiden. Visa att jag bryr mig, finns där och ställer upp. Jag vet om att jag är väldigt knepig och speciell. Men jag finns där på mitt sätt, jag ställer upp på mitt sätt.
Sen en till grej. Jag har blivit mer positiv också. Det är en bra grej. Livet är inte värdelöst, det är bara en bitch. Det enda jag vill är att få ett så normalt liv som möjligt, ta tag i saker, hålla vad jag lovar. Och framför allt så jobbar jag hela tiden på att bli en bättre flickvän. Och jag vill få tillbaka den där superbra kontakten med min familj. Och jag har insett att jag måste ändras.Och när jag mår bra så vill jag sköta bloggen också. Även om det inte är högsta prioritet.
Så nu börjar jag ett nytt kapitel.
Maria
Lycka till o ta det i små steg. Livet är inte så lätt. Kram.
Sofia
Gillar dig som fan! Hoppas det löser sig för dig. Tänk inte för mycket och klandra inte dig själv. Du har säkert inte gjort någon illa med vilja. Det livet du levt (såpass tidigt dessutom) har väl satt sina spår på det sättet bara. Det kommer bli så bra, din familj finns kvar och förstår dig nog till 100% Puss
Marie
När jag var i din ålder var jag precis likadan (inte känd) men gratis drinkar uppmärksamhet livet på en räkmacka betydde allt. Några år senare funderade jag precis som du. Bjöd min mamma på middag bad om ursäkt för hur jag vart osv. Hon log åt mig och sa att jag är bara glad att du är tillbaka. Nu har vi en fantastisk relation jag mår tusen gånger bättre nu än av den ytliga destruktiva livsstilen. Men vad jag lärt mig. Klandra inte dig själv för hur du varit utan ta dina erfarenheter och vänd till något positivt så blir du en bättre människa hela tiden!
Caroline
Vilket stort steg Paulina! Det är sjukt tungt att behöva inse och hantera att man gjort en del knepiga val i livet. Att man missat mycket tid och bränt många broar. Extra tungt när man gjort det inom familjen.
Nu har vi behövt inse det och det är den tyngsta biten av hela resan. Allt ältande, den jobbiga processen av att komma ihåg så många händelser som man önskar att man hanterat annorlunda.
Det fina med det hela är att ett förlåt kommer man långt med. Människor fuckar upp världen över varje dag. Den viktiga biten är att ta tag i förändringen man vill göra, vilket är precis det du har gjort.
Du har lessnat på att göra omogna val som står i konflikt med vem du vill vara nu. Bra jobbat att ta reda på det!
Nya tag, nya relationer, nya förhållningssätt till gamla vanor som smyger sig på, nya prioriteringar, nya tankesätt och nya sätt att träffas!
Bort med giftet i hjärnan som trycker ner dig och in med fräscha uppmuntrande tankar som ger dig tillåtelse att bli bättre 🙂
Starkt jobbat! Det är inte lätt.
Kram
K
Stark insikt, jobbigt men sant. Det är starkt att erkänna det för sig själv. Det är svårt att ändras men så skönt när man gör det för det bättre. Låter verkligen som att din kille är bra för dig. Det krävs mycket jobb för att ändra sig, hoppas du kan få hjälp av någon med det för det är så värt det. Bort med ångest, foka på sådant som verkligen betyder något i längden, få mer energi, inte påverkas av det ytliga, ta hand om sig själv och sina behov mm. Hejja hejja
Lovisa
Det här säger jag verkligen för att vara snäll, även om det låter drygt. Jag levde exakt som du i typ 10 år, fest, resa, ångest, jobba, resa, fest, ångest, prioritera åt helvete, fucka familjen, strunta i vänner, ångest, jobb, resa, fest, komma hem, ÅNGEST, ta tag i allt, MEGAÅNGEST.
Kunde inte göra det själv, var alltid upp och ner, antingen speedad som fan, gjorde upp planer som jag sen inte orkade fullfölja när allt blev skit igen. Så jag gick till vårdcentralen, förklarade allt med mitt destruktiva liv och ärligt var jag suicidal vilket jag också sa. Men då hjälpte de mig så jag fick en tid hos en KBT-terapeut. Man kan självklart gå privat och betala själv men jag gjorde så. Det förändrade ALLT. De hjälper en att tänka på ett annat sätt och förstå sig själv, varför man har gjort allt ’fel’ och varför man hatar sig själv, för det gör man ju emellanåt när allt är sådär. Det var nog tre år sedan jag började, har varit där till och från men det var fan min räddning.
Lycka till, hoppas det blir bättre 🙂
sofié leifsdotter
KBT är fan guld för kaotiska hjärnor och trasiga hjärtan! <3
Synnöve
Låter som du är utbränd, som jag.
Läraren
Gissar att du har adhd. Har du gjort utredning? Även om diagnosen inte spelar någon större roll, kan du lättare förstå dig själv och lära dig strategier för att ’klara dig’ och planera ditt liv på ett annat sätt. Lycka till!
Frida
Du är min förebild
Viktor Andersson Frisk
Vi är så lika fast ändå så olika. Min fina Paulina! Jag hjälper dig de sätt jag kan, berätta bara hur. Kram
Erica
Kan det vara så att du lider av borderline? OBS menar det inte på något elakt sätt, har själv haft diagnosen och känner igen en del från mig själv och från vänner som har samma diagnos. Kram!