Skip to main content

away from my life

Skrivet av den . Postad i Livsstil.

Du säger att allt bara är mitt fel ? Men vet du va ? Det är det inte, du är en tonåring precis som jag. Men skillnaden mellan oss två är att jag kan släppa saker och gå vidare. Jag kan släppa killar, jag kan i stort sätt släppa allt, jag tar inte åt mig av vad folk säger utan lever på dom kompimangerna jag får. När du kom in i "gänget" så bokstavligt hatade alla dig. Men jag sa åt dom att dom borde ge dig en chans. Jag tar dina killar, du tar mina vänner och min första "kärlek" ? En kille är ingenting, det finns tusentals av dom. Och sumpa en vän ? Du har gett igen, och kommer du ihåg när du snackade med mig för ett tag sedan ? När jag låg och sa till dig att jag saknade robin, sen så gör du såhära ? Vi är bästa kompisar, eller vi var ?  När jag höll på med din kille var vi inte osams eller vänner ? Men nu rasar allt samman, jag går vidare fort. Även om det kommer att kännas lite tomat i början, medans du kommer att ligga hemma själv och gråta i ett halv år. Men gumman vet du va ? Jag har växt upp, om någon ber mig dricka och jag inte vill så säger jag nej. Om någon ger mig en cigg så säger jag nej, och om någon säger sug av mig så säger jag nej. Men du fortsätter, du kan inte säga nej. Jag har tagit avstånd från dom flesta. Ja vågar vara mig själv. Seriöst sök hjälp eller något. För nu har du sagt ditt, du har bett mig dra åt helvete. Du känner mig, jag är känslokall jag kalarar mig. Men skillnaden är om du gör det ? För jag vet själv, jag har alltid rätt i slutändan.. Även om jag skattar först, så skrattar jag sist. Du får klara dig ur dina egna problem nu. Men vad du en gör, kom aldrig tillbaka till mig. Det var där det började, och nu sätter vi punkt för våran saga.


(Visited 17 times, 1 visits today)

Comments (28)

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *