Skip to main content

Känslomässigt bankrutt.

Skrivet av den . Postad i Livsstil, Mina resor.

Jag har inte varit ärlig på över ett år. Varken mot mig själv, mot min familj eller mot mina vänner. Det har varit så mycket jag vill skriva, skrika och berätta. Men hur jag än skriver det, så vet jag att jag inte kan publicera det, med tanke på vad dom människorna skulle kunna säga, vad annonsörerna skulle tycka om mina mörka hemligheter. Det är saker jag inte vill säga till folk för jag är rädd för att dom ska använda det emot mig. Saker jag inte vill erkänna för min familj för jag vill att dom ska tro att jag mår bra och är okej, för det är mina problem.

Det senaste året så har allt gått ut på att fly. Fly från allt jobbigt, skjut upp det. Ta det sen. Det började efter Hugo. Då ville jag bedöva smärtan som uppstod när vi gjorde slut, eller typ hjärtesorgen, så jag åkte utomlands, var runt folk jämt och ständigt. Festade, träffade killar, fick bekräftelsen. Kom hem och tillbaka på 0 igen. Samma sak igen, festa, vara ute mycket glömma. Glömde allt. Fick bekräftelse och en nystart.

Den värld jag lever i är så falsk så att det mesta består av ytlighet, sex, diverse droger (såsom bantingspiller, melanotan o.s.v.) och vem du är och vem du hänger med. Fyllde 18, började festa. Sitta hemma själv och glufsa chips en fredagskväll fanns inte ens på kartan. Flyttade hemifrån, fick iordning hemma mådde lite bättre. Åkte till Thailand, festade och åt thailändska ”efedrin-tabletter” i mängder. Blev inte mig själv på veckor efter det när jag kom hem. Hände saker hemma, mina vänner sa upp kontakten med mig och dom jag hade kvar var typ ***** som ”ville hjälpa mig”…

Det visade sig att hon egentligen bara ville ha någonstans att bo i Stockholm eftersom hon då var högaktuell i media. Visst så hjälpte hon mig, jag började festa mindre och sa upp kontakten med människor som jag inte borde umgåtts med. Vilket jag tycker att alla mina andra vänner som jag hade borde gjort. Men jag tog in dom i denna ”värld, Stureplan fest och kändisar. Eller ja en viss del av det. Men dom tyckte det var roligare att dela ett gram kokain med ***** på Stureplan än att hjälpa mig som låg hemma och kved i ångestattacker och dom visste att mina föräldrar inte kunde finnas där då.

Jag vet inte om dom flesta av er vet hur det är att få en riktig ångestattack och hata sig själv så mycket så att du inte ens tycker du är värld en dush. Jag gick ner i en grov depression. Så fort jag ställde mig upp så vek sig benen under mig, så fort jag åt någonting så kräktes jag för att min kropp ville inte äta. När jag ställde mig på vågen så stod det 43 kg. Den enda gången jag orkade ta mig upp ur sängen var när jag skulle ut och festa. Min lägenhet var en röra.

Efter det här så tänkte jag att jag ville börja bete mig igen. Men inte för min egen skull, utan för min familjs… Jag har fortfarande svårt att se värde i mig själv på det sättet då jag bara tror att livet är en meningslös lek. Livet knullar dig hela tiden och sen slutar man i en grop i marken. Så jag är inte speciellt rädd för döden. Vet att det är rätt meningslöst att tänka så.

Jag vill liksom leva, men inte för min egen skull. Det är få människor som får mig glada på riktigt.  Men jag vill inte dö heller. Jag tycker inte att jag är ful och jag saknar inte empati. Jag vet inte riktigt vad jag lider av. Jag tror jag måste lära mig att få tillbaka livslusten och något att kämpa för. För i hela mitt liv så har jag fått allt serverat och jag är inte den som gråter över smågrejer heller. Men allt blir lätt vardag för mig. Jag måste lära mig att ”stilla min hunger” på något sätt. Tror att jag behöver skaffa mig ett jobb, ett extrajobb i alla fall. Börja träna, sluta festa och kanske… Flytta till en annan stad? Någonting måste jag ju göra.

Jag har bokat en resa till Magaluf och åker dit igen på lördag och stannar på obestämd tid. Haha, nu låter det som om jag ska stanna ett år, men typ 1-2-3-4 veckor beroende på hur jag känner. Åker för mest ner dit för att träffa min älskade vän Silje som jag lärde känna bra där nere. Vill bara krama om henne igen och ha så kul som jag bara har med henne 🙂 Det känns så bra att vi lärde känna varandra utan att hon visste vem jag är. Hon är en 25-årig tjej från Norge Trondhiem och har inte alls någon koll på vem jag är. Eller vem jag va… För en gång skull. En vän, som tycker om mig för den jag är. Som inte smörar för mig. Det är inte många.. alltså. Drygt nog det låter. Vi glömmer det. I love her.

Och för er som säger att det inte är bra för mig att åka till Magaluf. Det får mig inte att må sämre, eller bättre. Bara lite gladare, och det är som att tiden stannar upp när jag åker dit.

Jag och min fersken! Fersken har vi fått från att en av dom första gångerna vi jobbade tillsammans så var jag hungrig och ville ha persika… Och eftersom Silje är norsk så krockar våra språk lite ibland. Silje såg fundersam ut, och sa ”vad er en persika?” så då visade jag inne i butiken och kom fram till att det var ”fresken” på norska.. Haha! Så där vi fått det ifrån. Kommer ihåg också när hon bad mig och beställa ”brusedrycke” eller nåt.. Hade ingen aning om vad det var. Men det är alkoläsk! haha.. Ibland så krockar det lite men vi har lärt oss allt nu. + att Silje pratar nästan flytande svenska förutom när hon är trött. Hahaha…

(Visited 137 times, 1 visits today)

Comments (80)

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *