Jag är så besviken på mig själv. Jag hade planerat att göra en massa saker idag. Men jag har gråtit hela natten och hela dagen. Jag var tvungen att ställa in allt. Och jag är så besviken på mig själv för det. För jag hade så mycket inbokat.. Jag började nog fatta igår att det var slut. Att jag/vi fuckat upp allting och att jag fått en person jag älskar att må så fruktansvärt dåligt så den känner att den inte har någoting. För det var aldrig detjag ville. Jag hade planerat hela min framtid med han, att jag ville skaffa barn om ett år. Men nu är det såhär. Allting tog en vändning.
. Och jag har nog aldrig haft så mycket panikångest i hela mitt liv. Jag känner att jag skulle behöva äta lugnade tabletter för att dämpa smärtan jag känner just nu. Jag vet inte vad jag ska göra för att försöka få allt att kännas bättre. Det är verkligen en känslomässig bergochdalbana.
Vänner är så viktigt. Tack! Ni vet vika ni är <3
Min kille dumpade mig för.. 5 år sen nu. Helt stört, kan fortfarade vakna av att jag gråter.. Men det är mer tanken på det vi hade snarare än honom. Jag lever sedan 2 år tillbaka med min nuvarande sambo, älskar honom jättemycket, men det är aldrig samma sak som den där eldiga kärleken för så många år sedan
Alltså förstår inte riktigt det verkar ju som att ni båda vill vara med varandra. Varför tog det då slut? Man måste kämpa utav h vete i perioder för att få det att funka, kram
Låt det ta sin tid! Det här hände nyss och du måste tillåta dig själv att bara vara ledsen. Det går inte att skynda på sorgprocessen. Förstår känslan att man blir besviken för man vill ju inte bryta ihop, man vill ju gå vidare och göra något vettigt. Men bryter du inte ihop nu så kommer du göra det senare. Det går inte att hoppa över den jobbiga biten, tyvärr. Försök tänka på att du bara är människa och att det är mer än okej att vara skitledsen och arg och vad du nu än känner.
Men snuttan! Du ska inte ha fler ångestdämpande tabletter än alla du åt i Thailand. Försök bekämpa ångesten som alla andra människor gör, utan att dämpa. Var med vänner och familj. Kram
<3
Det kommer bli bra!
Va inte besviken på dig själv!! Det är klart du inte orkar gå ut & leva ditt liv när du mår piss. Man får må dåligt & måste tillåta sig göra det för att kunna må bra igen, även om det suger. Massa kram!
Jag har också mist min såkallade stora kärlek. Den där kärleken som värkte i hjärtat. Passionerade kärleken med fjärilar i magen. Jag kunde inte hantera så starka känslor. Så jag lyckades förstöra allt. Detta är säkert 5-6år sedan. Jag tänker på det än idag, enda jag ångrat i mitt liv är att jag lyckades förstöra det bästa jag haft.
Aldrig känt så för någon efter det och vet ärligt inte om jag någonsin kommer att känna så igen. Varenda förhållande efter det har jag varit tveksam till och avslutat bara för att jag saknar känslorna som jag hade med honom.
Du är inte ensam om att gå igenom detta, hoppas det slutar lyckligare för dig!
Ha inte så höga krav på dig. Det tar tid att sörja och det är ok, om det så tar ett år. Det är ok att det gör ont, för det betyder att det ni hade betydde något. Vissa dagar mår man bättre och då kan du laga matlådor och träffa folk och göra saker som får dig att må bättre. Andra dagar måste man få känna att man är ledsen (utan att döva det med piller eller ligg), och då ligger man i soffan och gråter hela dagen och lever på matlådorna/vännerna man gjorde de bra dagarna. Typ.
Känner med dig. Det tog slut med min sambo sedan 7år i mars och det är tufft. Men vi överlever det, både du och jag.
Fy, det gör så ont att bli lämnad/lämna någon. Kramar till dig!
Känner med dig <3
Härda ut! Det är mitt tips till dig, låt det ta sin tid, det blir ALLTID bättre! Stor kram!
Tillåt dig själv o vara ledsen. Förstår att de är skit jobbigt! Det är väldigt svårt att ha en relation när man inte funnit den man själv är.
Härligt att få läsa din blogg och att du börjat skriva mer.
Precis samma sak hände mig förra månaden. Jag lider av psykisk ohälsa och lyckades bryta ned min kille som jag träffat fram och tillbaka i två år. Finns ingen människa jag hellre vill leva med än honom. Men jag måste lära mig att älska mig själv och klara mig själv. Jag kände mig beroende av honom och därför kändes vårt uppbrott så fruktansvärt jobbigt. Det enda som får mig att tänka på annat är att jobba hela tiden, för då måste fokus vara på annat än smärtan. Man måste gå vidare, även om man inte vill. Många kramar ❤
Min kille ville flytta till Sthlm från Skåne, och ville ha med mig, så jag hakade lite motvilligt på, sa upp mitt jobb och hyrde ut min lägenhet. Nu står jag här en månad senare, nydumpad och utan bostad. Thank you life
Du är stark!
Finns om du bara behöver prata av dig med någon, även om vi inte känner varandra. 🌸