ETT GAMMALT INLÄGG.

Ligger och läser igenom mina gamla inlägg. Blir lite nostalgisk. Saknar och hatar. Ångrar att jag inte tog vara mer på tiden, att jag tog vara mer på vissa människor. Ångrar att jag inte älskade mig själv mer. Det förtjänade jag. Jag var grym. Speciellt med bloggen.

Bloggen var(och är) då&då ett stressmoment. Jag fick aldrig riktigt vara ung ifred och det märks på mig idag. Det känns faktiskt skönt att bloggen och sociala medier inte är ett lika stort stressmoment, det är något som för det mesta bara faller sig naturligt.

Alltså ni fattar inte hur många inlägg som jag skriver och läser och bara ”naah nu blir mina samarbetspartners sura” ”njaa någon kanske tar illa upp” ”mjaa jag kommer att få dåligt rykte”. Känns som att MÅNGA bara tror att livet är perfekt hela tiden, men det är det fan i mig inte. Önskar att jag kunde vara lika personlig nu som jag var då, jag sket i vad folk tyckte. Det gör jag ifs fortfarande men det känns enda som att alla sitter på nålar. ”för mycket”  ”för lite” JA LAGOM. Perfekt.

  • 29 NOVEMBER 2011 – 04:39

I” ungefär två år så har jag fått höra all denna tjat. Alltid, jämt. Det spelar ingen roll vilken tid på dygnet, utan nu snackar vi jämt. Jag får ungefär 20 sms i timmen. Och vad pratar jag om? Jo bloggen, det finns inget Paulina längre.

När jag var 16 år så vaknade jag av att pappa kom in och skrek att jag måste blogga, när jag väl hade gått upp så ringde min mamma mig och sa ”du får jobba på Ica om du inte bloggar, vill du det?”. Sen så bloggade jag. Efter någon timme ringde min manager och sa ”blogga då”…

Efter några timmar till så ringde någon som jag jobbade med och sa ”lägg upp det här”… Sen så loggar jag in på Facebook. Och då är det alltid någon bekant eller någon vän som ber mig om en länk, eller så ber någon jag jobbar med att lägga upp en tävling. Till och med dom jag legat med, eller dejtat får knulla för att dom går runt och säger ”vill du bli bukis med Paow?”… Tragiskt nog så funkar det tydligen.

När jag är ute och festar, så kommer folk fram hela tiden (jag uppskattar det, det gör jag verkligen)… När killar kommer fram och raggar, varför raggar dom 9 gånger av 10? Jo, bloggen. Smörar arslet av sig och bjuder på drinkar! Människor som ställer sig framför mig på stan och tar kort på mig utan att fråga, jo varför? För att lägga upp på sina bloggar. Och mina föräldrars ständiga tjat om att jag kommer att få sitta på pappas mataffär om jag inte bloggar. Människor/vänner googlar mig och tycker att det är skitkul att skriva ”tjena sverigedemokraten” för att det stod på något jävla Flashbackforum? Sug min röv.

Jag kan inte göra bort mig för då hamnar det ute på hela internet. Det första jag hör och tänker på när jag vaknar varje dag, jo det är bloggen. Varför vill alla vara vän med mig? Jo, för att man blir någon slags ”kändis” när man bloggar tydligen.

Helt plötsligt när det blir så mycket tjat om bloggen, samtidigt som jag ska diska, tvätta och räcka till min vänner, som alla hör av sig hela tiden och blir frusterade när jag inte svarar, hur ska jag då hinna med att jag ska renovera hemma?

Samtidigt så får jag inte vara ung, jag får inte göra bort mig, jag får inte hamna i svackor för att det är riskabelt för bloggen. Jag får inte ens supa 3 dagar i veckan när jag precis fyllt 18 som alla andra 18-åringar för då tappar jag mina annonser. Men jag känner ingen lust till att blogga när det blir så mycket tjat hela tiden. Från ALLA. Jag tycker inte att det är kul längre. Alla vill få ut någonting av mig. ALLA, hur kul är det att jämt gå runt med en baktanke med alla man umgås med?

Att behöva vara rädd över att det jag säger till mina vännerska stå i tidningarna?

Det sårar mig och just nu så håller det på att knäcka mig. Ibland så skiter jag i allt och alla och bara kör. Men ibland så blir det väldigt jobbigt också. Att jag inte har någon att prata med. Steffi har aldrig tid längre och hon är den enda människan i hela världen jag har tid för (även om jag älskar många, så har jag inte tid för alla med det livet jag lever), för hon är som jag var i början. Att 100%, fish, bärs och alla udda människor är mycket roligare (så jag skyller inte på henne). För det är trots allt mina problem. Mina val och mitt liv.

Just nu så har det knäckt mig på mitten. Och så här långt ner i hålet har jag aldrig varit tidigare, så det kommer att ta lång tid innan jag tar mig upp. Men jag ska försöka göra mitt bästa. Tack och hej. Och ja, jag kommer att fortsätta att blogga 🙂

Jag lovar att inta glömma vem jag är. Det gället bara att hitta tillbaka och må ännu bättre!”

You might also like

Caroline Roxy - New years Sponsored - Glitter Black Weekend 30% Sponsored - Ur&Penn Upp Till 90% Caroline Roxy - DATES Sandra Lindahl - Tillbaka till vardagslivet Sandra Lindahl - Skräcködel-sminkningen
  • Patricia B

    Jobbigt att inte kunna skriva fritt. Jag gör inte heller det.. Som du säger så oroar man sig för att folk inte ska vilja samarbeta. Tråkigt att det ska vara så, men många gånger är det väl bra att man inte spyr galla ute i det öppna ändå. Jobbigt att läsa om pressen du hade på dig att skriva. Alla va verkligen på dig.

  • Maryyyy

    Hej fina du Paulina !

    Jag läste igenom allt vad du skrev. Det skärrade i mitt hjärta att du fick inte uppleva olika ålder att göra som alla andra brukar. Som att gå krogen och ha kul eller umgås med någon utan att någon känner igen dig och du har stort press på dig. förstår väl nästan vad du har gått igenom mycket av ditt liv och ditt välmående.

    Men nu du ska blicka framåt och ha en underbar året med din kärlek som du hittade, och gör massor äventyrlig så mycket du kan ! För att du förtjänar det, Paulina !

    Ett råd till dig, dags att rensa de folk som inte förtjäna dig, och ta in istället de som förtjänar en plats i ditt liv.

    Stort kram till dig Paulina!🙏🏻

  • Ylva

    Men Paulina, helt ärligt, vad tror du folk som jobbar med annat får uppleva? Om någon på Ica sitter i kassan utan att ta emot kunderna, kommer någon säga ”men jobba då!!”. Om en polis inte gör sitt jobb kommer någon skrika på dem. Om en lärare inte gör sitt jobb kommer någon skrika… Du vill ju bara leva på de privilegier som kommer från denna ångestframkallande blogg, utan att faktiskt jobba med den. Skaffa ett annat arbete om det nu ger så mkt tråkiga känslor.

  • Amanda

    När jag läser detta så känner jag bara spontan att jag vill bli din vän så du får uppleva en riktig vän. Kram på dig.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *