Hur får man ett distansförhålllande att funka?
Nu är det nämligen så att jag har en fråga till er läsare. Hur får man ett distansförhållande att funka?
Även om jag lagt ner med allt vad kärlek heter så har jag ändå inte kunnat undgå att fascineras av par som får ett distansförhållande att funka. Jag har dejtat lite smått i Uppsala, då kom han därifrån och jobbade där men vi hade knappt tid att träffas, eller snarare jag. Men man lär ju aldrig riktigt känna personen till 100% om man bara träffas någon dag i veckan, då blir det väl mer som någon slags kk-relation och allt man gör är att ligga och kramas och kolla på film? Det kanske är det som gör det spännande? Att man alltid har bra sex, och att man alltid upptäcker nya och spännande saker hos varandra? Men hur vet man när man verkligen är tillräckligt kär för att inte vara intresserad av andra när man går in ett distansförhållande. Nää, fy så komplicerat…
Kan ni som faktiskt har ett distansförhållande berätta för mig vad det innebär? Är det jobbigt, är det skönt? Är ni otrogna? Berätta… För jag överväger om jag ska dejta en kille jag tycker om, som bor i en annan stad. Vill veta om det är värt det…
Jag på en spansk enhörning i Marbella i somras.
D
jag och min kille bodde 28 mil i från varandra.. det första 1- 1 ½ åren var det en pina. men vi flyttade ihop efter två år. nu har vi varit tsm i fyra och skulle mer än gärna åka bort ett tag så man får längta efter varann, det behöver man 🙂
stephanie
Alltså om du verkligen tycker om honom ska du ju inte lyssna på vad andra har för erfarenheter. För det kanske inte ens stämmer i din relation. Tycker du om honom klart du ska testa. Men känner du redan nu att ni aldrig kommer ses är det nog inte värt att satsa på. Men vill du det , ska du det. Bara du som bestämmer 🙂 Du ska bara lyssna på dig själv..
Juliah - förlorat mamma pappa & syster
sjukt snygga skor :O
Linn
Samma pojkvän från o till i två år, senaste omgången åtta månader. Jag pluggar i Paris just nu, varit här i lite mer än två månader o åker hem till äckel-sverige om lite midre än 1 månad… Förhållandet sprack efter två veckor typ, kanske 2,5 haha… Av den lilla erfarenhet jag har av distansförhållande, ingen bra idé… Grejjen e den att man blir bara ledsen o besviken av att gå runt o sakna varandra typ, eller börjar fundera på varför man ska hålla sig bort från alla killar 6 dagar i veckan för att träffa en kille en gång i veckan… Man betalar liksom för mer än vad man får så att säga. Onödiigt högt pris känns det som… Men va vet jag… Haha
Malin
Jag tycker man lär känna personen bättre när man har långdistansförhållande, jag har varit ihop med min kille i två år utan problem, vi träffas med ca två veckors mellanrum och då uppskattar man verkligen tiden med varandra, och älskar man någon blir
man nästan tvungen till att lite på varandra? Och klart det blir bra sex när man ses sällan! Haha kör hårt
vad är de värsta som kan häda liksom?
Emma
jag har haft ett distansförhållande på 50 mil i ca 1.5 år nu. Det fungerar skitbra faktiskt trots att han är väldigt upptagen och aldrig kan komma upp till mig (och så kostar de 800 tur och retur när vi ska träffas, så vi/han har nästan aldrig råd heller)
Det kanske inte fungerar för alla, men man måste ge sig in i det för att förstå hur det egentligen fungerar. Det är förtroende för varandra som gör det hela, iallafall i mitt. Att vi kan göra vad vi vill utan att den andra blir galen. Och visst är det jobbigt ibland när man inte kan ses, när det kan gå upp emot en månad innan man ses (+ att man bara ses en gång i månaden, om ens det) men i många fall är det faktiskt riktigt skönt. Tänk hur mycket tid du får över till annat när ni inte ses? Då kan du prioritera jobb och vänner, sen under tiden ni ses så kan du prioritera honom. Det är inte bara sex, mys och gull när man ses. I mitt förhållande är det mer iallafall, vanliga saker som om jag skulle bo 1 km från honom och kunna ses varje dag. Det är klart man lär känna personen mer och mer med tiden 🙂 Det är absolut värt att börja dejta en kille i en annan stad, hur långt det än är. Det fungerar! Om du har någon fråga kan du maila mig, jag svarar mer än gärna på dina frågor och jag har varit med om ganska mycket i detta förhållande. Lämnar min mail i mailrutan 🙂
Fredrik
Hej Emma! Jag har nu varit i ett förhållande i ca 2 år. Det är har nu blivit distans (30mil) och vi har dem här första 2 månaderna träffats 2 gånger.. Och vi känner båda att det är för lite och det blir lätt irritation och missförstånd av detta. Har du nåt tips om hur man kan göra tjejen sin lycklig när man inte träffas?
Maila gärna!
Tack på förhand!
Fredrik
anonym
Det kan vara helt underbart om man klarar pressen. Det är tungt psykiskt krävande, tidskrävande och kostar. Men om man är stark så klarar man det. Men jag skulle säga att kärlek krävs – och att starta på avstånd gör det hela svårare och jag ser inte varför det är värt det. Särskilt med den pressen du har i livet redan nu – var försiktig med hjärtat.
Anu
Hej Paooow. Är en 21 årig flicka från Finland och har sällskapat distans i ett år nu. Min pojkvän bor ca 200km från mig, själv bor jag i Helsingfors. Eftersom det började som ett distansförhållande så är det det självklara för oss, vi har aldrig blivit vana med att umgås med varandra 24/7. Ibland är det jätte svårt att vara ifrån varandra i en veckas tid, men det går med hjälp av skype och telefon. Vi ses så ofta vi kan, själv har jag bil så jag har flera gånger kört iväg för att bara få sova med honom en natt och sedan kommit tillbaka.
I ett nötskal: för oss fungerar det jätte bra och jag litar på honom till 100%. Man lär visst känna varandra i grund och botten, fastän man inte ses hela tiden går som sagt telefonen varm. Ibland är det till och med skönt att han inte bor i samma stad eftersom man då kan träffa sina kompisar när och hur man vill, dessutom blir han inte sur då jag festar i veckan ganska ofta:D SÅ jag säger bara go for it!! Man behöver sakna varandra oftare än man tror.
Rebecca
Hej hej paow!
Jag har ett distansförhållande med en kille i Belgien… Det kändes jobbigt i början. Man är ju alltid orolig att han ska vara otrogen, då man inte är i närheten och själv kan ha sex med honom. Men vi pratar varje dag minst 2 timmar. Då vi inte pratar smsar vi. Det handlar väldigt mycket om tillit och ärlighet.
Puss och kram
BTW din blogg är bäst ^^
Ela
åh vad jag älskar de sandalerna du har på fötterna på det fotot..herreguuuuud säg mig att du har strl 37 & är världens snällaste o vill skänka mig dem haha..äsch nej men till saaken har varit tsm med min kille i 2,5 år nu sedan sommaren 2009..han bor 3500 km härifrån så vi ses typ bara när vi har semester:/ men det funkaar endå om båda har viljan o kärleken finns där!
Camilla Christensen
klart det kan fungere, men det er tøft og jeg tror ikke det er spesielt bra for en
malin
Jag och min kille har ett jävligt långt distansförhållande, tror det är ungefär 120 mil. För oss funkar det bra fast vi hade såklart lite tjorv i början, vi försöker träffas så ofta som möjligt och pratar/smsar varje dag.
Jag har aldrig haft problem med att lita på honom för det första för jag inte är så avundsjuk och det andra så känner jag flera av hans kompisar (som jag pratar med utan han är med osv).
Så för mig funkar distansförhållande bäst, kanske inte så stort som vi har men jag tror jag skulle ha svårt för att få allting att funka med mitt ”vanliga” liv och om jag har en kille här. Sen så vet jag ju flera som ger hela sitt liv åt killen, slutar umgås med sina vänner och sånt, vilket man aldrig kan i ett distansförhållande.
Men om du verkligen gillar han tycker jag du ska satsa, för kärleken klarar av så mycket mer än man kan tro.
Beli
Om du bara visste!
Jag är tillsammans med en kille som bor i Peru. Vi har varit tillsammans i 5 år nu, och vi har alltid vetat om att det skulle ta en evighet tills vi kan bo tillsammans och ha ett normalt förhållande.
Jag åker ditt på sommaren och bor med honom då, han kommer hit nu i december, det brukar han alltid göra, så vi ses typ 2 gånger per år och då är jag där i 3 månader och han här i 3 månader också. Vi skypar hela tiden och pratar i telefon, det är 6 timmar skillnad mellan oss, men det gör inget, tid och avståndet kan aldrig krossa det vi har byggt upp under många år.
men innan du börjar ett sådant förhållande så tycker jag att du borde tänka åtminstone 2 gånger om du verkligen tycker om killen eller ej, när jag träffade min älskling första gången, så visste jag att det skulle bli för evigt, därför orkar jag med det här. Han pluggar där och jag här.. vi kämpar för framtiden helt enkelt.
Jag har aldrig varit otrogen, och inte han heller, det kan låte helt konstigt, JAG VET DET, men jag litar på honom. Hemligheten är, respekt, kärlek och tillit.
hoppas det hjälper… om du vill fråga nåt mer kan du självklart maila 🙂
Madde
Jag har haft kille i Göteborg i ett år nu och det fungerar jättebra! Jag bor själv i Gävle så det är ca 6 timmar att åka enkel resa. Har dock haft tur för även min mamma har kille där sedan jag var liten så jag har kunnat varit där varannan/ var tredje helg. Dock sä flyttar vi ner nu till veckan för att mamma även jobbar där så jag ska läsa distans sista halvåret! 🙂
Lina
är det meningen att det ska funka så funkar det. det är ett jättebra prov för att se om det är värt det.
Jag och min kille hade distansförhållande med 35 mils mellanrum. och man tar varje ledig stund för att hinna träffas om man verkligen tycker om varandra. att va med sina vänner kan man vara på vardagar efter jobbet och sånt, helger eller andra lite längre ledigheter vill man spendera med sin kille och då åker man dit eller så kommer han.
fördelarna är ju att man verkligen får längta efter varandra, och då blir tiden tillsammans mer värdefull, nackdelarna är att man saknar.
vi bor nu ihop pch är förlovade. vi träffades 2007 och förlovade oss förra året. vi är fortfarande lika kära och trivs med varandra.
men som sagt, är det din själsfrände så spelar itne avståndet någon roll. så det är ett super bra test för att se om det verkligen är ni som ska vara tillsammans.
Sen underlättar det ju om han bor där det finns bra förbindelser. som jag bodde utanför skövde, och han i stockholm, och alla tåg mellan sthlm – gbg går förbi skövde så vi hade en lätt resväg trots avståndet. inga byten eller onödoga tidspåslag. vilket underlättade. blir det ”jobbigt” att åka så man undviker att träffas pga resan, så är det nog itne värt att satsa på det, för då kommer man börja bråka om vem som ska resa, och man ska ju inte börja ett förhållande med att bråka.
Anonym
Är man kär så funkar allt! Hade distansförhållande Gotland- Uppsala i 1,5 år (nu bor vi tillsammans). Vi sågs ungefär en gång i månaden, 6 timmars restid och dyra biljetter begränsade oss. Han gjorde även lumpen vilket gjorde det hela ännu jobbigare, men vad gör man inte för kärleken. Lycka till!
Ellen
Distansförhållande, helt klart värt de.
jag har dejtat en kille i snart 2 år och vi träffas ungefär vart annan vecka. han bor ca 25 mil i från mig. men vi har absolut inga problem med att bo så långt i från varandra! men alla tycker ju olika och alla är olika som personer.
de berors ju på om man har tålamodet till att vänta och inte ses så jätteofta och om man klarar pressen. kärleken varar längre,blir mer speciell och starkare när man inte träffas varje dag. man uppskattar verkligen varje sekund man har tillsammans. för när man inte träffats på ett tag och sen träffas,den lyckan går inte att jämnföra med någonting annat. den är guldvärd! så paulina, kör på! är du intresserad av killen, varför tveka? de är ju värt ett försök. för vad har du och förlora?
Lycka till! 😀
Emma
Hej paulina, svår fråga. Jag heter emma och är 16 år, min flickvän flyttade till spanien förra året i november, alltså ett år sen nu. så vi har haft ett distansfrörhållande i ett år. Det har funnits dagar då man bara legat hemma och gråtit, men de finns dagar man kunnat leva också. och det bra med distansförhållanden är att man får sakna varandra, varje gång vi ses igen är allt helt underbart, de känns overkligt. Men de värsta med att ses är att vi alltid måste säga hejdå, men jag ger inte upp. vi pratar ungefär varje dag, oftast. annars kanske det går någon dag emellan och DET är rätt jobbigt heh. men ett sånt här distansförhållande har också ”dödat” mig kan man säga. de känns mest som om att man lever i en bubbla, o att bara i vissa tillfällen kan man gå ur den, men inte alltid, för man vill inte. Men de spelar ingen roll, för att för henne skulle jag kunna göra allt, jag skulle kunna stanna i den här distansen i miljarder år till. även fast de gör ont som in i helvete så vet jag att det skulle göra ondare utan henne, och kärleken övervinner ju allt!
L
Jag och min förra pojkvän var tillsammans i ett år och sju månader.
och jag tyckte att det funkade bra. för vi hade det så jävla bra när vi väl sågs.
man får chans att sakna varandra och det är så otroligt viktigt i ett förhållande att man får göra det, för annars funkar det inte. Vem har inte känt att man bara vill åka hem när man har varit med sin pojkvän för länge och bara ta hand om sig själv.tyvärr tog det slut. men det var för att mina känslor inte fanns kvar för honom. och visst var det jätte jobbigt att bo så långt bort att inte kunna åka till honom när jag ville. men ändå skönt på ett sätt…
Elin
Jag har kört distans nu med min pojkvän i ca 4 månader. Träffade han när jag bodde i Tyskland, vi var tillsammans där i 6 mån, sen flyttade jag hem till Sverige igen. Då gjorde vi ”slut” (för jag har aldrig trott på distansförhållanden, inte min grej) Men vi har hållit kontakten, och det är fortfarande som att vi är tillsammans. I och med att vi pratar, camar i stort sätt varje dag.. och han har kommit hit och hälsat på, och jag ska åka dit igen om 1 månad. Vi beter oss som ett par men vi har inte ”titeln” till 100 %. Däremot träffar vi inga andra, eftersom att skulle vi göra det så skulle vi helt enkelt förlora varandra. vi tar en dag i taget, och nu vill vi vara tillsammans.. men vi får se vad som händer i framtiden. Stor grej när man har en kille i ett annat land, svårt att se en framtid tillsammans…Så det är sånt man måste fundera lite kring. Vad jag vill göra med mitt liv. Klart att sex delen är lite jobbig, jobbigt att se varandra i cam när man inte kan ta på varandra. Men det är värt det. I alla fall just nu (ibland har man dagar då man bara hatar det totalt). Men när vi väl träffas är det awesome 🙂 Så ställ dig frågan, är han värd det? Eller, är DU värd det? Det som är drygt för mig, med mitt distansförhållandet är.. att jag vill ju ha honom! MEN, jag vill inte ha relationen som vi har, distansen. Så mycket att tänka kring! Wow, detta blev långt. Lite terapi för mig själv tror jag. Kanske borde skapa en blogg så man får skriva av sig såhära, lol 😉
Anonym
Jag hade distansförhållande med min kille som bodde i italien i ca 1 år, innan jag bestämde mig för att lämna allt och flytta hit. Big mistake.när vi var ifrån varandra kändes det de första dagarna lite jobbigt. men sen blev man van. Se till att höras ofta, det gör det lite enklare. Dock var jag stäääääändigt orolig över att han skulle vara otrogen, vilket jag nu märker inte hade behövts. När man väl träffades efter en lång tid var det inte bara sex, utan vi gjorde en massa saker, spenderade så mycket tid med varandra som vi bara kunde, det var så skönt för man hann sakna varandra och uppskattade varandra mer, Man sket i att bråka om småsaker för man viste att allt man hade var dem där få dagarna. Nu när jag har flyttat hit, tappar man lite utav det där lilla extra, man saknar inte varandra (för vi bor ihop), man har knappt ens sex(?), och man irriterar sig på varenda lilla rörelse! Jag tror att ett distansförhållande hade fungerat för dig, med rätt kille såklart… I och med att du antagligen har så mkt att göra med bloggen och massa annat, så behöver du den tiden för dig själv utan att ha någon kille klängandes över dig. Och sen när du väl har tid att ses kommer det vara underbart! Go for it säger jag, det är jobbigt, men underbart! Kram Dajana
Peennys ♥
Hade ett långdistansförhållande i 2 år. Jag bodde i Skåne och han i Göteborg. Skiljde 33 mil mellan oss. Det var jobbigt vissa stunder, speciellt i början när man inte ville något annat än att vara med personen. Men man vänjer sig. Det kanske låter konstigt men man vänjer sig vid att bara träffa personen var tredje helg typ.
Vill man få det att funka, så får man det att funka. Det handlar ganska mycket om inställning.
Annie
Jag hade ett distansförhållande med mitt x vi var tillsamman i nästan 4 år. (det var inte pga avståndet det tog slut sedan) Jag tycker att det fungera hur bra som helst, men det gåller att verkligen våga lita på varandra, prata mycket i telefon då tiden inte alltid finns att kunna träffas. Men när man väl träffas se till att verkligen ha tid för varandra och med varandra. Bry dig inte så mycket om vad andra säger om hur dåligt det är att ha ett distansförhållande. Det blir vad man själv gör det till…
Jag själv dejtar just nu en kille från ett helt annat land som jag träffade på en resa i somras. Det fungera hur bra som helst, trots hela världens fördomar, så klara vi det just för att ”det blir till det man gör det” 🙂
Lycka till
sara
Jag har ett distansförhållande,men det är ju supersvårt att avgöra om det är värt det eller inte. Vi bor 100 mil ifrån varandra, han spelar handboll och jag pluggar vilket gör att jag är den enda som kan resa ner till honom, klart är det jobbigt och mesta av tiden så går man och längtar och saknar men när vi väl är med varandra så glömmer man ju det! Samtidigt är det också bra, jag kan fokusera på min skola och han på sin handboll. Men det är bara 4 månader kvar nu tills vi kan bo tillsammans, och hade nog inte klarat så mycket längre. Men det är ju precis som alla förhållanden, man måste satsa lite! och främst prioritera, kanske inte kan göra ALLA roliga saker som mina vänner gör, men det är det värt:D
anonym
jag och min pojkvän bor 100 mil ifrån varandra. Vi pratar i telefon varje dag och när det är jobbigt berättar vi det för varandra så kan vi stötta varndra även om det bara är via telefon. Sen så har vi kommit överens om att det är värt att lägga pengar på att ses ca var tredje helg.
Distansförhållande har sina positiva sidor med. När man väl träffas är man så glad och exalterad, och börjar man brka om got ser man till att lösa det direkt för man vet att tiden man har tillsammans är knapp och den vill man ta vara på. Likaså så uppskattar man vekrligen tiden man har tillsammans vilket man kanske inte gör på samma sätt när man träffas flera gånger i veckan eller bor tilsammans.
Emma
Jag och ni pojkvän har varit tillsammans i Två och ett halvt år. De första två åren bodde vi på samma ort men nu har han flyttat och vi bor 90 mil ifrån varandra. Till en början sög det, men när man börjar vänja sig vid distansen så känns det inte lika jobbigt längre. À och o i att få ett distansförhållande att funka är definitivt att lita på varandra, annars ka det lätt gå snett. Tänk att no är ifrån varandra i tre månader, det är hur underbart so helst att träffas sen. Man blir kär pånytt och det känns som att man träffas för första gången igen. Det är den härligaste känslan jag vet. Sen finns ju Skype också, så man ka ju fortfarande ’träffas’.
Emilia
Jag vet inte hur långt bort du tycker är distans, men jag är tillsammans med en kille som bor två timmar ifrån mig. Två timmar låter kanske inte så långt men man måste byta tåg och buss flera gånger och det är rätt jobbigt att ta sig, och sen ska man ju sitta och åka hem i två timmar också.. Vi träffas varje fredag-måndag/tisdag. när jag gick i skolan träffades vi bara fredag-söndag, och på sommrarna har vi varit med varandra i stort sett varje dag, fast då har vi varit utomlands också och då blir det ju att man ses mer. Men hur som helst, vi har varit tillsammans i lite mer än två år (26 månader kanske) och det fungerar och har fungerat hur bra som helst. Jag tycker att det är viktigt att inte träffas för ofta, utan tre dagar i veckan funkar bra. För man måste ju hinna sakna också. Ibland kan det gå två veckor innan vi träffas och då är det extra mysigt när vi ses igen.
nathalie
Men Sthlm o Uppsala tycker inte jag är direkt distans förhållande!
Alltså jag menar det tar 40 min med tåg, 30 med bil!
Tänk liksom att det kan ta över 1 timme att ta sig till vissa ställen i sthlm beroende på vart man bor där 🙂
Jag bor i Uppsala, min kille kom från Upplands väsby. Vi båda gick i Arlanda gymnsiet i märsta. Träffades där.
Vi bor ihop har en dotter ihop på 16 månader.
Anna
har haft min kille i två månader nu på fredag, och de går ändå väldigt upp och ner. Om en av oss mår dåligt så blire så klart svårare att finnas för varandra eftersom vi bara kan träffas underfär en gång i månaden eller liknande. Vår distans är 47 mil… Och saknaden blir enorm, och ibland kan de ju vara bra att vara ifrån varandra men tillslut blir de överdrivet långt ifrån. Så man satsar ju mYCKet mer när man träffas tror jag än om andra som typ träffas varje dag. Beror visserligen på vad man har för förhållande. Men det finns ju en anledning till att inte göra slut. Vi gillar varandra för mycket 😉
Emilia
JAg och min kille bodde 65 mil ifrån varandra i 3 år, som 16 årig lämnade jag allt och flyttade ner till Skåne jag och min pojkvän har nu vart tsm i lite mer än 4 år förlovade över 1 år och har en egen lägenhet! 🙂 funkar hur bra som helst! Vist var det jobbigt att bo så långt ifrån varandra i början men det funkade ju man saknade alltid varandra och hade alltid någonting att se fram emot!
lina
Vi har hållt ihop 2 år trots distans.
han bor i holland, och jag här
det enda som krävs är att man vet vad man vill ha,
att man vill åt samma saker i livet, tillit och att man menar allvar, attman är otroligt engagerad på de sätt de går att vara och att man älskar varandra innerligt.
Ha inte ett långdsistans förhållande med någon om det är lite sådär ”tjaa.. fårs e va de elder”
bara otroligt frustrerande, enda anledningen till att jag ldrig gett upp är för att det här är mannen i mitt liv och jag är beredd på att gfita mig imorgon, annars är det otroligt frusterande och jbobigt och tar på ens energier som in i helvete. Rekommenderar inte om de e ”ba nån från uppsala” om du förstår..
nattis
jag har ett distansförhållande nu, jag bori stockholm och han i Göteborg, vi träffas ca 2 ggr/månaden, ibland kan det gå 2-4 månader vi inte ses.. och vi har varit tillsammans i 2 år snart. det funkar otroligt bra, och det känns så skönt när man träffas sen, för man måste ju hinna sakna varann, och då blir det extra mysigt. det är jobbigt, att sakna någon man älskar är ej lätt, men så länge vi älskar varandra så mår vi bra =)
Kajsa
Hej! Jag bor i Uppsala och har ett distansförhållande med en kille som flyttade till Norge för två månader sedan. Vi har planerat att träffa varandra ungefär en gång i månaden. Vi har hunnit träffa varandra en gång än så länge och det var precis som du beskrev ovanför. Helt underbart! Jag har två tips som fungerat bäst för mig, lär känna killen ordentligt innan man ingår i ett förhållande och tänk alltid positivt!
anna
Min vän Miranda gifte sig med en amerikanare eftersom de blev förälskade när hon var & pluggade ett år i USA. I usa är man väldigt hårda med att ”importera” folk eftersom många bara gifter sig för att person ska få lov att bo i USA lagligt. Så efter de hade gift sig så fick han bo i USA ett år och hon här i Sverige, så de fick ju hålla kontakt genom telefon m.m. Sen kom han också och hälsa på någon gång ibland vid jul och så. Men nu får de lov att bo tillsammans!
Sara
Hej Paow…
Frösta du måste tänka på, är han den du vill spendera ditt liv med?
Kommer det vara värt det? Det tar jäkligt mycet kraft med ett distansförhållande… Det viktigaste Litar du på honom och på Dig själv?
Jag har ett distansförhållande med en kille från Colombia… Vi träffades här i London (där jag bor) och nu har han åkt hem i 4 månader sen ska han vidare till australien.. Jag åker snart till honom och ska vara där i 3 månader..
Men ja visste från frösta stunden då han sa hej till mig att han är det rätta, han har allt jag söker hos en man.. För mig finns det ingen annant å det är inte så svårt att hålla sig trogen..Vi pratas vid varje dag och man lär känna varandra, man vill ju veta ALLT, speciellt när man inte ses…
För mig är det helt klart värt det!
Hur ska du veta om det funkar eller inte om du inte ens förösker?
Du har inget att förlora kanske bara massa att vinna!
Matilda
Det beror lite på hur man är som person skulle jag vilja påstå. Vissa föredrar distans förhållande eller särbo liv för att man har behov av ensamtid, egna rutiner och vanor. Träffas och allting är bra och fantastiskt. Är man däremot som jag och tycker om intima och nära relationer med dem jag älskar fungerar inte distans i längden, möjligtvis under en kort period. Jag gillar den vanliga tryggheten, bekvämligheten och det innerliga ett sambo förhållande ger. Man sover alltid tillsammans, vaknar bredvis den man älskar, äter frukost, myser på helger och kvällar. Det är underbart. Vardagliga bekymmer delas, vilket jag tycker stärker en realtion. Man får se hur sin partner är på morgonen, nrä han/hon inte ätit på några timmar, hur dålig sömn påverkas. Alltså inte bara detta lyckorrus som uppstår vid ett distans förhållande. Längatn efter varandra om kärleken är stark kan vara outhärdlig.
Mitt förhållande jag lever i nu är med en underbar man och vi bor sambos i en lägenhet. Vi trivs jättebra och skulle inte kunna tänka oss distans. Så som vi hade det alldelles i början av relation. På några månader. Det blev olidligt så vi tog beslutet att flytta ihop. Jag tog mitt pick och pack och förflyttade mig till sthlm. Nu planerar vi framtiden där giftemål är aktuellt och även barn, djur, hus drömmar. Sexet har inte alls försämrats sen vi blev sambos. Från och med att vi blev ett par har det högst (och jag skojar inte) gått två dagar emellan våra sex gånger. Om inte någon av oss varit bort rest förstås. Vi har sex varje dag. Vi vet exakt vad som tänder den andra och har det helt fantastiskt. Är super tänd på honom.
Så mitt råd är att lyssna till dig själv. Vad tror du fungerar bäst för dig.
Är du som jag och föredrar intimitet och trygghet i vardagen där man delar allt. Så kan det komma bli svårt med distans. Men gillar du friheten att bara tänka på dig själv, bo själv, ha dina egna rutiner och vanor. Så ska det kanske fungera, förutom att längtan blir svår.
Men jag skulle inre rekomendera distans. Fast samtidigt ska man inte låta det hindra att två människor som dras till varandra avstår. satsa och se vart det leder. Kanske kan han flytta i framtiden?
Lycka till.
Marigonas
Hade distansförhållande med min pojkvän i FYRA långa åååår!
Flyttade dock hit till Zürich förra året :D.. Hur vi fick det att funka..? Man måste kunna tänka för två fastän man inte är ”två” just dåå, man måste kunna sätta sig in i varandras situationer och man MÅSTE vara beredd på att ett distansförhållande kan förvärra en situation och göra det tio gånger värre än vad det egentligen är, och då måste man stanna upp och fråga sig själva om man hade grälat över samma lilla skit om distansen inte hade existerat..
Distans kan dock vara rätt underbart också..det känns lite som att man uppskattar varandra mer efter att man varit borta ifrån varann så länge..
”to truely love something you must first give it a chance to fail. If it survives it’s going to be stronger than ever. Distance is pure proof of this, and forever you will love if you survive” .. 🙂
http://itsftd.blogg.se/
Hejsan! Vi har haft ett distansförhållande i drygt 1,5 halvt år nu. Vi startade en blogg ungefär fyra månader efter att vi blev tillsammans och har bloggat ihop sedan dess. :)Här kan du följa oss… http://itsftd.blogg.se/. Ett distansförhållande måste vara ömsesidigt. Finns viljan från både håll så funkar det sen får kärleken visa hur pass stark kärleken är för varandra. 😉
http://itsftd.blogg.se/
Hejsan! Vi har haft ett distansförhållande i drygt 1,5 halvt år nu. Vi startade en blogg ungefär fyra månader efter att vi blev tillsammans och har bloggat ihop sedan dess. Här kan du följa oss… http://itsftd.blogg.se/. Ett distansförhållande måste vara ömsesidigt. Finns viljan från både håll så funkar det sen får tiden visa hur pass stark kärleken är för varandra 😉
Linn
Lycka till i Thailand för det första!
Oj va många långa fina kommentarer du har fått!
Min kille bor i Frankrike och jag var o hälsade på honom i somras för första gången. Vi har varit tillsammans på långdistans i snart 2 år nu och det har funkat jätte bra.
Jag tycker såhär att om du ska ha ett långdistansförhållande, borde det vara med en du vet du kan lita på och som verkligen älskar dig. Men som sagt är det jätte tungt att varje dag tänka på varandra och kan inte ses… Jag är 17 år och tänker dra ner till honom i sommar då jag blir 18. Bara dessa 2 år har varit väldigt heavy… Men vet du vem han är och så så give it a chance?
Jag och min kille använder inte telefon, vi använder skype VARENDA DAG och det funkar bra 🙂
Han är mannen i mitt liv, så detta är värt att vänta på tills nästa gång man ses. Är din? 🙂
Marigonas
and here we areee: http://www.youtube.com/watch?v=iJBTvXHDOJ4&feature=related :D. Du har inget å förlora!! xoxo
Fanny
Det är inte så värst komplicerat och jobbigt som många tror. Jag bodde 10 mil från min pojkvän (bor nu tillsammans) och det gick hur bra som helst. Men pendlar mer än gärna för att se sin kärlek så mycket som möjligt. Och det känns skönt med en pojkvän från en annan stad. Det är liksom inte att hon och han känner han eller hon och han känner hon. Om du förstår? Det vart spännande i början att ha en kille från en annan stad. Såklart så är det skönast att träffas så mycket som möjligt, vilket då chansen är större om man bor i samma stad. Man är absolut inte otrogen bara för de bor en bit ifrån. Inte jag iallafall. Då kallas det inte kärlek ju? Hur speciell tror du/ni man känner sig då om mann går till någon annan? Så usch nej.
Lycka till. Kärlek överväger så mycket annat så satsa du Paulina 😉
Arnella
Det är bland det bästa och samtidigt jobbigaste som finns, saknaden dödar. Men känslan när man ses är obeskrivlig, jag bodde i Uppsala och killen jag var tillsammans med i Malmö vilket var 700 km mellan oss.. men den kärleken dog aldrig riktgt ut pågrund av det, det var som att vi sågs varje dag, vi camade pratade i telefon i timmar.. Det är mera än värt det kan jag säga dig! go for it:)
Helena
Det känns bara rätt när de väl är rätt. Finns ingen regel på mil som kan ändra på känslan.
Emma
Min pojkvän bor i Tyskland. Vi har haft distans i 1,5 år nu. Vi ses någon vecka i månaden. Klart det är skitjobbigt, speciellt för mig, och det finns jävligt mycket frestelser man jag har inte varit otrogen. Vi skypar nästan varje dag, annars hade det aldrig funkat. Men vi får riktig kvalitetstid när vi väl ses å andra sidan!!! Men nu börjar det bli lite för jobbigt för mig. Ingen är beredd att ge upp sitt liv och flytta så det lär ta slut snart. 🙁
Jag rekommenderar inte distans. Men om det är så pass kort avstånd att man ändå kan ses varje helg om man vill tycker jag det kan va värt att försöka.
Louise Nilsson
Jag är nog den personen som kan svara på det här bäst skulle jag tro. Till börja med så handlar det nog framför allt hur mycket den andre gör. Innan jag blev tillsammans med nuvarande pojkvän så hade jag ett förhållande med en event och proffesionell fotograf/skiåkare som varade i sisådär 1 år. Och att det höll så länge tror jag berodde på att vi sågs ungefär 3 dagar var 14:e dag. Man tog alltid till vara på varje minut man fick tillsammans. Och man låg och man kollade på film. Men jag måste väl få säga att just när det gäller event grabbar och partyprissar så är det som om man får ta lite att det kan hända saker. Det finns tjejer runt omkring dem dygnet runt som skiter fullständigt i om du blir en i mängden. Man får nog helt enkelt försöka lita på honom och på dig själv. Kanske är det för jag kommer från Värmland som jag inte tar allt på blodigt allvar. Funker de så funker de annars så kvetter de väl … Men under hela den tiden vi var tillsammans var vi som sålda i varandra och fick aldrig nog. Man gick genom eld för personen för att så bara få en minut tillsammans med varandra.
Min nuvarande pojkvän och jag har ett ännu längre distans förhållande med varandra. Vi började med att bo 32 mil från varandra. Karlstad-Göteborg. Inga problem ! Jag flyttade till Oslo, så Oslo-Karlstad. Funkade precis lika bra. I höstas fortsatte jag till Stockholm, Stockholm-Karlstad. Och till sist och nu ett mäktigt hav emellan oss. New York- Karlstad. Funkar lika bra ! Utan ring på fingret så funkar förhållandet lika bra. Varför sätta ett ring på fingret ? Det bevisar väl ingen kärlek, man vet väl att man inte klarar sig utan personen även om man inte har någon ring. Jag älskar honom inte mindre för jag inte delar någon ring. Så med mina erfarenheter så säger jag. Känn efter hur han känns och framförallt vad säger din egna magkänsla? Vill du gå in i det här ?
Ta hand om dig !
Louise Nilsson
Frilansande Make up artist,Nagelterapeut,Spa Terapeut,Hårstylist,Massör
[email protected]
Malin
Först och främst måste man vara mode om man vill att det ska funka. Jag och min kille har varit ihop i snart 5 och 1/2 år. Visst, det har varit problem. Men vi var så unga när vi träffades och jag tro att vi båda ha lärt av våra misstag. Men nu bor vi ihop. Jag flyttade upp.
Och ska jag vara ärlig så tror jag man Lär känna varandra bättre om man är ifrån varandra. Får då prata man i telefon flera timmar i veckan. Och man vet hur det känns att verkligen sakna varandra!
Phil
Hi, love this picture. You have it in a larger version? About your question(im using google translater): Try it out and you will find it out. Really depends on your feelings for him. So, why not try?
Emy
Jag och min kille bor ungefär 30 mil ifrån varandra och vi har vart tillsammans i 3 år nu! och även om det är riktigt jobbigt ibland och jag saknar honom helt sjukt mycket så är det värt det! om man verkligen tycker om någon får man det att funka, jag tror nyckeln är att man måste lita på varandra till 100% och verkligen försöka att träffas så ofta som man kan. när min kille fortfarande gick i skolan så träffades vi varannan helg, då det var för dyrt för oss att åka varje helg/man vill umgås med sina vänner. Men nu när han jobbar så träffas vi så fort han är ledig, och det klart det kan bli lite längre tid innan man träffas än man vill ibland så är det faktiskt skönt att få sakna någon, och jag tror också det är därför vi har hållt ihop så länge!
Så om du tycker om den här killen, så är det verkligen värt att satsa på Paulina! 😀
Phil
Bigger version fo picture?
Angelica
Jag lever för tillfället i ett distansförhållande. Min pojkvän bor i småland medans jag själv lever livet 30 minuter utanför NYC.
Vi har snart levt såhär i ett år. Skype är en stor del! Ojojoj, vad skulle man gjort utan skype!? När man lever i ett distansförhållande måste man vara öppen och ärlig. säga mer rätt ut vad man känner för den andra för det går inte visa genom kropps språk. Otrohet har förekommit men det just på grund utav att vi var för dåliga på att berätta vad vi kände för varandra. Just nu ser vi bara just på framtiden och längtar till att få starta ett gemensamt liv om drygt en månad igen 🙂
Lycka till!
Våga och vinn.
Elin
Jag var tillsammans med en kille 3 månader och innan det hade vi träffats i ett halvår, och innan jag hade träffat honom, så var det bestämt att jag skulle flytta. Men vi bestämde oss för att försöka för man kan alltid försöka om man verkligen gillar personen. Vi försökte men 45 mil det är rätt påfrestande, vi gjorde slut en gång och bestämde att vi träffas när jag kommer hem nästa gång. Och vi vart tsm igen och nu har vi precis gjort slut igen. Om man ska pröva på ett långdistans förhållande då tycket jag att man ska ha tid och pengar för det och personen i fråga måste vara värt det. För vissa dagar är drygare än dem andra, men det är verkligen värt det. Jag ångrar aldrig att jag satsade på honom.
Hanna
Jag har haft ett distansförhållande i nio månader och min kille bor i Australien vilket är verkligen på andra sidan jordklotet! 😛 Klart det kan funka beror ju bara på hur mycket man vill det. Det bästa tipset jag skulle ge dig dock (förutom att visa respekt, tillit och blabla som i alla förhållanden) är att planera mycket när man ska ses och sådär, jag har åkt ner ca 4 gånger men kan ju vara svårt för många om man inte har ekonomin och så. Men iaf, planera mycket så man vet när man ska ses och se framemot det, och viktigt att ändå dela en vardag med varandra även fast man bor på olika håll, alltså prata nästan dagligen och prata om vad ni gjort under dagen 🙂
puss på dig fina lilla tjej!
Matilda Dovenius
Jag har ett förhållande nu med en kille som bor i Estland vi träffas ungefär varannan månad. Självklart är det jobbigt att inte kunna träffas när man vill. Men vi pratar i Skype nästan varje kväll och pratar om våra dagar osv… Många får reaktionen men oj tror du inte han är otrogen när ni bor så långt ifrån varandra då säger jag att det kan ju lika gärna hända om man bor i samma stad. Men tur som är så litar jag på min älskling. Jag tycker absolut du ska dejta killen som bor i en annan stad. Lycka till!!!
Anonym
jag och min kille firar 2 år snart, 8 mil ifrån varandra, inte distans kanske men jag tycker att det är ganska perfekt, då får man sakna varandra lite 🙂
M
inte värt de! men det beror ju också på var killen bor. jag har/hade med en som bor i Chile. dyrt blir det. säger bara komplicerat.
Johanna
Jag och min kille har varit tillsammans i lite över tre år nu och har bott 80 mil ifrån varandra tills 1a december då vi äntligen flyttar ihop!
I början tyckte jag det var sjukt jobbigt men sen insåg jag att varje gång vi träffades var jag som nykär. Är man bara kär så fungerar allt!
Sen gäller det att man kan lita på personen också, kan man inte det så är det ju klart att det inte fungerar.
Jag kan faktiskt säga att om jag och min kille inte hade haft distansdörhållande så tror jag inte att vi hade varit så tighta som vi verkligen är, vi har ett speciellt sorts band och jag tror att de flesta som har ett distansförhållande kan säga samma sak 🙂
Sen är det ju klart att det inte fungerar för alla, men så är det ju med alla förhållande vare sig man bor grannar, 1000 mil ifrån varandra eller i samma stad 🙂
Jag tycker det bästa med distans är att man får längta efter varandra vilket är behövligt tror jag för att kärleken ska växa. Det får varje liten sak att betyda så mycket mer och man tar inget förgivet 🙂
Älskar detta citatet:
”Absence makes the heart grow fonder” för så har det verkligen varit för mig 🙂
linnea nilsson
Sitter just nu på bussen hem från min Kille i Stockholm. Själv bor jag i en liten håla utanför Karlstad som heter Kil. Jag och min pojkvän har snart varit tillsammans i 20 månader. Han är den personen som känner mig bäst, han vet allt om mig. Han kan avsluta mina menigar, han ser när jag är ledsen, när det är något som tynger mig. Ingen verkligen ingen känner mig så bra som han gör och vi ses bara 2 helger i månaden. Det är väldigt många som har frågat mig hur jag orkar? Självklart så är det jobbigt så in i helvete, saknar han redan så otroligt mycket och jag har inte ens kommit ut från Stockholm.. Men det är så många andra saker som väger upp det. Som all kärlek han ger mig, all respekt han ger mig och våran relation. Han är lika mycket min bästavän som pojkvän. Sen är det även väldigt skönt att man får mycket tid till sina vänner och familj med. Varken han eller jag har vart otrogna. Och jag lovar dig sexet man har efter flera veckor ifrån varandra är grymt! Så om du verkligen gillar den här killen och känner att du verkligen vill försöka, så gör det! För när man får det att funka, så är det helt underbart!
Sophia
Jag har haft ett distansförhållande i över 4 månader, problemet med mig är att jag har distans från två olika håll, då jag även bor på internat 60mil från hem och 16 mil från min pojkvän.
Vi var vänner från början, men han brukade hälsa på internatet och även hemma hos mig, när vi gick på festival tillsammans. Med tiden så bildades det så mycket känslor som inte gick att styra och vi fick till slut inse att vi var kära i varandra.
Problemet var att han inte ville ha ett distans förhållande, så vi försökte säga ”hej då” och låta bli varandra.
Den smärtan var mer plågsam än någon annan jag varit med om. Jag visste ju att han var rätt för mig, och kärleken var besvarad, bara omöjlig.
Men han insåg att han inte kunde leva utan mig, att han struntade i distansen.
Och det har funkat sedan dess och vi träffas ungefär varannan helg och söndagar när jag tar ett förbi stopp till honom.
Jag har aldrig varit så lycklig som med honom och distansen är inget problem när den är stark.
”Den älskades frånvaro är för kärleken vad vinden är för en eld: den får en liten att slockna, en stor att blossa upp.”
Om man vet att man kommer ha en framtid tillsammans, blir livet lättare att se från den ljusa sidan.
melina
vadå är man otrogen :S sjuik eller
Lina
När jag och min pojkvän träffades så bodde han i Skåne och jag uppe i västmanland, det var alltså 70 mil mellan oss. Vi träffades ungefär varannan helg, och det funkade fint! Självklart så längtade man hela tiden efter varandra, men jag tror att det var det som gjorde att jag aldrig tröttnade. Innan honom var jag nämligen en sådan som tröttnade på killar rätt så fort.
Vi pendlade varannan helg till varandra i ett års tid, sedan bestämde jag mig för att flytta ner och vi skaffade vår egna lägenhet. Nu firar vi snart fyra år tillsammans, och tre år som sambos och det har aldrig varit bättre!
Så jag säger go for it om det känns rätt! Vad är det värsta som kan hända? Ett par dagar gråtandes över att det inte funkade, men då har du i alla fall testat. För tänk om det är det bästa valet du gjort? Lycka till! 🙂
Anonym
jag o min pojkvän har snart varit tsm i 17 månader och visst har det varit svårt för vi har aldrig kunna träffas så mycket. brukar va så att han är här i 1-4 veckor o sen ses vi inte på en månad, nu så har jag inte träffat honom på två månader, och jag ska ansöka om lgh om yttligare två månader, o efter att jag har fått lgh kommer jag kunna träffa honom igen. men nu är jag ju gravid så 🙂
det är tufft och det beror helt enkelt på hur mycket du älskar personen, för älskar du personen så får man det och funka 🙂
Sandra
Enkelt, man får det inte att funka. Det är dömt att misslyckas från första början. Tyvärr
Fia
Min pojkvänn kommer från turkiet. Vi träffades där och hade ca 400 mil melkan oss i 1 1/2 år.. Men sedan ett år till baka bor han här i svea med mig. Kvallitets tid är vad vi fick. Vi träffades inte på två tre månader men sedan hade 2 veckor 24/7 time… Sedan va jag där hela sommrarna. Å vi lärde känna varndra mkt under all tid vi prata på telefon å skype. Vi bråka inte om små saker. Sattsa!! Annars kan du inte vinna!!
Mikaela
Hej Paow!
Jag har ett distans på nästan 200mil. Han bor i Halmstad och jag bor 4,5mil söder om Kiruna.
Vi har inte sagt att vi älskar varandra ännu och det är jag glad för. Men anyway.. Varken jag eller han tar detta för givet, med tanke på vad som egentligen kan ske under dagarna som går. Men vi båda litar på varandra till verkligen en 110%.
Vi försöker ses så ofta det går, men det är ju inte enkelt det heller. Men det är ju bara att försöka förstå att man har ett liv att ta hand om också.
Jag kör på med att skita i vad alla andra säger om detta, dumpar han mig? Visst, hans förlust 😉
Kör på det du känner för och skit i alla andras åsikter!
Just GO alltså!
Lycka till !;)
Jennifer
Hej fina Paulina! Jag och min pojkvän har varit tillsammans i 3,5 år och han bor i Göteborg och jag i en småstad 45 mil bort, i början var det jääääätte jobbigt men man lär sig att handskas med det, det viktigaste i ett distansförhållande är tillit:) så jag tycker verkligen att du ska köra på det 🙂 för även om han är långt borta så kommer ni att uppskatta varandra så mycket mer när ni ses 🙂
Anna
Uppsala-Stockholm är ju inte långt.
Har varit tillsammans med min kille i snart två år nu, jag bor i Uppsala och han i Stockholm. Det är ju jättekort, tar 40 minuter bara ju!
Vi ses varje helg, ibland någon dag i veckan. Nu när jag började gymnasiet så började jag i Stockholm istället för i Uppsala, och pendlar. Vi kan ses mycket oftare nu men under ett och ett halvt år hade vi det ju inte så men det fungerade perfekt. Man tröttnar aldrig, man får längta efter varandra. Man tar verkligen vara på tiden man är med varandra när man väl ses också, än om man ses varje dag.
Jag skulle aldrig vara otrogen, jag älskar honom för mycket. Jag vet att han känner samma sak. Det gäller ju att verkligen kunna lita på varandra för att ett sånt här förhållande ska funka.
Jag tycker att du ska köra. Distansförhållande är mycket bättre, fördelarna är fler tycker jag.
tysklandkärlek
är man kär sa är man, alltsa riktig äkta kärlek slar allt även distansen mellan. sa da behöver man inte ens tänka tanken att tveka pa om de haller. hade ett distansförhallande där jag inte ens träffade min nuvarnde kärlek pa 6 manader :O vi hade bara träffats 1 gang, men jag var fast och han var/är MIN!:D Behövde och behöver inte glo pa andra killar. Varför ska man ens göra de för, när man har den snyggaste killen? Han är helt underbar och den bästa pojkvänen man kan tänka sig, därför litar jag pa honom och han pa mig. Sen efter 6 manader sa pendlade jag till honom (i smyg var 16 da haha) till ett helt annat land med annat sprak och allt ju. sen höll de pa sadär. efter kanske 4 ar sa bestämde vi oss för att flytta ihop. eller aa de blev vell mer att jag stannade här i 1 ar sa var ju tvungen att skriva in mig här liksom. skolan sket ju sig sa nu är man 23 ar o maste liksom plugga? 😡 men kärleken har hallit och haller än idag! Vi har nu varit ett par i snart 8 ar. Vet inte men de kanske stämmer att man liksom far mer energi för varandra när man inte ses sa ofta, man tröttnar vell inte lika snabbt?
Men jag angrar aldrig att jag akte till min kärlek i smyg sa t.om polisen spanade etfer en haha och familj o släkt blev rasande för att jag ljög 😛 men wtf, är man kär upp över örona som de sa fint heter sa är man. skit i vad folk säger och go for it!
Hanna
Min pojkvän bor i Australien, jag här. Det suger, men går samtidigt inte att släppa. Är det rätt så är det 🙂
caroline
jag tror att allt som behövs är tillräckligt med kärlek för varandra!, sen självklart så måste man ju träffas ibland så det kanske inte är det billigaste med distansförhållanden! 🙂
läs min blogg på mondoblog.se/celis
elin
det är absolut ingenting jag rekommenderar. Enda anledningen till att jag står ut är för att detta är mitt livs kärlek. Och han ska flytta till mig snart. Jag har aldrig varit otrogen och skulle aldrig vara det, du måste lita på honom för att det ska fungera. och han på dig. Innan trodde jag att det skulle vara skönt, att få ensam tid, men när man inte är med sin kärlek är livet bara pest.
emi
idag bor jag tillsammans med min sambo å vi har varit tillsammans i 5 år , när vi träffades bodde han i halmstad och jag i skövde.
det pendlades mycket , men det funkade jättebra för oss .. vi tyckte att de var bra att vi inte bodde i samma stad i början för att hålla kärleken vid liv. man hann sakna varandra , älskade då man ringde på dagarna , och det var ett skönt sätt att komma hemifrån , en längtan till sin pojkvän och även i mitt fall just till halmstad.. att få komma hemifrån lite å vara med den man tycker om!
så jag tycker absolut att du ska ge det en chans ! , vem vet .. de kanske blir det bästa du gjort 😀 + du kommer ifrån sthlm ibland oxå 😉
Sara
Kanske inte har mycket att komma med just nu om man jämför med alla andra. Har precis ”börjat” mitt distansförhållande och har ungefär samma funderingar som du. Trots att kärleken finns där när vi väl ses är det väldigt jobbigt att vara ifrån varandra, speciellt när man är nykär och vill pussas och vara med varandra varje dag.
Har nu idag haft ett förhållande med en underbar kille som bor i Turkiet för tillfället som ska göra ”lumpen” i 15 månader. Vissa kallar mig idiot som är villig att vänta 15 månader på honom efter att ha varit tillsammans så kort tid. Men viljan finns, precis som kärleken!
En vacker dag vet jag att vi kommer att vara tillsammans, pga av att ödet förde oss tillsammans. Studentresa till Alanya i juni slutade med att jag kanske hittade min livs kärlek.
Längtar efter att vi ska kunna bygga upp något ”på riktigt”, fungerar att ha förhållande över sms, skype och telefon men det är det riktiga man saknar, vara med varandra varje dag. Men det kommer, och då kommer allt vara perfekt 🙂
Önskar dig lycka till och jag tror att du känner vad det rätta är för dig. Du har ju ingenting att förlora ! 🙂
Fanny
Lång distans förhållanden handlar mycket om tillit. Jag vet inte hur det är att ha ett vanligt förhållande men älskar man personen och tycker det är värt pengarna och dö tiden på tåget så är det bara att köra. Sen beror ju mycket på hur man är som person också, man behöver ha ett ganska starkt psyke och väldigt självständig.
Stephanie
jag själv hade nog aldrig dejtat på distans! jag och min kille har ett distansföhållande och det är såå tufft! vi bodde 5 minuter bort i 1 år och nu flyttade han för att plugga. anledningen till att vi fortfarande är tillsammans är ju pga kärlek. men hade jag inte känt honom bra innan han flyttade så hade jag nog inte velat mer. man måste ha så stort förtroende för varann och det värsta av allt är… att en liten sak blir ett SJUKT mycket större bråk än de någonsin hade blivit face to face. damn de krävs mycket :/
kram!
sofie
Jag och mitt ex var tillsammans i ett år i ett distansförhållande på 20 mil. Vi träffades bara på helgerna, men nästan hela loven när vi hade det. Det funkade jätte bra men jag tröttnade faktist på honom även om vi träffades bara på helgerna, så det var nog tur att vi inte träffdes oftare för då hade jag nog tröttnat fortare haha! Men som sagt, det är galet skönt med avstånd och längtan, även om det är sjukt jobbigt att inte bara kunna åka över för att sova där när man vill. Men det skönaste nu är typ att man slipper träffa varandra på stan nu när vi inte är tillsammans längre 😀
fellefalafel
Jag och min pojkvän bor en bit ifrån varandra, han har slutat skolan och jag går fortfarande i skolan. Han har inget jobb, så han har inga pengar att ta sig hit. De blir att jag får be mamma ladda på busskortet så jag kan åka och träffa honom. För jag har själv inte mycket pengar. Vi har en stuga där han bor så på sommaren får jag vara med honom i 3 veckor ungefär men sen när skolan börjar blir de att vi glider ifrån varandra och de ända vi gör är att kolla tv & mysa ja som du sa. Nej jag skulle aldrig kunna tänka mig att vara otrogen mot honom. Tanken kanske kommer upp i huvudet om han är det. men jag skulle aldrig gjort de. 🙂
M.
Om man älskar varandra tillräckligt mycket så får man det att fungera jag ska inte ljuga, det är sjuukt jobbigt men när man vet att man har ett mål så går det ändå på något sätt, pluggar i en stad 32 mil ifrån min kärlek. Nu har det gått drygt 4 månader och det rullar på bra. 🙂
Sophia
Jag är tillsammans med en kille på gotland fast själv bort jag på västkusten. Det är jätte jobbigt men man lär sig verkligen uppskatta det man har då. + att man hinner sakna honom så mycke å det blir extra mysigt när vi ses! Om du har någon som bort långt borta så tycker jag du ska prova för det blir något extra då, det är verklgien värt ett försök 🙂 Kram Sophia
elin
Jag tycker absolut att du ska prova på att testa att ha ett distansförhållande. Alla är helt olika och för vissa passar det inte. Jag har varit tsm med mig kille i över ett år nu, han flyttade till stockholm för ca 5 månader sen. Vi har lyckas få det hålla men det är väldigt svårt kan jag säga. Det handlar om att ge och ta och känna att man kan lita på personen, annars tror jag inte det kommer gå. Det längsta som gått mellan innan vi träffat varandra är ca 2 månader. Men när man träffas efter dom två månaderna är man som nykär! jätteskönt, det bara pirrar magen. Men jag tror det är bra att vara borta från varandra lite då och då. För innan han flyttade iväg så var vi med varandra varje dag. Så jag tror det är bra att sakna varandra lite 🙂 Men sen när man ska fara därifrån är det jobbigt också, den första veckan är jobbigast. Men sen finns det skype och sånt så det ska nog gå bra för dig också.
E
Hej Paulina! 🙂 Jag är 17år och har varit tillsammans med min pojkvän i 2,5 år i december. Förra lördagen flyttade han 30 mil ifrån mig pga jobb. Det har bara gått en vecka men tycker redan att det är skitjobbigt, speciellt eftersom att jag bott hos honom tidigare. Det värsta är saknaden efter närhet, kramar och pussar oså..
Amanda
Hej Paulina, hoppas du läser detta 🙂
När jag var femton blev jag tillsammans med min pojkvän som bodde i Stockholm. Jag själv bor i Skåne så det är cirka 60 mil. Som femton åring har man ju inga pengar men min kille jobbar så han hade råd att flyga ner. Han gjorde verkligen allt för att träffa mig och han åkte ner varje helg. Efter cirka 9 månader distans fixade han en tjänst i Skåne så att vi träffades mycket oftare. Nu har vi varit tillsammans i två och ett halvt år och han betyder världen för mig! Om ni är menade för varandra lovar jag att det kommer funka. Satsa! Om du aldrig provar får du aldrig veta 🙂
Anonym
För mig är inte ett distansförhållande om du kommer från Stockholm och han från Uppsala. Det finns många människor som har betydligt längre avstånd, som Malmö,Göteborg till Stockholm. Distans är inte något att satsa på om det inte är seriöst eller om ingen av personerna vill att det ska vara ett seriöst förhållande…Satsa på ett riktigt förhållande(något seriöst?) Det är inte värt det Paulina!
s
Förra sommaren träffade jag en kille som jag hade väldigt roligt med och som jag ganska snabbt fick känslor för. Det var inte planerat i huvudtaget eftersom jag skulle flytta till England september samma år. Vi undvek ämnet om vad vi skulle göra vid flytten ganska länge men när det bara var 10 dagar kvar låg vi en kväll i soffan och pratade. Då kom frågan upp och vi bestämde oss för att testa. Hellre testa en att ångra sig. Det var verkligen inte lätt. Att säga hejdå på flygplatser är förfärligt jobbigt men vi skypeade varje dag. Vi träffades så ofta vi kunde. Jag åkte hem när jag kunde, han kom till mig så fort han kunde. Det var ibland fruktansvärt jobbigt men så himla värt det. Ångrar mig inte en sekund. I ett distansförhållande lär man känna varandra på ett annat sätt. Man kan ju inte ligga och bara mysa utan man ligger och pratar på skype. Så många saker kommer upp och det är ett väldigt bra sätt att lära känna en annan person. När man träffas är tiden underbar, man uppskattar allt så himla mycket mer.
Fördelen är just att man verkligen uppskattar tiden så mycket mer och lär känna personen på ett annat sätt. När man ligger och pratar kan man inte bara snacka om vädret utan man ser verkligen personligheten hos varandra.
Nackdelen är alla avsked, att en dålig dag blir så mycket värre, att saknaden är så stor och att man inte kan krypa ner bredvid varandra i sängen.
Det där med sex, jaa det är klart att det inte är så kul att bara köra över skype… Men det är inte det du kommer sakna mest. Visst finns det dagar då du är överkåt men då är det ju tur att man inte alltid behöver en kille 😉 Och när ni träffas kommer det bli så mycket sex så att man är helt slutkörd. För ja, man har sjukt med sex när man träffas. I alla fall var det så i mitt förhållande.
Men alla förhållanden är olika så kan bara säga att du ska känna efter vad du vill, känner du att du kanske kommer ångra att du inte gav det en chans, så bara kör! För mig har det varit så värt det, han är min bästa vän, och gör mig till den lyckligaste personen i världen. Idag har jag flyttat tillbaka till Sverige igen så nu bor vi i samma stad. Det var otroligt jobbigt men jag ångrar inte en sekund!
Emelie
Hejsan Paulina!
Jag har haft ett förhållande med en kille nu i snart 1 år. Första 4 månaderna gick vi i paralellklass sedan efter studenten flyttade jag hem till dalarna för att arbeta. Vi träffades med 4 veckors mellanrum, jag åkte dit. Sen dröjde de ytterligare 6 veckor innan jag såg honom igen. Vi har haft det jobbigt men det är helt underbart att ses efter en tid. Vi har aldrig varit otrogna mot varandra så vitt jag vet, men cirkulerat rykten eftersom det oftast finns folk som vill förstöra ens förhållande. Nu kring årsskiftet firar vi 1 år men kommer inte kunna fira jul eller nyår tillsammans pga. hans kontrakt och mitt jobb. Ibland kan man inte vara tillsammans även om man gärna vill det.
Känns det rätt med killen du hittat så kommer distans att fungera för dig.
Anastasia
I have an relationship whit a boy in america and I live in England which is pretty hard sometimes. I cry myself to sleep when I miss him the most. But when we finally get to see each other it’s like a vocation and a summer flirt all over again. Which is pretty sad because i’m pretty sure that if we would move in together we would never be able to keep that sparkle. But I love him for now.
You probably don’t like the guy as much as you want to if you even considering to ”maybe” have an LDR…
Emelie
Jag bor i södra dalarna och han i Skövde så vi har ca. 30 mil till varandra.
Hemmafrun i USA
Vi hade cirka 600 mil och 7 timmars tidsskillnad mellan oss i ungefär 2 år, men om man vill det tillräckligt mycket så går allt. 🙂 Det är svårt och det kommer vara jobbigt, men om VI kan ta oss igenom det, kan NI! 🙂
Sofia
Jag hade ett distansförhållande med min expojkvän när jag var 15-16. Vi var ihop nästan 2 år och hade typ 40 mil mellan varandra. Då tyckte jag det var spännande, jobbigt och allt det där men det är verkligen inget jag vill rekommendera nu när jag ser tillbaka på det. Jag visste väl helt enkelt inte bättre.
Nu är jag 20 år och vet jag hur mycket bättre på alla sätt ett förhållande är när man bor nära varandra!
Anonym
jag och min kille träffades när vi bodde i samma stad, och efter att vi hade varit tillsammans i ungefär ett halvår flyttade han 25 ifrån mig för att plugga på universitet. vi är fortfarande tillsammans och är kärare än nånsin! vi försöker träffas nästan varje helg, och vi pratar varje dag. klart det kan vara tufft att vara ifrån varandra, men det är alltid mysigt att sakna någon också, och det blir alltid lika speciellt varje gång man ses!
Amanda
Jag och min kille bodde 45-50 mil från varandra i över ett år och det höll 🙂 nu bor jag här tillsammans med honom, vi träffades kanske var sjätte vecka innan och som längst gick det 10 veckor. Visst det är jobbigt, men som min tatuering säger, kärleken övervinner allt.
Anonym
kärlek överlever allt
E
Hej Paow!
Jag vet inte om man ska kalla mitt och min pojkväns förhållande för distans eller inte? eller joo de måste man nog göra! vi har ett distansförhållande just nu för att han sitter i fängelse! Det är ju något mycket mer än bara ett distans, nu är det ju även prata på bestämda villkor ses på bestämda tider osv.. Men grejen är den att om man tycker om varandra och har viljan så går det ! Ett disants kan även göra dig och din partner grymt mycket starkare, och förhållandet får ju sig en prövning, om ni klarar av att vara utan varandra. När man väl ses så är det en sån jä*la härlig känsla och det uppastår mycket mer sällan bråk än om man är med varandra 24 timmar om dygnet!.. Jag och min pojkvän vi pratar i telefon varje dag, så ofta vi kan.. Vi ses varannan vecka och ibland oftare då vi också får sova med varandra. Men ett distans är inga problem för mig, och jag tror inte det skulle vara det för dig heller, kan jah och min pojkvän klara ett distansförhållande och att han just nu sitter i fängelse på ett hyffsat långt straff, så klarar viu allt!! och kan vi så kan du !!, men du måste även ha viljan och orken!! rannsaka dig själv och lyssna till DITT hjärta, inte vad alla andra säger, det är trottsallt du som skall vara tillsammans med denna kille!!! Lycka till nu !!! Kram
Rika
Jag har distansförhållande med min pojkvän, han bor i Spanien och jag här i Sverige. Vi har haft distansförhållande i lite mer en ett år nu. Vi har snart varit tillsammans i tre år. Det är oerhört jobbigt men älskar man personen tillräckligt mycket så går det. Det jobbigaste är att man inte kan kramas och säga förlåt när man har bråkat.. Man lär sig också att lita på personen och bandet stärks för att man går igenom en sådan jobbig tid tillsammans. För när man älskar någon vill man bara att de ska vara nära. Men jag önskar dig all lycka om du börjar med distansförhållande. =)
Kram
jennifer
Jag och min pojkvän har gått i samma klass från 3-9an vi blev tillsammans i åttan och nu går vi tvåan i gymnasiet, innan vi började gymnasiet så flyttade han till småland för att gå på internat skola där ( jag bor i göteborg ) han kommer hem varje helg och det är mycket bättre nu än förut när vi sågs exakt varje dag. Jag hinner sakna honom och det betyder så mycket i ett förhållande. Jag älskar det vi har idag. Vi har snart varit tillsammans i tre år. 🙂
Lina m.
jag har distansförhållande.. Vi bor 10 mil i från varandra.. han är min första riktiga kille.. Och jag måste säga ja visst det suger många gånger men akk så starka man blir tillsammans.. Man får vila och vara sig själv och faktiskt bli över lycklig när man träffas.. Vi har varit tillsammans 2 år och 1 månad och har äntligen gått ut skolan så vi ska strax flytta ihop.. I februari! Vi längtar båda sjukt mycket!! MAN lär sig uppskatta varandra på ett heeeeeeeeeelt annat sätt!
Dock så får man ju lära sig att samsas om de saker man har olika på när vi tex ska flytta ihop. .Men de är mödan värt!!:) hehe.. Goood luck till dig!! ÄR det meningen.. då går allt 😉 då händer det som ska hända!! PÖSS // Lina 19år.
sophie
hej!
har vart med min kille i 2,5 år och har flyttat till london för två månader sen. det fungerar väldigt bra hittils. jag tror inte det är någon ide att börja dejta en kille som bor så långt bort. eller jag tror i alla fall att det är svårare att lära känna varandra men att ha en förhållande på distans ett tag när ni redan känner varandra tror jag bara kan göra kärleken starkare, vilket det har gjort för mig i alla fall. lycka till!
Bea
HAHAHAHAAH älskar att du har en ridhjälm på dig!!
Michelle
Kära Paulina. Jag och min pojkvän har varit tillsammans i två år, tio månader och en dag idag. I två år och fyra månader så har han bott en bit utanför Sundsvall och vi har alltså bestigit ett berg av distansförhållande.
Det är inte lätt, det ska jag inte ljuga och säga att det är. Men det får en att längta och verkligen inse hur mycket man älskar personen. Bara man pratar med varandra och inte saknar, utan längtar, så kommer det gå. Tro mig, det funkar bara båda vill det lika mycket. När ni sedan tar er igenom det, då kommer ni klara allt. Jag och min pojkvän har sju månader kvar, sen kommer han hem till Stockholm igen, och jag räknar månader, veckor, dagar, timmar.
Minah Wikström
Kolla dom här videosarna så får du svar på dina frågor, jag lovar. Det är 2 av dom finaste jag sett. Men du måste se dom i ordning, så den första jag länkar ser du först, sen den andra länken ser du efter.
http://www.youtube.com/watch?feature=player_embedded&v=y_oIaWEKrx4#!
http://www.youtube.com/watch?NR=1&v=tsvRuuy31Co
Dom klarade det.
Mincie
Jag och min kille bor drygt 2000 km ifrån varandra, motsvarar cirka 36 timmars bussresa, finns egentligen inget speciellt med det hela förutom att man måste vara stark även om det är svårt, varje gång man ses så blir det som en ny upplevelse, som att bli kär igen. Båda måste inse att det finns inget man kan göra åt saken, förutom göra slut, men om man verkligen älskar varandra, då stannar man. Jag personligen har aldrig varit otrogen, man kan vara otrogen även om man bor nära!!….. Det jobbiga med det hela är att stå ut, i början tänkte jag hur ska jag orka?.. men man lever sitt liv och då gå tiden fort, visst får man små anfall ibland då man gråter…. Första och sista månaden är alltid jobbigast, när personen i frågan gått hem och när personen skall komma… det som är så otroligt skönt är att man faktiskt hinner sakna varandra och man tröttnar aldrig på att vara tsm. Jag har haft min i drygt 3 år nu, och det är fortfarande livfullt! 🙂 Lycka till! 😀 Ett tips på vägen, räkna aldrig dagar!, då blir man både deprimerad och man tycker att allt är jobbigt ! :S <3
ellinore
jag lärde känna min pojkvän för vi gick på samma skola sen flytta han ner till göteborg (jag bor i västerås) men vi fortsätta att hålla kontakten och bestämde oss för att ha ett distansförhållande.
visst det är sjuk jobbigt för man saknar varandra så jävla mycket, men det är så jävla värt det för varje gång vi träffas är de så jävla underbart!
vi ses i och för sig ganska ofta för att ha ett sånt förhållande, varje eller varannan helg.
jag tycker absolut du ska satsa! 😀
vendela
Allt handlar om tillit, litar ni på varandra så går det.
Även om man inte alltid kan ses måste man ha tid att prata med varandra varje dag, om hur dagen varit osv så man ändå på något sätt varit med den andra under dagen. Det är inte alltid en dans på rosor, men är något det egentligen? Det är bara att ge allt och hoppas på det bästa.
Jag har fyra timmar till min pojkvän, vi hade dock varit tillsammans i ca 5 månader innan han flyttade. Men det funkar, om man verkligen vill få det att funka så går allt. Man måste bara vara 100% säker på att det är vad man vill. Går man in i ett distansförhållande och inte är kär så kommer det aldrig fungera.
jossie
Hej. jag och min pojkvän bor 60 mil ifrån varandra och har för det mesta bara kunnat träffas på helger. vi blev tillsammans 14/2-11 och nu om två veckor ska jag flytta hem till han 🙂
man kan få distansförhållanden att fungera om man bara försöker tillräckligt mycket. jag ser det som att man uppskattar mer alla gånger man får vara med personen än om man inte har distansförhållande.
varje gång vi träffas är det underbart, sen så hinner man sakna varann också. det är ju jobbigt också, men det har fungerat för oss iaf 🙂
Frida
Hej! jag bor i stockholm i sigtuna och jag har en kille i uppsala. Vi båda spelar innebandy så vi träffades genom det. I början var det ganska konstigt eftersom det var nytt att ha en förhållande så långt bort, vi träffas bara på helgerna för annars går jag i skolan och tränar. Ibland har jag matcher i umeå då blir det till och med två veckor mellan tills vi får träffas. Jag har kompisar som har förhållanden nära men det jag har märkt är att förhållanden långt ifrån varandra håller längre än de som är nära. För när man väl träffar varandra blir det alltid något extra, man blir så glad och vill verkligen utnytja den tiden man har med varandra att säga att man älskar varandra och mysa. Sen går det en vecka igen och man träffas inte och då saknar man personen jätte mycket sen när man träffas igen blir man så glad så det blir något extra igen. De förhållanden som är nära blir oftast tråkiga efter ett tag och man tröttnar. Det blir oftast falska ryckten hit och dit för alla känner er båda, den killen jag har är det inte så många i stockholm som känner så det blir inga ryckten. Jag litar på min kille och vet att han ladrig skulle vara otrogen.
F
Distansförhållanden funkar sällan, men de kanske värt att testa iallafall. Fast jag tror att om ett distansgörhållande ska fungera en längre tid så ska man nog ha varit tillsammans ett tag innan tex som mina kompisar, de var tillsammans i nästan 2 år men sedan var killen tvungen att flytta till Norrland för att plugga…de pendlar fram och tillbaka på helgerna och de verkar fungera hyfsat bra, dock var han otrogen en gång men hon tog tillbaka honom..vilket jag tycker var dumt, men kärleken är blind i guess! Om man bara dejtat lite och kanske inte är riktigt kär, kan de nog vara svårt att verkligen vara engagerad i att förhållandet ska fungera men Hoppas allt löser sig för dig Paulina och lycka till! Btw så är din
Blogg grym och du är cp-snygg!
anonym
Jag och min kille har snart varit tillsammans i 4 månader och det går hur bra som helst. Vi bor även en och en halv timma från varandra men de är med bil och eftersom att jag inte har körkort så tar det 3-4 timmar att åka dit vilket kan vara lite jobbigt men det går och om man är så kär som jag är så bryr jag mig inte om hur lång tid de skulle ta för mig att åka till han bara jag får träffa han. Och NEJ vi är verkligen inte otrogna mot varandra.
Men jag har ett tips till dig om du skulle vilja ha ett distans förhållande…
Börja att vara kompis med personen så att du verkligen lär känna han. Jag och min pojkvän var kompisar i 1 år innan vi blev tillsammans så vi vet att vi kan lita på varandra vilket käns väldigt bra 🙂
anonym
Fattar inte hur folk kan säga att distansförhållanden inte fungerar för min mamma och pappa hade ett distansförhållande och de är fortfarande gifta samma sak med min farmor och farfar så jag tycker inte att någon ska säga att de inte fungerar för varför skulle de inte göra de. Man tröttnar ju inte på varandra.
Annelie
Hej Paulina!! Jag håller faktiskt precis på att inleda ett förhållande med en kille i Halmstad, själv så bor jag i Sthlm.. Vi har dejtar i en månad hittills och det känns sjukt bra än så länge. Visst saknar jag honom sjukt mycket, men de är lätt värt det då vi väl ses. Vi sågs sist förra helgen och nu kommer han på lördag igen. Vi är dock inte tillsammans än, men när frågan kommer.. Vilket jag hoppas den gör.. Så kommer jag ge allt. De kan ju faktiskt vara kul med lite miljö ombyte oftare än vanligt?! Anledningen till att han bor i Halmstad är ju för att han har sitt jobb där, jag har mitt här i Sthlm. Men vi har sagt att kommer allting att funka mellan oss så är ju inte en flytt helt omöjligt..
Jag har aldrig haft ett distans förhållande tidigare. Trodde aldrig att det skulle vara något för mig eller något jag skulle ge mig in på.. Men nu har jag blivit över öronen kär och kan inget annat än ge det en chans.
Vi pratar mycket och har sagt att vi ska vara ärliga hela tiden oavsett om det skulle såra den andra..
Jag tycker du ska testa! Det är väl värt en chans och funkar det inte så får du bara gå vidare.. Bättre att testa än att gå och tänka ”tänk om det hade funkat, jag gillade ju killen”.. Blir bara så mycket svårare då.
Åh paow måste bara säga det att jag tycker du är så sjukt snygg!!
Puss och kram
Amanda
Jag och min pojke har inte så stort avstånd ifrån varandra, men det är ju ändå distans 🙂 för vi bor i olika städer…det är rätt jobbigt att vi inte kan vara med varandra när vi vill, blir mest att träffas på helgerna. Han bor lite mer än 8 mil härifrån, tar ca 1 timme att åka dit…tycker det är lagom, skulle aldrig klara av något mer exstremt D: Trodde det skulle vara svårare dock, men vi pratar varje dag ändå och det funkar väldigt bra, vi har varit tillsammans i lite mer än 3 månader nu så c:
Lärde känna honom i somras när vi bodde i samma stad, så vi var kompisar först.
Vi funkar väldigt bra ihop och har alltid kul…så ^^
Har en kompis som blev tillsammans med en i mars som bor 80 mil ifrån honom och nu är de förlovade c:
Alice
Jag tror att distansförhållande funkar, bara man vill och verkligen satsar allt.. Min pojkvän och jag träffas bara över helgerna, men vi pratar med varandra varje dag, sms:ar o sånt.. Det är jobbigt, men jag anser ändå att det på något vis är nyttigt för oss. Ett förhållande ska tåla saker som att saknad, annars är man nog inte menad åt varandra..
Caroline
Jag har varit i ett distansförhållande i snart 2 år, känt honom i 3. Han är min första kärlek och jag skulle verkligen inte kunna tänka mig ett liv utan honom. Jag antar att det är alla känslorna som får det att funka. Träffas han cirka. 1 gång i månaden vilket är jobbigt men det är alltid värt det då vi väl träffas.
Mycket grunddas på tillit, jag vet att han aldrig skulle vara otrogen så jag har inget att oroa mig för. Vi hörs av varenda dag via sms eller samtal, vissa dagar hörs vi inte alls för vi kanske vill ha space eller har helt enkelt inte tid.
Det är värt det om man är riktigt kär och älskar människan. Visst jag skulle gärna ha han nära mig, men att ha ett distansförhållande bevarar ”ny kära” känslan lite längre, och vem vet. Om ett år ett två kanske vi är sambos? jag har ingen aning.
Emelie
Jag och min pojkvän hade varit tillsammans i lite över ett år när han flyttade till norge för ett halvår sen och vi är tillsammans fortfarande. Om du är van vid att träffa honom lite så blir det nog lättare och gillar du honom så är det värt det
iida
Min kille flyttade 40 mil ifrån mig när vi började gymnasiet. I början var det riktigt tufft eftersom vi redan då hade varit tillsammans i ett och ett halvt år. Vi gjorde slut och blev tillsammans lite till och från under det första året. Nu har vi båda nyss börjar i tvåan och allt fungerar ganska bra. Under gångerna vi gjorde slut så var han med några andra tjejer. Men jag kan ju inte anklaga han för något för vi var ju inte tillsammans. När han väl var med dessa tjejer så insåg han också att det var mig han ville vara med. Nu ses vi rätt mycket, han är hemma nästan varannan vecka och när han väl är hemma så uppskattar vi varandra något så enormt! Det är inte direkt en dans på rosor med distansförhållanden, men man vet ju själv om man tycker att det är värt det. Det som är bra med det är väl att jag kan fokusera på skolan fullt ut utan att något kommer ivägen.
Lycka till! 🙂
Bla.Bla:bla
Maaartin Karlsssson Kumlaaaboooo
Amanda
Hej, Jag har haft distansforhallande i lite mer an 3 ar nu. Ar tillsammans med en engelskman, och han bor i england och jag i sverige. vill man verkligen att de ska funka och att man verkligen alskar varann sa bara gor det det. denna versen ar klok… ”together forever, never apart, maybe in distance but never in my heart” 🙂 dock ska min boyfriend flytta hit i sommar! 😀 puss!
Linnéa
Jag och min pojkvän hade varit tsm i ett år innan han var tvungen att flytta med sina föräldrar till Sthlm. Vi har haft ett distansförhållande i ett halvår och från början när han började i skola där funkade det nästan inte alls, vi bråkade hela tiden men vi kände ju varandra väl och visste att den andra aldrig skulle göra något med någon annan lixom men endå var vi oroliga att den andra skulle göra något osv..
Den senaste månaden har det funkat riktigt bra.
Vi träffas varje/varannan helg, oftast mer på lov osv. Visst är det jobbigt och tufft, men om man verkligen tycker om någon / älskar någon så sattsar man ju allt, så är det bara. Dock är det jobbigt att vara en student som får leva på studiebidraget varje månad så alla dom pengarna går ju åt att åka till Sthlm för att träffa honom vilket jag tycker är värt.
Vi håller kontakt varje dag, smsar hela tiden och försöker att prata via telefon minst varannan dag så vi får höra varandras röster vilket jag tycker är viktigt.
Alexndra
Jag och min sambo hade distansförhållande (30 mil) och sågs 4-5 dagar varannan vecka första året. Första halvåret var hemskt. Vi saknade varandra så att det gjorde ont och jag förstod inte hur jag stod ut. Men senare blev jag van och det bara var så. Det fungerade för att vi ville, helt enkelt.
Idag när vi är sambos förstår jag inte hur jag klarade en dag utan honom istället. Så det handlar nog om vana.
kim
Jag är 16 och min kille är 18 år gammal, han bor i tyskland och jag bor i sverige. Distansen gör ont som bara den! Men det funkar för oss för vi litar helt på varandra, vi ger inte någon anledningen till att känna svartsjuka eller oro, vi pratar varje dag nästan dygnet runt, i ser till att vi verkligen visar hur mycket vi älskar varandra så vi är extra kärleksfulla och alltid pratar om hur mycket vi älskar varandra. Nu flyttar han hit till mig i maj, och vi har varit tillsammans i 9 månader, vi ses varje lov och vi är hur kära som helst, då kan kärleken övervinna vad som helst!
kim
juste, vi camar och pratar skype och sånt ofta , varje kväll, dag, har kontakt HELA TIDEN.
FRIDA
Jag och min pojkvän har drygt 2-3 timmars bussresa till varandra. Jag trodde aldrig till en början att han skulle klara av det. Men eftersom jag tyckte om honom så mycket så övervägde jag hela grejen och gav det en chans. Det får bära eller brista helt enkelt. Och nu har vi varit tillsammans i snart ett år i Januari. Helt sjukt.
Han spelar hockey 7 dagar i veckan. Förstår dock inte hur vi får det att fungera men vi tycker om varandra så mycket. Man får offra en hel del för varandra och verkligen anstränga sig för att det ska funka. Ibland blir det ju 1-2 veckor emellan gångerna vi ses och då är det riktigt tufft och jobbigt. Men påminner man varandra ofta att man tycker om varandra och stöttar varandra så ser man ljuset i tunneln.
Emelie
Det fungerar så länge du klarar av saknaden! Jag träffar min pojkvän varannan helg nu när vi jobbar och pluggar och jag tycker att det är jätte jobbigt att gå och lägga mig själv på kvällarna och att vakna själv. Men det enda du behöver tänka är: ”är han så bra så att det är värt att vara ifrån honom mer är ni kommer att träffas?” Om det nu blir så. Uppsala-Stockholm är ju inte särskilt långt ifrån varandra!
ranja
Jag har ett distansförhållande och har varit tsm med min pojkvän i 3 år snart. När vi bled tsm playade vi varran och var ute efter ett ligg bara, vi blev tsm genom tel och efter 3 månader tsm träffades vi för första ggn och fyfaan va vi ba föll för varran alltså precis innan kände vi ingenting absolut inget, sen är vi ba ser varran ba känner vi två att dt börja kännas i magen osv, nu träffas vi varannan månad och ibland gåre 3 månader och både jag och han tycker att det är skönt för att dt handlar om att kunna hålla sig! Sen är det lite jobbigade perioder då vi tjabbar och så och då så träffas vi på en ggn. För att ett distansförhållande ska funka lr gå bra så måste man kunna lita på varandra och förstå varandra. Om han lr du är avundsjuka på ngt sätt kmr dt absolut nt gå lika bra, vissa kan klara dt men vissa ej. Jag var ganska avundsjuk av mej men då så sa min kille flera ggr om dagen så fort vi jobbade du e den finaste jag vet, jag skulle aldrig ta ngn annan före än dej du ligger alltid etta och kmr alltid göra dt för du är så fin, du e unik, sexig osv osv. så mkt hänger på honom med. Så han hjälpte mej väldigt mkt me så lite ord, jag litar på honom mer än va jag litar på mej sj, jag e nt avundsjuk ett dugg, och dt allra viktigaste vi har dt hur bra som helst! sen e dt juh alltid folk som vill förstöra och du får sms lr samtal höger och vänster men då e dt ba o ignonera och sen kan dt va sant men där får man nog känna av dt lite sj. Sen tkr jag att dt e skönt för att jag och han nt träffas så ofta för att när vi ses så har vi saknaat varran somfaaaan och då hittar vi alltid på ngt nytt alltid!, och tiden går så snabbt med. Såja jag tror att dt e värt ett försök. Jag och han bråkar ALDRIG och dt är lite tråkigt ibland för man vill dt sådär ibland med, så jag får hitta på lite men då blire aldrig mer än ett tjabb, och dt e faktiskt skönt för han e ha mkt respekt för mej, så respekt är nog dt allra viktigaste. DT e mkt men dt e nog dt viktigaste, säkert mkt jag glömt, men ta steg för stef så funkare för dt e absoluut nt lätt i början kmr ta en jävla tid tills man vänjer sej, lycka till.
Olivia
Jag hatar distansförhållande. Jag är själv i ett just nu. Jag bor i Småland och min pojkvän bor i Stockholm, det blir ett jävla körande och vi ses så fort vi kan men eftersom att vi båda jobbar heltid så är det svårt men vi ser till att få minst 2 helger tillsammans i månaden.
Men grejen är den.. Har man verkligen känslor för någon så kan man ta dom där extra milen. Sålänge man har bra kontakt via telefon de perioder man inte kan ses och att tilliten alltid finns där så är det inga problem.
Man lär ändå känna varandra eftersom när man väl ses så är det så intensivt. Plus att de dagliga telefonsamtalen ger sjukt mycket. Och sen är ingen fast heller, man är flyttbar och blir det seriöst så kan man skaffa sig ett ställe ihop.
Anna
Jag och min pojkvän har varit tillsammans i 2 och ett halvt år nu och vi träffades när vi båda var på semester utomlands. Han bor i ett annat land låååååångt borta så det är lite krångligt. Men vi älskar varandra, och man får helt enkelt leva för stunden när man har ett distansförhållande, ta en dag i sänder. Men det är värt att testa, om det fungerar så kan man ju flytta ihop så småningom.
Z
Jag och min kille träffas 1 gång i veckan pga att vi bor rätt långt ifrån varandra. Men jag kan lova dig att det går mer än bara bra!
För när du väl träffar han så märker du hur mkt du saknat honom, och sen när det är en vecka kvar så har du något att se fram emot varje vecka och det gör så att tiden går fort.
Madelene
Jag har haft ett distansförhållande med min kille i snart 3 ½ år och vi bor 48 mil ifrån varandra . Funkar hur bra som helst , ses ungefär varannan helg och man tar verkligen vara på den tid man får med varandra när man väl ses. Man försöker ses så ofta man kan .. Man tröttnar inte heller på varandra, utan man får tid för sig själv ibland med. Man uppskattar varandra mer. Jag och min kille har aldrig bråkat på dessa år och jag tror det beror på att vi inte ses så ofta och går varandra på nerverna som man lätt kan göra när man ses jämt .
Tycker verkligen du ska satsa och försöka iallafall . Distansförhållanden är ju inte för alla heller.
Anonym
Hej 🙂 jag hade distansförhållande med en kille som bodde 12 mil ifrån mig vi träffades bara på helgerna, det funkade i drygt två år.
thesswester - inte som alla andra
hah usch jag skulle aldrig palla ha mer än 10 mil emellan. jag skulle nog bara vara otrogen.. är för sällskapssjuk också!
Kristin
Jag och min kille bor över hundra mil ifrån varandra, han pluggar i Polen och jag i Göteborg. Vi träffas så ofta vi kan, vilket brukar bli en till två gånger i månaden. Jag saknar honom varenda liten sekund som vi inte är tillsammans och det är självklart jättejobbigt ibland, men det funkar. Vi pratar på skype flera timmar per dag och när vi väl träffas blir det verkligen något speciellt. Om man vill och älskar varandra tillräckligt mycket så går det.
Sofie
jag är inte i ett distansförhållande nå mer. var det första perioden i ca ett halvår med min senaste P-vän. Han bodde i dalarna. jag Här uppe i Norrbotten.
vi träffades på paryresa på rhodos två dagar innan hemfärd. hände inget där. Men vi höll direkt kontakt efteråt och allt var otroligt spänannde och pirrande.. vi höll distans förhållande i ca halvårs tid. därmellan åkte ja till han två ggr och han till mig två ggr. en vecka åt gången. inte mycket..men har man distans så måste man juh känna att man vill satsa med den personen. Då måste man veta vart man står och hur man vill tror jag. tillit och respekt och Kärlighet. Sen flyttade vi i hop när vi flyttade till norge TM. Många frågade oss hur ska erat förhållande funka. mitt svar. VILL MAN så funkar de!! nothing else! vill man inte helhjärtat så spricker det! helt klart. sen att vi bott tm över två år och att de sedan tog slut.handla juh inte längre om distans. vi klarade iaf distans förhållande galant. Man måste känna efter vad man verkligen vill.
kram
Jenny
Jag är född och uppvuxen i Sthlm men har alltid längtat till mitt ”hemland” Finland. Där båda mina föräldrar är födda. Min mamma sa alltid att jag måste gå klart gymnasiet och däretfter får jag flytta vart jag vill. Så året innan jag gick ut. På sommaren 2009 träffade jag en kille i Helsingfors. Det var meningen att det skulle vara en random dubbeldejt men det slutade med att både han och jag blev helt förälskade, båda trodde att ingen av oss ville ha distansförhållande men det slutade med att vi blev ett par, jag gick ut gymnasiet och vi hade ett distansförhållande i ett år, då vi sågs minst 1/gång i månaden… Antingen att jag hade ledigt från skolan eller han flög till Sverige över en helg. Det funkade faktiskt jättebra, bättre än jag tänkt. Man fick längta efter varandra och det fanns ingen risk att man tröttnade på varandra pga att man var nykär och bara var med varandra hela tiden. All väntade och saknad vart liksom så värt när man väl sågs. Känslan går inte att beskriva. Well, det höll och nu har vi bott tillsammans i över ett år, är förlovade och har världens finaste son. Så mitt råd är att om du verkligen tycker om killen så GO FOR IT.. Om du är ute efter något seriöst.. Och du känner att han också är det.. Om inte.. Finner du något annat tillfälligt mycket närmre.. 🙂 Då är det inte värt, framförallt om någon av er får känslor.. Då blir det jobbigt
Sanna
Vart är skorna från 😀 puss du är bäst !
Johanna
jag och min fina pojkvän bor 34 mil ifrån varandra, och har nu varit ihop i över 2 år, och det går fortfarande lika bra som det gjorde i början! vi smsar hela dagarna och pratar på kvällen innan vi sover i allt mellan ½-4 timmar!
det bästa med ett distansförhållande är att du känner dig sådär härligt kär mycket längre, eftersom att lyckan är så stor varje gång man ses ( vi ses 2 gånger i månaden ungefär), sen finns det ju tråkigheter med, saknaden kan vara ett rent helvete,men iaf för mig så är det så att eftersom att jag vet att han är min och att vi kommer ses snart igen så brukar det gå över, sen finns det ju alltid nätter då man tror att man ska dö (dramaqueen?), men i slutändan så är det värt det Paulina, hittar du någon du verkligen älskar och vill spendera hela ditt liv med, så är ju allt värt det,och man klarar så mycket mer än vad man tror! satsa på det, försök iaf, det är mitt råd!lycka till 🙂
Mona
Min kille bor ända i Afrika och jag bor här i Stockholm.. Vi har vart tillsammans i två år och älskar varandra mer än något som existerar. Det viktigaste är att aldrig ge upp på varandra. Var äkta mot varandra, vad som än händer gör aldrig slut. Ge aldrig upp på varandra
ASIAT
PAULINA, jag hoppas du läser det här! 🙂
I somras träffade jag min första riktiga pojkvän när jag var på semester i Kina. Det var kärlek vid första ögonkastet, minst sagt. Vi båda föll direkt för varandra och blev nästan kära direkt (låter sjukt overkligt, men det är sant). Vår tid tillsammans var inte lång men vi vart så förälskade att han inte brydde sig ett skit om distansen, han ville bara ha mig.
Vi klarade det rätt bra i början, men det tog slut för drygt en månad sen. Allt handlar om tillit, om ni inte litar på varandra kommer det inte att funka. Tro mig, han älskade mig MEN han litade inte på mig, vilket gjorde att det förhållandet gjorde så jävla ont för oss båda två, och det sprack till slut. Man klarar inte av det längre, även fast man älskar personen…
Gör det BARA om du älskar personen så mycket så att du inte bryr dig ett skit om distansen, om du tvivlar så är det ingen idé. Du behöver ha både kärleken och tilliten där. Men jag tror på distansförhållanden, kärleken övervinner verkligen allt.
E
Har varit i ett distansförhållande i 2 och ett halvår nu. Att distansförhållanden är dömda att misslyckas är inte sant! Killen som jag är tillsammans med är tysk och kommer från norra Tyskland. Nu i höstas så flyttade han t.o.m längre i från mig, till söder ut för att plugga.
Tillit är nyckeln till allt. Det funkar inte annars. Ibland gör det riktigt ont att vara i från varandra men när man ses igen så känns det helt fantastiskt. Då är smärtan värd det. Om du är en tuff, självständig brud så tycker jag att det absolut är värt att testa. Testa kan man ju alltid göra. Låt det rulla på och tänk inte så mycket.
usa-mamman
Ett distansforhallande kommer att funka bra om bada ar med pa det, man satter en tid for hur lange det kommer vara distans och vilka regler galler. Man maste jobba pa det, veta om ens svagheter typ inte ga ut och dricka sig redlkost full och kanna sig ensam och behova vara otrogen. Att man ar arlig och haller jamn kommunikation om hur laget ser ut.
jag och min nuvarande man distansdejtade i 6 manader. SEn flyttade han till mig och vi har varit ihop sne dess. Varst var att jag alltid tankte och fantiserade hemska saker, att han var otrogen osv da vi var i vara varsina stader. Men allt funkade bra, det var vart det. Lycka till, man kan alltid prova 🙂
sanna
Min pojkvän och jag har snart varit ihop i ett år, han flyttade ifrån jönköping till stockholm i somras för att jobba och kommer bara hem på helger, det var jobbigt i början när man var van att ses så ofta, men nu går det ganska bra, när man vant sig!
Elin
Hej 🙂
Jag och min sambo har varit ihop i snart sex år och vi började med ett distansförhållande, vi hade ungefär 2 timmars bilfärd mellan oss.
Jag gick fortfarande i gymnasiet när vi träffades och han hade jobb här uppe i Sthlm. Vi sågs typ varannan helg eller så och så höll vi på i två och ett halvt år innan jag tog studenten och flyttade hit.
Jag personligen tycker att man lär känna personen på ett mycket bättre sätt än om man ses jämt. Man vet också om det är ett starkt förhållande eller inte.
Ska absolut inte sticka under stolen med att det stundtals är jobbigt, men om det fungerar så är det absolut värt det.
Jag tycker att om intresse finns så borde du iaf prova och se vad som händer 🙂
Ingen som förlorar på det 🙂 Lycka till 😀 Kram
HANNA - I AUSTRALIEN
Jag och min pojkvän bor 16 000 kilometer ifrån varandra. Han i Sverige, jag i Australien. vi har haft distansförhållande i snart 8 månader och det är inget jag rekommenderar alls! skitjobbigt.
M
Jag är förlovad med en kille som bor söder om Stockholm och jag bor i Uppsala, träffades när jag oxå bodde i Stockholm för typ 3 år sen, då var det bara sex och inga känslor. Det var inte förän jag flyttat som vi insåg att vi ville vara med varandra och nu har vi vart ett par och förlovade i drygt ett år. Det är klart att det är jobbigt att vi bara ses på helger, men man vänjer sig. Blir ju som ett litet sex maraton varje gång man ses och då får man passa på att mysa lite extra. Sen försöker vi ringa varandra nästan varje dag och ge varandra tid att prata och berätta saker, sen så har vi ju tele-sex ganska ofta oxå, vilket är ganska mysigt. När jag pluggat klart ska vi flytta till London tillsammans, vilket är om två år, så det är bara hålla ut. Jag vet att det inte finns någon annan som jag hellre skulle vara med och därför är jag bara så säker. Otrohet är det inget snack om, för oss finns det bara inte. Jag tror att om man verkligen älskar varandra så spelar det ingen roll om man får vänta en vecka på sex, då är väntan värd. Kram!
J
Helt klart värt det! Haft distansförhållande i ca 2,5 år. Men även om allting är totalt jävla underbart under tiden som man träffas, så kan det bli jobbigt under veckorna som man inte ses. Men man uppskattar varandra mycket mer än i ett vanligt förhållande. Och man tröttnar inte på samma vis. Jag är även en sådan person som vill ha tid för mig själv, och då finns det ingenting bättre än distansförhållande. Du har veckorna helt för dig själv och helgerna med din kära.
Jag ska inte säga att distansförhållande bara är massa lycka, för man får stå ut med en jävla massa skit. Ibland funkar det inte att man ses och man får stå ut med att inte träffas på ett antal veckor, (beror ju iofs på hur långt ifrån varandra man bor) Men jag säger: Helt klart värt det! !
Rebecca
sahär äre för mig, hade och kommer att ha dista,sförhallande med min pojkvän Nick. (bor hos honom i Belgien just nu..)
Det är sjukt jobbigt ibland, men ibland är det faktiskt lite skönt ocksa.
Det är jätte jobbigt eftersom att han bor i ett annat land sa kan vi inte ringa sa mycket, sa det blir mst msn och sa. (video konversation sa man kan se och prata. :)) Men det är jätte lätt att bli osams da eftersom att man inte vet riktigt om den ena skojar eller inte o sa..
Och vi brukade ses bara en helg i manaden förut.. sjukt jobbigt.. men det var sa värt när man väl sags.
Det är ocksa jobbigt i början eftersom att man inte kännar varandra till 100%. Man maste verkligen kunna lita pa varandra till 1000 om det ska funka. Man maste ocksa tänka sig för och inte bli sur för skitsaker.
Men iallafall.. Det funkar om man vill.. Jag och Nick har vart tillsammans i snart 2ar. varan 1.5 var distansförhallande.. och i sommar börjar 2.5ar till av det.. längtar INTE! men är det värt det? Yes, varända sekund äre värt det.
Han ska flytta till sverige när han har pluggat klart om 2.5-3ar. Och jag vet att vi kommer halla sa länge. Iallafall.. jag kan rekomendera det om du tycker att det är värt det. litar du pa personen? är du redo att sakna honom sa du skiter ner dig typ.. ah.. da ere värt det.. good luck. 🙂
Johanna Christoffersson
Jag har ett distansförhållande. Det är allt jobbigt ibland, för man vet ju aldrig om han är otrogen. Men man får helt enkelt lita på varandra, och det gäller framför allt man är öppen mot varandra. Jag tycker att det funkar rätt bra, för man har något att längta till. Det är alltid jobbigt, men man vänjer sig tillslut.
Jag & pojkvännen har nu vart tillsammans 8 månader och vi har det bra. Men det blir nog bättre sen när vi båda läser på högskola, för som det ser ut så kommer vi läsa nära varandra. För mig funkar det och jag är lycklig!
LINDA
Jag har varit tillsammans med min kille i över 3 år, först var de 16 mil ifrån varann och nu är det 25. Vi ses inte alls så ofta ibland och isf bara under helg. De är jobbigt att sakna hela tiden men man vänjer sig och är man riktigt kär så går det.
Din springpojke
Jag har ett distansförhållande med en kille som bor på Kreta och själv bor jag i Stockholm. Det är riktigt jobbigt. Jag sparar pengar nästan hela tiden för att kunna åka dit och hälsa på. Han ska ju självklart komma hit också.
Jag är inte otrogen, det skulle jag aldrig kunna vara. Är däremot orolig om han är det eftersom att jag har fått höra av både honom och andra vänner där att det är många tjejer som stöter på honom. Men det som får mig att hålla huvet högt är när jag tänker på hur glad jag kommer bli när jag träffar honom. Ju längre tid man har ifrån varandra, ju mer underbart blir det att sedan träffas. Men hittills så har det funkat ganska bra, vi ringer och smsar då och då och håller kontakten på facebook. Det känns även som att distansföhållandet för oss närmare varandra på något sätt. Jag får hoppas på att vi håller så länge som möjligt. Ha de bra paulina tha party queen of greece.
Martina
jag och min pojkvän har ett distansförhållande på 37 mil. det funkar rätt bra. vi ses varannan helg. man lär sig ju att uppskatta tiden med varandra mer d.å. jag tänker på honom hela tiden när jag inte är med honom och skulle aldirg i mitt liv kunna vara otrogen mot honom! men visst är det jobbigt när man måste lämna varandra och så.
men ett förhållande handlar om att lita på varandra! jag tycker att man kommer närmre varandra och får sakna personen mer
kraam
distans och 10 års skillnad
Det gäller att lita på varandra! Jag anser att man kommer närmre varanra när man väl träffas och lär sig att uppskatta varandra mer. man går och saknar coh tänker på personen hela tiden.
vi har 38 Mil i mellan oss men försöker träffas iaf varannan helg.
pratar i telefon och smsar hela dagarna.
Jag älskar honom även om det dessutom är 10 års skillnad mellan oss.
hör gärna av er om mer fakta
distans o 10 års skillnad
min pojkvän är 10 år äldre än mig! Det gäller att lita på varandra! Jag anser att man kommer närmre varanra när man väl träffas och lär sig att uppskatta varandra mer. man går och saknar coh tänker på personen hela tiden.
vi har 38 Mil i mellan oss men försöker träffas iaf varannan helg.
pratar i telefon och smsar hela dagarna.
Jag älskar honom även om det dessutom är 10 års skillnad mellan oss. <3
hör gärna av er om mer fakta 🙂
Hanna
Jag har haft förhållanden både i samma stac och på distans, just nu har jag distans, dels klarar jag inte av att ha en kille i samma stad. Den killen jag hade som bodde här var jag med dag ut och dag in. Glömde i stort sätt av verkligheten. Medans jag nu har en kille i Göteborg och haft i 1½ år. inga konstigheter jag själv bor 1 timma från Göteborg och inte så värst lång resa dit heller, men det fungerar bra för oss båda eftersom vi ses 2-4 gånger i veckan det är lagom, han måste ha sin privata tid och jag min. Jag tycker dock inte du ska tveka bara kör. Man har inget att förlora om man inte testat.
Anonym
Jag och min sambo träffades på internet från första början, han bodde då 58 mil ifrån mig men vi träffades ungefär varje helg och det gick jätte bra. Men nu bor jag med han och varken han eller jag skulle nånsin kunna vara otrogna, det skulle liksom förstöra något så himla fint! Jaja, iaf.. klart det funkar om man bara vill! 🙂
Anonym
hade ett distansförhållande, han var otrogen. Aldrig mer.
Linn8
Jag har ett distansförhållande med en fantastisk kille som bor i Tunisien och jag bor i Sverige. Vi har varit tillsammans i ett år. Vi började prata med gemensamma vänner som vi har och jag kände att vår vänskap betydde mer. Jag hade rätt, för några veckor efter att vi hade träffat varandra så ville han prata om något viktigare men han var rädd att förstöra vår vänskap. Då visste jag att även hur svårt det kommer att bli med ett distansförhållande, så är det värt det.
Jag tycker nästan att det är bättre att ha ett distansförhållande, (visst, det finns fördelar och nackdelar med det) därför man pratar och lär känna varandra innan man träffas öga mot öga. Man får tid att acceptera allt det dåliga hos personen (om det finns dåliga sidor) och man tycker mer och mer om personen. För att man kan bara inte ringa och säga ”Hej, kan vi träffas i stan om 1 timme”, utan spänningen byggs upp och när man slutligen träffar varandra så kan man inte vara en sekund från den personen. Varje gång man träffas känns det så fantastiskt. Man glömmer aldrig tiden man är tillsammans heller och tiden man får tillsammans betyder mer. Det känns som att jag har känt min kille i många år, för jag vet allt om honom och han vet allt om mig. Det ska vara vi två. Man får problem med ett distansförhållande, men om man litar på varandra så kan man lösa problemen. Man måste ge och ta, men ge mer. Om man vågar satsa, så ska man satsa. Men satsa helhjärtat, annars kommer det aldrig att funka.
ida
Jag tror det kan var ganska bra faktiskt, och nyttigt 🙂
Så länge båda är med på villkoren och båda tänker ’offra’ lite så går det. D.v.s om båda har chans och lust att komma till den andra då och då. Dessutom är det nog viktigt att båda är villiga att komma til den andra då det behlvs (under svårare tider) osv.. Är båda med på det, då kommer det funka galant.
Jag förstår att du ser på det mycket negativt, att du inte hittar ngt bra. Men tänk såhär, ses ni mer sällan än vad man gör i ett ’vanligt’ förhållande, då kommer ni sakna varandra oerhört, vilket betyder att när ni sedan ses, så kommer ni vara minst dubbelt så glada som ni annars skulle vara!
Dessutom, vem säger att man bara måste ha sex osv. Man kan hitta på massa grejer tillsammans och lära känna varandra. Saken är ju den, bor ni nära lär ni sea väldigt ofta, kanske varje dag. och ni gör inget speciellt. Ses ni dom där dagarna i veckan bara då kommer ni båda vara 100 inställda på varandra. Ni ska ses och ni ska bara ägna tiden åt varandra!
gud det är himla svårt för mig att förklara hur jag menar.. Har så mkt mer o säga men de är svårt att sätta orden rätt just nu..
Emma Starkko
Säger som många andra, det är en sån speciell upplevelse! Du måste våga pröva bara!
Jag kommer från eskilstuna, men ville plugga djurvård i karlstad. När jag gått ca ett halvår lär jag känna en tjej från den lilla orten kungsör – två mil från etuna. Jag följer med henne dit och lär känna en hel del. Bla Emil.
Vi pratar till och från i fyra månaders tid. Han var osäker om han ville försöka sig på ett förhållande med tanke på de 21milen mellan oss och att vi bara skulle ses på helger max 2ggr i månaden.
Detta gjorde att jag träffade en annan emellan. Men vi båda kunde inte släppa varandra. Så vi försökte. I ungefär 1år klarade vi det, tills jag hoppade av för att vara närmare honom. Idiotiskt kanske, jag vet inte.
Men jag läser nu samma utbildning och är sambo med honom! Har aldrig varit lyckligare. Han är mannen för mig och vår tid ifrån varandra gav oss så enormt mycket. 2år och 7månader har gått och jag ser ingen annan än honom i min framtid!
Satsa! Kram
Nathalie
Jag hade ett distansförhållande som tog slut i augusti iår. Vi vart tillsammans i drygt 1 år. Man får det att funka om man älskar varandra tillräckligt mycket, och skype är bästisen så man kan se/prata med varandra så ofta som möjligt, helst varje dag.
Men tillslut så saknade jag vardags-förhållandet alldeles för mycket. Man får inte en vardagsrelation till varandra. Vi såg på nån helg i månaden och sedan på loven. Jag vill kunna träffa min pojkvän när som, bara kunna träffas på kvällen en stund om man vill, sova med varandra på vardagar.
j
Min pojkvän och jag har haft distans i drygt ett år nu på 50 mil. Det kostar cirka 600-800 att hälsa på vilket blir varannan månad ungefär (ibland en gång/månad om man har tur). Vi båda tar examen 2013 och vi kommer förmodligen inte kunna flytta ihop då heller. Men själva grejen är väl den att man inte ska tänka så mycket. Jag försöker att bara leva mitt liv här och göra allt som JAG vill. Sen så får man prata varje dag om vad man gjort osv. så känns det ändå som att man är en del av varandras liv.
Det sämsta man kan göra är att tänka på hur jobbigt det är, när man ska ses osv. För då fungerar det inte.
SÅ; LEV!
Sara
Jag och min kille träffades på ett läger förra sommaren och vi har varit tillsammans i 15 månader. De har varit de bästa 15 månaderna i mitt liv på vldigt länge. Men han bor iaf i Stockholm o jag i Uppsala. Vi träffas endast på helgerna men jag tycker det är riktigt skönt faktiskt, inte för att det skulle bli för jobbigt att träffa honom oftare men man hinner ha sitt egna liv. Vi hinner med skolan och vi hinner båda plugga som vi måste göra, han hinner träna som han gör varje dag. Så för vårat förhållande tror jag det är bra att vi bor i två olika städer. För vi skulle ändå inte hinna träffas på vardagarna och därför känns det bättre att vi bor i två olika städer, så vi inte känner panik över att träffas. Men självklart är det jobbigt också, varje torsdagskväll börjar man sakna honom riktigt mycket. Sen ibland vill man bara träffa honom precis just nu. Fast det blir så mycket mysigare och bättre när man träffas på helgerna bara, för då tar vi verkligen vara på tiden. Inte för att Uppsala och Stockholm är värsta distansen för det tar bara 1.5 timar för att ta sig till honom.
Julia
Hej! Min pojkvän bor i Holland och vi har varit tillsammans i snart 2 år. Han är holländare men kom hit och jobbade några månader i början av 2010. Då blev vi tillsammans och sen gick vi in i distans när han åkte hem igen. Nu har vi haft distans 1,5-2 år. Här är ett inlägg jag skrev i min blogg för ett tag sen, så kanske ni förstår lite bättre hur det känns.. iallafall för mig ! 🙂 Puss och kram <3
" Hur det fungerar? Jo, det är inte så lätt för andra att förstå hur man kan lyckas få det att fungera. Det fungerar, men det är inte lätt. Saknar min pojkvän hela tiden, dygnet runt. Det känns väldigt jobbigt. Jag skriver inte om det här i bloggen, men detta är något jag kämpar med varje minut, varje timme, varje dag. Men vad ska man göra? Om man inte bor på samma ställe så måsta man fixa det på något annat sätt. Om man älskar någon så gör man. Jag skulle ju må sämre utan honom. Och jag vet att en dag kommer vi kunna vara tillsammans. Hur vi håller kärleken vid liv? Jag vet inte egentligen, vi har kontakt varje dag, berättar hur mycket vi betyder för varandra och ser fram imot när vi ska ses nästa gång. Vilket oftast brukar vara cirka varannan månad. Jag tror att det är viktigt att man vet dagligen vad som händer i varandras liv, så att man inte växer ifrån varandra. Så alltså kan ni förstå hur överlycklig jag är när jag har ett längre lov och vi kan spendera en hel månad tillsammans. Dock tror jag inte vi skulle ha klarat av ett distansförhållande om han inte bott här tidigare. Om man bara blir tillsammans och det sedan blir distans direkt så tror jag inte det fungerar lika bra. För det är ju i början man lär känna varandra och börjar betyda för varandra, då måsta man vara tillsammans. Men eftersom vi hade ett förhållande i ett halvår här i Sverige så hann vi bli stadiga innan vi utsattes för prövning. För mig har distansen fått mig att inse hur mycket jag älskar min pojkvän. Eftersom vi båda känner så, så klarar vi det. Vissa dagar vet jag inte hur jag ska klara det, men vi klarar det och vips så har det gått 2 månader. Men det är inte lätt. Så man måste se framåt i tiden för att orka kämpa. ;)"
Lena
Killen jag är tillsammans med nu som jag haft i snart 1 år och 6 månader har jag absolut inte distansförhållande med, vi båda bor i Luleå och går i samma skola och våra bostadsområden kan man lätt cykla till och från så ja haha. Men killen jag hade innan Jens hade jag verkligen distansförhållande med, han bodde i Uddevalla nära Göteborg och jag då i Luleå så det var över 100 mil mellan oss! Och folk tycker säkert det är jättesjukt men vi var ihop i 1 år ungefär utan att träffas en enda gång under förhållandet. Vi snackade bara väldigt mycket i telefon, via sms, msn, camade väldigt mycket och hade videosamtal och jag var faktiskt kär i honom och jag vet att han älskade mig, han gör det faktiskt fortfarande och hör av sig ibland trots att det gått över ett år sen jag dumpade honom…vi planerade att träffas flera gånger men det blev aldrig av, och det var så krångligt eftersom han var över 20 år och jag kring 13 år så vi hade ju aldrig fått träffas för mina föräldrar! Istället träffade jag han samma sommar som jag hade gjort slut, men då hade jag ju Jens fast mitt ex kom till Stockholm när jag skulle dit men jag ville inte träffa han egentligen haha!
Såklart var det jobbigt ofta men man kan ju tycka att det var skönt för då kunde man vara med kompisar typ precis när man ville och allt för man kunde ju inte träffas, men klart att jag ville ha honom hos mig typ hela tiden och jag ville träffa honom så sjukt mycket och bara längtade. Men jag tror att vi fixade det eftersom att vi aldrig träffades under förhållandet, hade vi träffats typ en eller två gånger hade det ju varit jobbigare när han skulle hem igen och att vänta så länge till nästa gång. Men även fast vi var väldigt tighta trots att vi bodde så långt ifrån varandra så var ändå vårat förhållande rätt öppet, och klart jag hade blivit ledsen om han hade sagt att han legat med någon annan eller så men jag tänkte inte på det och brydde mig inte så värst mycket, vi bodde ju på så långt avstånd. Och jag brydde mig inte om han porrade runt på internet eller vad som helst, bara förhållandet var skönt och vi älskade varandra och kunde prata om allt via då telefon osv. Och jag ska erkänna, jag var faktiskt otrogen mot han en gång, och en gång sov jag i samma säng som min dåvarande killkompis och jag snackade med en annan kille på msn också om att träffas osv. Och visst blev han ledsen men han tyckte ändå det var okej, och jag tyckte det hade varit okej att han gjorde det. Han for ju och träffade en tjej i en stad nära honom fast han låg vad jag vet inte med henne. Så vi var kvitt på den biten.
Då tyckte jag ju att distansförhållande var helt okej och vi bara lunkade på i det och var kära, men jag skulle inte för något i världen göra om det! Och jag är glad att jag och min kille har varandra så nära nu och vi har verkligen inte ett öppet förhållande, men det tycker jag bara är skönt för jag gillar inte öppna förhållande egentligen, är man med en person tycker jag egentligen att man håller sig till den.
Men du kan ju alltid testa om du vill, det blev en lång kommentar men nu har du väl förhoppningsvis fått en bild av hur mitt distansförhållande var över 100 mil bort haha! Lycka till med kärleken Paow 🙂
Em
Så länge man kan prata och kommunicera över telefon när man är ifrån varandra funkar distansförhållande.
Jag och sambon hade distansförhållande i drygt 3,5 år. Jag i norrland och han kring Sthlms trakten, han har dessutom varit på utlandstjänst några månader. Vi firade 5 år som par den 18 november och då passade jag på att fria. Så det är absolut inget fel att satsa på distansförhållande! 😉
johaaanna
Har haft ett distansförhållande i snart 5 år nu. Först var det bara 7 mil, men vi träffades trots det bara på helgerna vilket jag tyckte var en fördel för då får man ändå ”sitt egna lilla liv” i veckorna. Men sen efter 2 år så flyttade han ner till eksjö och då blev det istället 30 mil. Egentligen ingen större skillnad eftersom vi fortfarande bara träffas på helgerna. Men han är mer upptagen nu än förut vilket gör att det kan gå 2-3 veckor innan vi ses. Men, det är himla skönt att ha någon att sakna, att ha någon att längta efter och som man uppskattar så mycket mer när man väl får ses!
Annie
Allting handlar om hur mycket man vill få det att fungera.
Jag och min kille (fästman) hade ett distansförhållande i ungefär 2 år, och då menar jag inte 30-50 mil inom Sveriges gränser utan ett riiiktigt långdistansförhållande – jag i Sverige och han på Irland (japp, han är irländare). Och jag tycker faktiskt att vi lärde känna varandra mycket bättre på detta sätt då vi pratade varje dag på msn och skype. Självklart är det väldigt härligt när man faktiskt kan träffas men det allra bästa skulle jag säga är när man faktiskt kan vara tillsammans ”på riktigt” typ flyttar ihop.
Jag har nu bott på Irland tillsammans med min kille i några månader och jag kan bara säga att vi verkligen uppskattar varandra mycket mer jämfört med många av våra vänner som aldrig varit i distansförhållanden.
Så distansförhållanden får verkligen tummen upp från mig!:) om jag inte hade satsat så hade jag inte varit där jag är idag, i ett helt annat (väldigt fint) land med en kille jag älskar, kan inte bli mycket bättre:)
Andréa Enström
Jag bor i Enköping och min kille i Stockholm. Visst det är kanske inte så långt (40 minuter med SJ tåg). Men vi ses varje helg. Aldrig på vardagarna och vi har världens bästa förhållande. På helgerna så har vi alltid en ”fest-dag” då vi festar med antingen hans eller mina kompisar. Och dagen efter har vi den s.k ”mys-dagen” då vi myser, tittar på film och tar de lugnt. Annars hittar vi på andra roligare sociala grejer.
Vi ses iaf varje helg, och det är perfekt och lagom tid att vänta. Då vet man att man kan lita på sin partner (att han inte träffar någon annan imellan, spec om han/hon har jobb och jobbar varje vardag).
På de sättet så vet jag att jag kan lita på min kille och vi håller sms kontakt eller ringer varandra under dagarna vi inte träffas.
Nadja
Det är INTE värt det, man tröttnar på att nästan aldrig kunna träffas och känslorna försvinner… 🙁 Min kille som bodde mer än 2 timmar ifrån mig gjorde slut nydligen..
N
Ja det kan funka, har själv haft det. Det höll nästan ett år men det är absolut inget jag kommer ha igen… Jag var otrogen två gånger och det blev att vi träffades ganska sällan också… Men visst kan det gå! 🙂
melisa
tjatja!
jag hade distanc förhållande i 6månader, i börjar tar man det inte seriöst o båda lallar runt mest men när man börjar skratta o komma överens tsmns så vill man bara fortsätta..
tvärtom de handlar nästan inget alls om sex eftersom du inte hinner prata o bara hänga när ni väl träffas så lär man känna varann då man e ifrån,
Jag o den här killen gjorde faktiskt slut när han flytade hit där ja bor:/ så ja kan säga att distans förhållande bygger på att lära känna o prata ut och kunna säga allt till varann man blir nästan som vänner o inte som ett par men när man syns har man saknat varann o vill mysa! satsa på de tycker ja det är värt de:)
Neliz
Mitt distansförhållande är med en kille jag var ihop med för över 4 år sedan.
Det var i Cypern, (jag är cypriot och vi åker dit varje sommar) vi träffades 3 dar innan jag skulle åka tillbaka, och han ville bli tillsammans. Jag gjorde slut den sista dagen, och när jag var tillbaka i sverige så ångrade jag mig för jag började verkligen känna för honom. Men jag gjorde inget, istället så blockade jag hans msn förfrågningar och när han ringde mig så hotade jag honom. Jag saknade verkligen honom och ångrade mig som fan. I år, i juni så addade han mig på fb, och jag kände som om jag var i en dröm. När jag åkte till cypern i sommar så frågade han igen, och vi tillbringade mina 3 veckor i cypern tillsammans, varje kväll. Nu har vi haft en relation i 6 månader, distans och jag faller bara hårdare för varje dag som går, mestadels för att jag längtar efter honom. Nu är det bara ett halv år kvar <3 Det har inget med sex att göra, det är mer att man känner hans värme och kärlek (:
Linn
Om man ska snacka distans så…7.400 kilometer är väl en ganska bra distans? Har i 1 års tid varit tillsammans med en helt underbar kille som bor i Kanada. Under det året har vi bott ihop i 6 månader, 3 månader i Sverige och 3 i kanada. Det är sjukt svårt och jag saknar honom ständigt när vi inte kan ses/prata. Videosamtal hjälper, men att se någon på en data skärm är inte samma sak som att ha honom bredvid sig i sängen och allt man behöver göra är att sträcka ut handen så tar man i honom, känner hans hjärtslag.
Nu så ska han flytta hit permanent i Januari och tack och lov för det.
Hade kunnat vänta förevigt på denna kille, men kommer bli enormt skönt att alltid ha honom nära, få gå till sängs med honom bredvid mig, och vakna i hans armar.
Långdistans förhållanden är enormt svårt, men det går, om båda är beredda att satsa en hel del tid på det!
Jag och min pojkvän spenderar MINST 3½ timme om dagen på videosamtal med varandra, detta trots 8 timmars tidsskillnad och jobb.
Men om man är kär så måste man våga satsa eller hur? Och kan jag få det att funka med en kille som bor halvvägs runt jorden från mig, så kan du få det att funka med en kille som bor i en annan stad i Sverige:)
Josephine
Märker man att man inte kan gå en dag eller en timme utan att tänka på personen, att man inte kan sluta längta efter att få träffa honom/henne, att man blir stark och lycklig av denna personen så är det värt det. Varenda dag av väntan är så värt det. Det har jag märkt!
Skulle aldrig i hela mitt liv kunna vara otrogen, för det är honom jag älskar. Vi bor längre ifrån, men vi hinner längta desto mer efter varandra och när vi ses är det hur underbart som helst att känna hur all längtan bara försvinner och ett stor lugn uppkommer i hela kroppen.
Det är så viktigt att man redan från början visar, från båda håll, att det finns 110% tillit. Tilliten är något av det viktigaste när det gäller distansförhållande.
cassandra
mitt distansförhållande började med att vi var kk:s men vi förstod båda två att vi gillade varandra mer och inte ville ha det så något mer.. men det med tiden var jobbig.. båda går på gymnasiet och bor drygt 2 timmar ifrån varandra med tåg. så för oss blev det helgerna som bara gick åt att träffa varandra.. det är frustrerande att inte kunna träffa killen när man vill att ha han i närheten. jag var aldrig svartsjuk eller trodde att han gjorde något med någon annan men han litade inte på mig, så blev mkt bråk för den saken. vi gjorde dock slut för 1 månade sen och är nu kk:s igen.. men det är klar att du ska satsa på den killen du siktat in dig på. låt inte avståndet hindra dig, han kan vara en diamant som du missar! puss o kram o lycka till 🙂
iiidaa
Mitt första förhållande var/är distansförhållande. Jag var 16 när jag började prata med honom på internet, tyckte han var skitsnygg och förstod inte hur han kunde prata med fula mig.
Efter 2 månader träffades vi, jag blev kär i första ögonkastet, det var den vakraste människa jag sett i hela mitt liv, han var så blyg å charmig att jag kände mig säker, som alltid varit så osäker annars!
Vi hade distansförhållande i 2,5 år på 20mil. Han hade tjejer efter sig JÄMT, dom ringde och fnissa i telefon, sa/skrev/ringde att han var snygg och att han skulle dumpa mig för dom… Det var sjuuukt jobbigt de första till andra året, jag var sjukt svartsjukt av mig. Han var svartsjuk också men visade inte de lika tydligt.
Men svartsjukan är ett sätt att se att man fortfarande betyder något. Finns de ingen svartsjuka i ett distansförhållande, då kan man inte bry sig så mkt heller..
Nu har vi varit tillsammans i mer än 3 år, vi har precis flyttat ihop och jag är lyckligare än jag någonsin varit! Vi har lärt känna varandras gränser och allt flyter på som i ett riktigt vuxet förhållande! Det är helt underbart, jag känner mig nykär igen! 😀
Distansförhållande är sjuuuuukt jobbigt i början då man inte känner varandra, då man inte vet vilka gränser den andra har i förhållandet.. Man lär känna varandra på ett sätt, sen när det gått 1,5 år då har man lärt känna en helt ny människa. Och 1,5 år senare efter de, så är de ännu en ny människa!
Jag är glad att jag tog risken med distansförhållande, han ville inte från början för han sa att de skulle bli för jobbigt, men jag lyckades charma in honom i ett förhållande ändå 😉 Gillar man varandra tillräckligt mycke så gåre!
Jag har alltid dock varit en sån som är kär i en person och ingen annan finns, så att vara otrogen har aldrig funnits i min värld. Han var den som räddade mig från den ensamma konstiga värld där jag hatade mitt utseende, till att bygga upp mitt självförtroende så att jag själv kan känna mig snygg ibland!
Maja
Hej, jag har haft distans förhållande i circa tre år fram och tillbaka nu. Vår distans är skåne/stockholm så de är ingen lätt match. I början av vårt förhållande var allt underbart, precis som ett vanligt förhållande.. man pratar i telefon flera timmar per dag ochsåvidare, men efter ett tag tröttnar man på de. Vi har dock varit starka båda två just för att vi har den otroligt starka viljan att vara med varandra, vara tillsammans. Så de första man måste tänka på om man ska ge sig in i ett sånt förhållande är att man måste tänka, kan jag klara av detta? kan jag vänta flera dagar, veckor eller t.o.m månader om de behövs för att ja ska få träffa honom igen? För mig blev de naturligt. Jag blev upp över öronen kär i min kille och hann aldrig riktigt tänka den tanken o sen bestämde jag mig bara för att jag SKA klara de, hur svårt de än kan vara. och efter tre år har vi nog gått igenom allt ett par skulle gå igenom på kanske 5 år. ja brukar säga, att allt som krävs i ett förhållande krävs de gånger 10 i ett distansförhållande. man måste ha mycket mer tillit, mycket mer kärlek, mycket mer respekt och alla dom bitarna för att man ska få de att funka. Men vad jag än gör, så skulle jag aldrig kunna vara otrogen, de finns inte ens för mig. men de gäller att man litar på att ens kille heller inte är de och de tar mycket energi och styrka av en för att man ska veta, och våga tro på det. Jag skulle inte råda någon att ha ett distans förhållande, men om man är i ett så gäller de att man verkligen ger allt man har till den andra när man träffas.
Och en sak till, bråk. När man är ifrån varandra och man börjar bråka så är det lätt att bara säga ”hejdå” men enligt mig är man en quiter då. Man måste verkligen ta tag i sina problem ordentligt för annars kommer de sluta dåligt.
Hoppas de hjälpte dig ngt!
Kram 🙂
K
träffade min kille via nätet, distans 200 km ifrån varrann träffades 1 gång i mån, idag har vi varit tsm i 6 år och är lyckligt gifta! så det funkar om man vilkl!
A.
Jag är faktiskt tvärtemot. jag får inte ”vanliga” förhållanden att fungera, för jag tröttnar så jävla lätt på grabben. Därför (jag bor i sthlm) har jag haft pojkvänner i umeå,örebro och Göteborg. just nu är jag tillsammans med en kille från gbg och varit de i ca ett år. Träffade honom via internet och vi delar många intressen och åsikter.
För mig när de gäller distansförhållande är tillit nyckeln. Kan man inte lita på sin partner mår man bara dåligt. rädd att han/hon är svartsjuk eller dylikt. Man måste va stark och verkligen älska en person för o klara distans. Annars så är de nog väldigt säkert att maan är otrogen så småningom. Att smsa dagligen, fråga hur han/hon mår, hur dens dag varit etc brukar fungera. Ses då båda har tid så ofta som möjligt. Om man verkligen går in seriöst o vill ses ofta, blanda in vänner så att dina vänner kan träffa honom/henne när ni ses aswell, gör de lättare och du kan umgås med både vänner och flick//pojkvän på samma gång!
hannah amnå
Hej Paow!
Visste inte om jag skulle skriva en kommentar i det här inlägget för det kändes lite konstigt, men sedan tänkte jag att jag lika gärna kan dela med mig.
Jag är 17år och min pojkvän likaså. Vi har varit tillsammans i drygt ett år nu och i somras så flyttade han till USA för att plugga och få lite bra erfarenheter. Till en början kändes det jättejobbigt för oss båda att veta att vi inte kunde se varandra på tre månader men vi höll kontakten genom skype varje dag(vilket verkligen är att rekommendera!). När jag väl kom dit och skulle hälsa på så var det de underbaraste veckorna i mitt liv och man blir liksom kär på nytt igen.
Ett distansförhållande är jobbigt och det kräver att man verkligen kan lita på varandra. Det stärker också förhållandet nåt så enormt och man lär sig att uppskatta den tiden man har tillsammans istället för att slösa tiden på att t.ex bråka. Detta har funkat jättebra för mig och min pojkvän som bor nästan 700mil från varandra så jag tror knappast att en stad emellan ska vara något problem för er.
Om ni verkligen tycker om varandra så är det absolut något att satsa på, inget avstånd är för långt för kärleken!
KRAM HANNAH
bjullmeister
Jag och min pojkvän har varit tillsammans i 1 år och 6 månader och flyttade ihop för två månader sedan efter att ha haft distansförhållande i 1 år och 3 månader. Och jag skulle vilja påstå att distansförhållande gör en starkare eftersom man har lätt att tjata ut förhållande när man bor i samma stad och ses alldeles för mycket för att man bara vill ha mer, men har man den självdistansen att bara ses 2-3 gånger i veckan även när man är nykär så tror jag absolut att det håller.
Sen handlar det också om en själv, är personen i fråga någon du vill satsa på? Jag är superlycklig med min pojkvän, och otroligt glad över att vi nu har flyttat ihop. Det var inte roligt att resa 50 mil för en puss.
Anonym
Det funkar för vissa, inte för andra. om du verkligen tycker om killen, TESTA! om det går åt helvete så vet du iallafall att du försökte och att det inte funkar.. då slipper du gå runt och grubbla hela tiden, som jag hahaha surpuppa
Anonym
Hej Paulina! Jag och min pojkvän har varit tillsammans i snart 7 månader, jag är 16 år och för 4 månader sedan flyttade han 74 mil ifrån mig. Vi ses inte varannan dag, vi ses tillochmed inte ens varje vecka. Nu ska jag vara utan honom i 4 veckor, det gör ont i mig för jag tycker om honom så mycket. Men eftersom jag gör det, får det mig att hålla händerna borta från någon annan. Jag tabbade mig nämligen i somras och var otrogen, då bodde han hemma. Nu vet jag att jag aldrig skulle kunna göra något sådant igen, för jag vet att han vill klara det och då vill jag med det!
Jag kan ju inte säga att jag ”rekomenderar” det, men om du är kär så har du alltid viljan! 🙂
Hanna!
Jag och min kille bor 2 timmar ifrån varandra med tåg och vi träffas ungefär varje helg. Så vi har alltså pendlat varje helg i fyra och ett halvt år som vi vart tillsammans i nu. Visst kan man tycka att det är jobbigt att inte kunna träffas som man vill men det är skönt också att ha egen tid och också att gå och längta. Och när vi väl träffas är det ju så skönt, äntligen är man ihop liksom. Men det är ju som vilket förhållande som helst, klart man bråkar ibland och kan va irriterad på varann. Det som är om man ska ha ett distansförhållande är ju att man verkligen lär känna att det är något att satsa på och om man nu gör det så måste man lita på varandra, annars blir man ju galen! Och jag skulle aldrig vara otrogen nu, har heller aldrig ens haft tanken på någon annan, inte ens i början av förhållandet. Ibland känns allt bara rätt och då får man köra på det och då funkar det förmodligen. 🙂
erica
jag och min pojkvän sen snart fem år tillbaka hade 60mil imellan oss i ett och ett halvt år. aldrig otrogen, såklart. herregud, väx upp o inse att man inte behöver vara det. man älskar den man är med och vill inte vara med någon annan.
Zandra
Jag hade ett distans förhållande med en kille på Rhodos, vi va tsm i ca ett åt innan jag flyttade ner och då träffades vi bara tre gånger innan de! det gör en starkare, man får chansen att sakna varandra och när men väll träffas är de som magi! klart att det är jobbigt att vara ifrån varandra så länge, men de gör en mycket starkare psykiskt..när ja väll hade flyttat ner så gjorde vi tyvärr slut efter ett år. men de e verkligen värt att satsa på.
Anonym
Jag bor 670 mil från min kille och vi har varit ihop i 1 år och två månader. Det har funkat för oss iaf. Han bor i New York och jag bor i Stockholm!
emelie
Jag är tillsammans med en kille som bor 10 mil ifrån mig, vi har varit tsm i 3 år och 4 månader nu. Det går jätte bra! Vi ses på helger och lov, men visst är det jobbigt när man ska åka hem igen, men man vet att det är bara 5 dagar kvar. Det är oxå ganska skönt att vara ifrån varandra oxå eftersom då saknar man varandra, man längtar efter den andre och det känns som bråk inte lika lätt uppstår.
Gaymasen
Sötnöt. 🙂 Det går om man bara vill.
Jag och min karl hade distans i ett år. Det var skitjobbigt. Bråkade till-och-från och sen bestämde han sig för att nej det funkar inte, så flyttade han upp till mig då jag fortfarande bodde i Leksand då. Det blev perfekt. Vi bråkar typ aldrig nu och ja. Men det var ett tufft år men vi lärde känna varandra bra. Distans har sina för- och nackdelar. 🙂
rosalee
Hej!
Jag vart tokigt nog kär i en kille från england för inte alls så länge sen. Att ta planet över och ses känns inte som ett hinder faktiskt för jag är nog för himla kär så det är så värt det. För att göra det än mer skumt så är han just nu nere i afghanistan. Där kommer han vara i 1 år och bara kommer hem var 3e månad. Så det här kommer vara tufft. Det har just nu enbart gått en månad sen han åkte. Men vi är tillsammans. Vi skype-ar haha hur töntigt det än är men det är min höjdpunk som händer vare eftermiddag på lördagar då det finns den tiden till det. Och vad man längtar efter varandra! Man märker verkligen hur mycket den personen betyder för en när man sitter och tänker på saker man vill hitta på när detta år är över… Vi är så måna om varandra, och det allra viktigaste är att man ser allting så positivt man kan! I allt!
Jag har massa tid över att skämma bort mig själv med, Jag slipper faktiskt höra att jag inte gör annat än jobbar och att han gnäller på att jag aldrig är hemma så han får träffa mig. Jag tycker det är ett stort pluss! Sen har jag själv väldigt mycket på G just nu, Som han inte någonstans kan hjälpa mig med. Skaffa lägenhet, körkort med mera. Så dessa saker har jag all tid i världen på mig att fixa nu under detta år utan att han får ”mindre” tid med mig. Som sagt är det så viktigt att se allting positivt. Jag och min kille har planerat att dra till thailand där han ska träna motai-boxning å jag ska bara lata mig och stötta honom =) sen ska vi resa runt ett tag där nästan direkt när han kommer hem. Sen blir det att fira jul/nyår troligtvis i Hong Kong. Så här har vi otroliga saker att se fram emot. sen är det bara att hålla ut… det kommer gå neråt ibland då man tvivlar men då måste man stötta varandra. att vi kommer klara det och att det kommer funka.
Han bor som sagt i england. Och vi har pratat om det. Han har sin familj där och jag har min här.
Det kan ju vara ett problem om man vill se det så…
Men!
Vem kan välja att bo i antingen england eller sverige? Eller varför inte bo i båda!?
Man kan ju se det som något positivt. och det har vi valt att göra för att klara det hela tillsammans!
Kram kram
Sandra
När jag var 17-18 år var jag tillsammans med en kille i 9 månader. Han bodde i Strängnäs och jag i Göteborg. Det gick upp och ner, pga att jag var lite ostabil, men själva förhållandet var faktiskt grymt. Vi träffades varannan helg, och då var man konstant med varandra hela helgen och fick se både morgonhumör och dippar direkt, så vi kom faktiskt varandra väldigt nära. Vi försökte göra så mycket som möjligt när vi sågs, samtidigt som det var hur gött som helst att bara mysa. Nackdelarna är svartsjukan (ingen av oss var otrogna) för den blir värre när man vet att personen är 40 mil bort och kan göra vadfan som helst, och att man inte kan spontanträffas utan allt blir så planerat. Men det var värt det då. Man hade något att se fram emot 🙂 Så testa! Du har hela livet framför dig, funkar det inte så gör det inte det men då har ni iallafall gett det ett försök 🙂
Alex
Okej, jag har aldrig kommenterat din blogg innan. Kikar in lite då och då när jag inte har något bättre för mig och förväntar mig ändå inte att du kommer läsa detta. Men gör väl ett försök!
DET ÄR VÄRT DET! Jag och min sambo (ja vi håller fortfarande ihop, 4 år i december) Vi hade distans i 1 ½ år. Vi sågs max TVÅ helger i månaden, tills jag tog studenten och flyttade upp till honom. Varför vi klarade det, tror jag ligger i grunden att man måste LITA PÅ VARANDRA och vi hade alltid kontakt, PRATADE MINST 1 GÅNG OM DAGEN. Bara för att man har distans betyder inte det att det är mindre jobb med förhållanden. Jag har lärt mig genom denna resa att det GÅR om man VILL. Vill båda att det ska funka så gör det det.
Anonym
jag har haft distans förhållande i ca 1 och halvt år men det känns som att vi har haft det längre. Han bor i Californien och jag här, att vara 9 timmar i tids skillnad samt andra kontinenter är inte lätt. och det fanns inte så mycket tillit mellan oss heller, svartsjuka och allt det där. Ja, man var otrogen i fyllan för att man var missnöjd med sin situation i förhållandet. Man kanske sågs var 3 ibland var 5 månad. sista halvåret så började vi gå fram och tillbaka, göra slut, bli tillsammans osv.. Nu har det gått 8 månader sen vi sågs sist, jag ska flytta dit i december. Trots många svåra situationer har vi klarat av distansen men det var minsann inte lätt! vi pratade varje dag, flera gånger, skypa och hade webcameran på och det tar på ens krafter, speciellt när det e en sån stor skillnad på tiden. Men det går att klara, man måste ha en plan, man måste veta om den ena är villig att flytta. Det handlar om riktig kärlek och känslor, finns det där så klarar man av allt. Och vem vet om inte jag hade varit villig att flytta dit då hade det kanske varit slut, men riktiga känslor försvinner inte bara sådär. Så man måste offra och ge och är man villig så kan det nog funka men det krävs staaaark vilja!
hanna
jag har haft distans sen i somras, och ska jag va ärlig tcker jag oftast det är sjukt skönt! jag är en tjej som hatar att ha en kille för nära, någon som följer efter en hela tiden och är på jämt. klart det är jobbigt ibland att sakna hela tiden men de är värt de när man ses. jag kommer garanterat flytta till han när jag går it trean i sommar eftersom jag skaffat mig ett liv i hans stad, lysekil. har skaffat underbara vänner där, som jag träffade genom han och hans vänner. det är skönt att ha n ågonstans att fly! tycket du verkligen ska ge det en chans 🙂
Alina
Jag och min kille har varit tillsammans i ett och ett halvt år nu. Vi bor ca 30 mil ifrån varandra. Annledningen till att vi har hållt ihop är att vi inte ses varje dag, man tröttnar liksom aldrig på varandra. Man får alltid längta och se fram emot att ses. Till en början var det ju som du sa, det kändes lite som att man var kk. Men sen när jag började träffa hans familj och hitta på saker med dem då kändes allt på riktigt. Eftersom man ses så sällan så gör man det ju till det bästa när man väl ses, därför är det så underbart! Dessutom skiljer det fem år på oss så ingen trodde från början att det skulle hålla. Men vi visade alla att dem hade fel! 🙂
mellie
(Från en tjej med två långa distansförhållanden i ryggen. Ett två-årsförhållande och ett nuvarande som snart blir 3 år)
Om ett distansförhållande fungerar eller inte är helt beroende på hur man är som person och vilket skeende man är i livet. Om man är den festande typen kan det tära riktigt hårt på förhållandet då man inte kan ses lika ofta och känna sig trygg med vart partnern går/eller gör. Att bli uppdaterad mer om sin partners liv via facebook är dödsstöten för ett distansförhållande. Är man dessutom ganska känslig fungerar det inge vidare. Om man är seriös, stabil och ansvarstagande som person, fungerar ett distansförhållande perfekt. Om båda partnerna är mitt uppe i karriärer är det en bra kompremiss och man känner att man kan få lite distans, tid och rum att verkligen sakna varandra med hela sin själ. När man vet att man bara har helgen, satsar verkligen båda två på att göra det så romantiskt som möjligt. Men samtidigt, liksom alla förhållanden kräver det mycket engagemang, tillit och energi. Man måste vara riktigt förälskad och mena varje ord man säger, annars håller det definitift inte länge. Man måste också komma ihåg, att det är inte alltid roligt. Man kommer att ha sina kriser som i alla andra förhållanden men poängen med ett långvarande distansförhållande är att man ser sig själv vara tillsammans med denna personen flera år fram i framtiden. Att distansdejta är totalt värdelöst…
Lycka till:)
Biffen
Jag googlade ”gravid enhörning” och hittade hit.
Saga
Jag vet att detta uppenbarligen är lite sent svar men först nu jag läste detta. Själv är jag i ett distansförhållande just nu och det fungerar inte så bra. Han bor cirka 50 mil bort och vi ses sällan. Och det är extra jobbigt på grund av att han nästan inte låter mig prata med andra killar. Jag vet inte riktigt vad detta beror på men jag har gissat att detta kanske kan bero på att han kommer från turkiet och där har dom annat sätt att tänka på vad det gäller att prata och umgås med personer av motsatta kön i förhållande. Och han är även muslim så kanske hör till hans religion.
Eller så beror det bara på att han är extremt svartsjuk. Eller att han bara tycker om mig så mycket att han är rädd för jag ska hitta någon annan och lämna honom.
Jag delar med mig av detta för att för mig har detta varit svårt och jag behöver lite tips om hur jag ska agera i denna situation. Ska jag skita i vad han tycker och prata med killar ändå? Eller ska jag lyssna på honom och göra som han säger? Ska jag försöka få honom ändra sig? Men om inte det funkar ska jag då dumpa honom?
Jag kommer antagligen inte få något svar på detta men skriver det ändå.
Men svaret på din fråga, om du vill ha ett distansförhållande måste ni kunna lita på varandra!
Saga
Jag antar att detta med distans förhållande inte är aktuellt för dig längre. Iallafall inte med samma kille, men tänkte ändå att jag skulle svara.