Hur får man ett distansförhålllande att funka?

Nu är det nämligen så att jag har en fråga till er läsare. Hur får man ett distansförhållande att funka?

Även om jag lagt ner med allt vad kärlek heter så har jag ändå inte kunnat undgå att fascineras av par som får ett distansförhållande att funka. Jag har dejtat lite smått i Uppsala, då kom han därifrån och jobbade där men vi hade knappt tid att träffas, eller snarare jag. Men man lär ju aldrig riktigt känna personen till 100% om man bara träffas någon dag i veckan, då blir det väl mer som någon slags kk-relation och allt man gör är att ligga och kramas och kolla på film? Det kanske är det som gör det spännande? Att man alltid har bra sex, och att man alltid upptäcker nya och spännande saker hos varandra? Men hur vet man när man verkligen är tillräckligt kär för att inte vara intresserad av andra när man går in ett distansförhållande. Nää, fy så komplicerat…

Kan ni som faktiskt har ett distansförhållande berätta för mig vad det innebär? Är det jobbigt, är det skönt? Är ni otrogna? Berätta… För jag överväger om jag ska dejta en kille jag tycker om, som bor i en annan stad. Vill veta om det är värt det…

Jag på en spansk enhörning i Marbella i somras.

(Visited 1 487 times, 1 visits today)

197 Comments

  1. D november 20, 2011 at 12:49 e m

    jag och min kille bodde 28 mil i från varandra.. det första 1- 1 ½ åren var det en pina. men vi flyttade ihop efter två år. nu har vi varit tsm i fyra och skulle mer än gärna åka bort ett tag så man får längta efter varann, det behöver man 🙂

    Reply
  2. stephanie november 20, 2011 at 12:49 e m

    Alltså om du verkligen tycker om honom ska du ju inte lyssna på vad andra har för erfarenheter. För det kanske inte ens stämmer i din relation. Tycker du om honom klart du ska testa. Men känner du redan nu att ni aldrig kommer ses är det nog inte värt att satsa på. Men vill du det , ska du det. Bara du som bestämmer 🙂 Du ska bara lyssna på dig själv..

    Reply
  3. Linn november 20, 2011 at 12:54 e m

    Samma pojkvän från o till i två år, senaste omgången åtta månader. Jag pluggar i Paris just nu, varit här i lite mer än två månader o åker hem till äckel-sverige om lite midre än 1 månad… Förhållandet sprack efter två veckor typ, kanske 2,5 haha… Av den lilla erfarenhet jag har av distansförhållande, ingen bra idé… Grejjen e den att man blir bara ledsen o besviken av att gå runt o sakna varandra typ, eller börjar fundera på varför man ska hålla sig bort från alla killar 6 dagar i veckan för att träffa en kille en gång i veckan… Man betalar liksom för mer än vad man får så att säga. Onödiigt högt pris känns det som… Men va vet jag… Haha

    Reply
  4. Malin november 20, 2011 at 12:55 e m

    Jag tycker man lär känna personen bättre när man har långdistansförhållande, jag har varit ihop med min kille i två år utan problem, vi träffas med ca två veckors mellanrum och då uppskattar man verkligen tiden med varandra, och älskar man någon blir
    man nästan tvungen till att lite på varandra? Och klart det blir bra sex när man ses sällan! Haha kör hårt
    vad är de värsta som kan häda liksom?

    Reply
  5. Emma november 20, 2011 at 12:56 e m

    jag har haft ett distansförhållande på 50 mil i ca 1.5 år nu. Det fungerar skitbra faktiskt trots att han är väldigt upptagen och aldrig kan komma upp till mig (och så kostar de 800 tur och retur när vi ska träffas, så vi/han har nästan aldrig råd heller)

    Det kanske inte fungerar för alla, men man måste ge sig in i det för att förstå hur det egentligen fungerar. Det är förtroende för varandra som gör det hela, iallafall i mitt. Att vi kan göra vad vi vill utan att den andra blir galen. Och visst är det jobbigt ibland när man inte kan ses, när det kan gå upp emot en månad innan man ses (+ att man bara ses en gång i månaden, om ens det) men i många fall är det faktiskt riktigt skönt. Tänk hur mycket tid du får över till annat när ni inte ses? Då kan du prioritera jobb och vänner, sen under tiden ni ses så kan du prioritera honom. Det är inte bara sex, mys och gull när man ses. I mitt förhållande är det mer iallafall, vanliga saker som om jag skulle bo 1 km från honom och kunna ses varje dag. Det är klart man lär känna personen mer och mer med tiden 🙂 Det är absolut värt att börja dejta en kille i en annan stad, hur långt det än är. Det fungerar! Om du har någon fråga kan du maila mig, jag svarar mer än gärna på dina frågor och jag har varit med om ganska mycket i detta förhållande. Lämnar min mail i mailrutan 🙂

    Reply
    1. Fredrik oktober 21, 2014 at 11:45 e m

      Hej Emma! Jag har nu varit i ett förhållande i ca 2 år. Det är har nu blivit distans (30mil) och vi har dem här första 2 månaderna träffats 2 gånger.. Och vi känner båda att det är för lite och det blir lätt irritation och missförstånd av detta. Har du nåt tips om hur man kan göra tjejen sin lycklig när man inte träffas?

      Maila gärna!
      Tack på förhand!
      Fredrik

      Reply
  6. anonym november 20, 2011 at 12:56 e m

    Det kan vara helt underbart om man klarar pressen. Det är tungt psykiskt krävande, tidskrävande och kostar. Men om man är stark så klarar man det. Men jag skulle säga att kärlek krävs – och att starta på avstånd gör det hela svårare och jag ser inte varför det är värt det. Särskilt med den pressen du har i livet redan nu – var försiktig med hjärtat.

    Reply
  7. Anu november 20, 2011 at 12:57 e m

    Hej Paooow. Är en 21 årig flicka från Finland och har sällskapat distans i ett år nu. Min pojkvän bor ca 200km från mig, själv bor jag i Helsingfors. Eftersom det började som ett distansförhållande så är det det självklara för oss, vi har aldrig blivit vana med att umgås med varandra 24/7. Ibland är det jätte svårt att vara ifrån varandra i en veckas tid, men det går med hjälp av skype och telefon. Vi ses så ofta vi kan, själv har jag bil så jag har flera gånger kört iväg för att bara få sova med honom en natt och sedan kommit tillbaka.

    I ett nötskal: för oss fungerar det jätte bra och jag litar på honom till 100%. Man lär visst känna varandra i grund och botten, fastän man inte ses hela tiden går som sagt telefonen varm. Ibland är det till och med skönt att han inte bor i samma stad eftersom man då kan träffa sina kompisar när och hur man vill, dessutom blir han inte sur då jag festar i veckan ganska ofta:D SÅ jag säger bara go for it!! Man behöver sakna varandra oftare än man tror.

    Reply
  8. Rebecca november 20, 2011 at 12:59 e m

    Hej hej paow!
    Jag har ett distansförhållande med en kille i Belgien… Det kändes jobbigt i början. Man är ju alltid orolig att han ska vara otrogen, då man inte är i närheten och själv kan ha sex med honom. Men vi pratar varje dag minst 2 timmar. Då vi inte pratar smsar vi. Det handlar väldigt mycket om tillit och ärlighet.
    Puss och kram
    BTW din blogg är bäst ^^

    Reply
  9. Ela november 20, 2011 at 1:04 e m

    åh vad jag älskar de sandalerna du har på fötterna på det fotot..herreguuuuud säg mig att du har strl 37 & är världens snällaste o vill skänka mig dem haha..äsch nej men till saaken har varit tsm med min kille i 2,5 år nu sedan sommaren 2009..han bor 3500 km härifrån så vi ses typ bara när vi har semester:/ men det funkaar endå om båda har viljan o kärleken finns där!

    Reply
  10. Camilla Christensen november 20, 2011 at 1:08 e m

    klart det kan fungere, men det er tøft og jeg tror ikke det er spesielt bra for en

    Reply
  11. malin november 20, 2011 at 1:16 e m

    Jag och min kille har ett jävligt långt distansförhållande, tror det är ungefär 120 mil. För oss funkar det bra fast vi hade såklart lite tjorv i början, vi försöker träffas så ofta som möjligt och pratar/smsar varje dag.
    Jag har aldrig haft problem med att lita på honom för det första för jag inte är så avundsjuk och det andra så känner jag flera av hans kompisar (som jag pratar med utan han är med osv).
    Så för mig funkar distansförhållande bäst, kanske inte så stort som vi har men jag tror jag skulle ha svårt för att få allting att funka med mitt ”vanliga” liv och om jag har en kille här. Sen så vet jag ju flera som ger hela sitt liv åt killen, slutar umgås med sina vänner och sånt, vilket man aldrig kan i ett distansförhållande.
    Men om du verkligen gillar han tycker jag du ska satsa, för kärleken klarar av så mycket mer än man kan tro.

    Reply
  12. Beli november 20, 2011 at 1:33 e m

    Om du bara visste!

    Jag är tillsammans med en kille som bor i Peru. Vi har varit tillsammans i 5 år nu, och vi har alltid vetat om att det skulle ta en evighet tills vi kan bo tillsammans och ha ett normalt förhållande.
    Jag åker ditt på sommaren och bor med honom då, han kommer hit nu i december, det brukar han alltid göra, så vi ses typ 2 gånger per år och då är jag där i 3 månader och han här i 3 månader också. Vi skypar hela tiden och pratar i telefon, det är 6 timmar skillnad mellan oss, men det gör inget, tid och avståndet kan aldrig krossa det vi har byggt upp under många år.

    men innan du börjar ett sådant förhållande så tycker jag att du borde tänka åtminstone 2 gånger om du verkligen tycker om killen eller ej, när jag träffade min älskling första gången, så visste jag att det skulle bli för evigt, därför orkar jag med det här. Han pluggar där och jag här.. vi kämpar för framtiden helt enkelt.

    Jag har aldrig varit otrogen, och inte han heller, det kan låte helt konstigt, JAG VET DET, men jag litar på honom. Hemligheten är, respekt, kärlek och tillit.

    hoppas det hjälper… om du vill fråga nåt mer kan du självklart maila 🙂

    Reply
  13. Madde november 20, 2011 at 1:34 e m

    Jag har haft kille i Göteborg i ett år nu och det fungerar jättebra! Jag bor själv i Gävle så det är ca 6 timmar att åka enkel resa. Har dock haft tur för även min mamma har kille där sedan jag var liten så jag har kunnat varit där varannan/ var tredje helg. Dock sä flyttar vi ner nu till veckan för att mamma även jobbar där så jag ska läsa distans sista halvåret! 🙂

    Reply
  14. Lina november 20, 2011 at 1:37 e m

    är det meningen att det ska funka så funkar det. det är ett jättebra prov för att se om det är värt det.
    Jag och min kille hade distansförhållande med 35 mils mellanrum. och man tar varje ledig stund för att hinna träffas om man verkligen tycker om varandra. att va med sina vänner kan man vara på vardagar efter jobbet och sånt, helger eller andra lite längre ledigheter vill man spendera med sin kille och då åker man dit eller så kommer han.
    fördelarna är ju att man verkligen får längta efter varandra, och då blir tiden tillsammans mer värdefull, nackdelarna är att man saknar.
    vi bor nu ihop pch är förlovade. vi träffades 2007 och förlovade oss förra året. vi är fortfarande lika kära och trivs med varandra.
    men som sagt, är det din själsfrände så spelar itne avståndet någon roll. så det är ett super bra test för att se om det verkligen är ni som ska vara tillsammans.
    Sen underlättar det ju om han bor där det finns bra förbindelser. som jag bodde utanför skövde, och han i stockholm, och alla tåg mellan sthlm – gbg går förbi skövde så vi hade en lätt resväg trots avståndet. inga byten eller onödoga tidspåslag. vilket underlättade. blir det ”jobbigt” att åka så man undviker att träffas pga resan, så är det nog itne värt att satsa på det, för då kommer man börja bråka om vem som ska resa, och man ska ju inte börja ett förhållande med att bråka.

    Reply
  15. Anonym november 20, 2011 at 1:38 e m

    Är man kär så funkar allt! Hade distansförhållande Gotland- Uppsala i 1,5 år (nu bor vi tillsammans). Vi sågs ungefär en gång i månaden, 6 timmars restid och dyra biljetter begränsade oss. Han gjorde även lumpen vilket gjorde det hela ännu jobbigare, men vad gör man inte för kärleken. Lycka till!

    Reply
  16. Ellen november 20, 2011 at 1:42 e m

    Distansförhållande, helt klart värt de.
    jag har dejtat en kille i snart 2 år och vi träffas ungefär vart annan vecka. han bor ca 25 mil i från mig. men vi har absolut inga problem med att bo så långt i från varandra! men alla tycker ju olika och alla är olika som personer.
    de berors ju på om man har tålamodet till att vänta och inte ses så jätteofta och om man klarar pressen. kärleken varar längre,blir mer speciell och starkare när man inte träffas varje dag. man uppskattar verkligen varje sekund man har tillsammans. för när man inte träffats på ett tag och sen träffas,den lyckan går inte att jämnföra med någonting annat. den är guldvärd! så paulina, kör på! är du intresserad av killen, varför tveka? de är ju värt ett försök. för vad har du och förlora?

    Lycka till! 😀

    Reply
  17. Emma november 20, 2011 at 1:54 e m

    Hej paulina, svår fråga. Jag heter emma och är 16 år, min flickvän flyttade till spanien förra året i november, alltså ett år sen nu. så vi har haft ett distansfrörhållande i ett år. Det har funnits dagar då man bara legat hemma och gråtit, men de finns dagar man kunnat leva också. och det bra med distansförhållanden är att man får sakna varandra, varje gång vi ses igen är allt helt underbart, de känns overkligt. Men de värsta med att ses är att vi alltid måste säga hejdå, men jag ger inte upp. vi pratar ungefär varje dag, oftast. annars kanske det går någon dag emellan och DET är rätt jobbigt heh. men ett sånt här distansförhållande har också ”dödat” mig kan man säga. de känns mest som om att man lever i en bubbla, o att bara i vissa tillfällen kan man gå ur den, men inte alltid, för man vill inte. Men de spelar ingen roll, för att för henne skulle jag kunna göra allt, jag skulle kunna stanna i den här distansen i miljarder år till. även fast de gör ont som in i helvete så vet jag att det skulle göra ondare utan henne, och kärleken övervinner ju allt!

    Reply
  18. L november 20, 2011 at 2:02 e m

    Jag och min förra pojkvän var tillsammans i ett år och sju månader.
    och jag tyckte att det funkade bra. för vi hade det så jävla bra när vi väl sågs.
    man får chans att sakna varandra och det är så otroligt viktigt i ett förhållande att man får göra det, för annars funkar det inte. Vem har inte känt att man bara vill åka hem när man har varit med sin pojkvän för länge och bara ta hand om sig själv.tyvärr tog det slut. men det var för att mina känslor inte fanns kvar för honom. och visst var det jätte jobbigt att bo så långt bort att inte kunna åka till honom när jag ville. men ändå skönt på ett sätt…

    Reply
  19. Elin november 20, 2011 at 2:03 e m

    Jag har kört distans nu med min pojkvän i ca 4 månader. Träffade han när jag bodde i Tyskland, vi var tillsammans där i 6 mån, sen flyttade jag hem till Sverige igen. Då gjorde vi ”slut” (för jag har aldrig trott på distansförhållanden, inte min grej) Men vi har hållit kontakten, och det är fortfarande som att vi är tillsammans. I och med att vi pratar, camar i stort sätt varje dag.. och han har kommit hit och hälsat på, och jag ska åka dit igen om 1 månad. Vi beter oss som ett par men vi har inte ”titeln” till 100 %. Däremot träffar vi inga andra, eftersom att skulle vi göra det så skulle vi helt enkelt förlora varandra. vi tar en dag i taget, och nu vill vi vara tillsammans.. men vi får se vad som händer i framtiden. Stor grej när man har en kille i ett annat land, svårt att se en framtid tillsammans…Så det är sånt man måste fundera lite kring. Vad jag vill göra med mitt liv. Klart att sex delen är lite jobbig, jobbigt att se varandra i cam när man inte kan ta på varandra. Men det är värt det. I alla fall just nu (ibland har man dagar då man bara hatar det totalt). Men när vi väl träffas är det awesome 🙂 Så ställ dig frågan, är han värd det? Eller, är DU värd det? Det som är drygt för mig, med mitt distansförhållandet är.. att jag vill ju ha honom! MEN, jag vill inte ha relationen som vi har, distansen. Så mycket att tänka kring! Wow, detta blev långt. Lite terapi för mig själv tror jag. Kanske borde skapa en blogg så man får skriva av sig såhära, lol 😉

    Reply
  20. Anonym november 20, 2011 at 2:04 e m

    Jag hade distansförhållande med min kille som bodde i italien i ca 1 år, innan jag bestämde mig för att lämna allt och flytta hit. Big mistake.när vi var ifrån varandra kändes det de första dagarna lite jobbigt. men sen blev man van. Se till att höras ofta, det gör det lite enklare. Dock var jag stäääääändigt orolig över att han skulle vara otrogen, vilket jag nu märker inte hade behövts. När man väl träffades efter en lång tid var det inte bara sex, utan vi gjorde en massa saker, spenderade så mycket tid med varandra som vi bara kunde, det var så skönt för man hann sakna varandra och uppskattade varandra mer, Man sket i att bråka om småsaker för man viste att allt man hade var dem där få dagarna. Nu när jag har flyttat hit, tappar man lite utav det där lilla extra, man saknar inte varandra (för vi bor ihop), man har knappt ens sex(?), och man irriterar sig på varenda lilla rörelse! Jag tror att ett distansförhållande hade fungerat för dig, med rätt kille såklart… I och med att du antagligen har så mkt att göra med bloggen och massa annat, så behöver du den tiden för dig själv utan att ha någon kille klängandes över dig. Och sen när du väl har tid att ses kommer det vara underbart! Go for it säger jag, det är jobbigt, men underbart! Kram Dajana

    Reply
  21. Peennys ♥ november 20, 2011 at 2:17 e m

    Hade ett långdistansförhållande i 2 år. Jag bodde i Skåne och han i Göteborg. Skiljde 33 mil mellan oss. Det var jobbigt vissa stunder, speciellt i början när man inte ville något annat än att vara med personen. Men man vänjer sig. Det kanske låter konstigt men man vänjer sig vid att bara träffa personen var tredje helg typ.
    Vill man få det att funka, så får man det att funka. Det handlar ganska mycket om inställning.

    Reply
  22. Annie november 20, 2011 at 2:21 e m

    Jag hade ett distansförhållande med mitt x vi var tillsamman i nästan 4 år. (det var inte pga avståndet det tog slut sedan) Jag tycker att det fungera hur bra som helst, men det gåller att verkligen våga lita på varandra, prata mycket i telefon då tiden inte alltid finns att kunna träffas. Men när man väl träffas se till att verkligen ha tid för varandra och med varandra. Bry dig inte så mycket om vad andra säger om hur dåligt det är att ha ett distansförhållande. Det blir vad man själv gör det till…

    Jag själv dejtar just nu en kille från ett helt annat land som jag träffade på en resa i somras. Det fungera hur bra som helst, trots hela världens fördomar, så klara vi det just för att ”det blir till det man gör det” 🙂

    Lycka till

    Reply
  23. sara november 20, 2011 at 2:22 e m

    Jag har ett distansförhållande,men det är ju supersvårt att avgöra om det är värt det eller inte. Vi bor 100 mil ifrån varandra, han spelar handboll och jag pluggar vilket gör att jag är den enda som kan resa ner till honom, klart är det jobbigt och mesta av tiden så går man och längtar och saknar men när vi väl är med varandra så glömmer man ju det! Samtidigt är det också bra, jag kan fokusera på min skola och han på sin handboll. Men det är bara 4 månader kvar nu tills vi kan bo tillsammans, och hade nog inte klarat så mycket längre. Men det är ju precis som alla förhållanden, man måste satsa lite! och främst prioritera, kanske inte kan göra ALLA roliga saker som mina vänner gör, men det är det värt:D

    Reply
  24. anonym november 20, 2011 at 2:22 e m

    jag och min pojkvän bor 100 mil ifrån varandra. Vi pratar i telefon varje dag och när det är jobbigt berättar vi det för varandra så kan vi stötta varndra även om det bara är via telefon. Sen så har vi kommit överens om att det är värt att lägga pengar på att ses ca var tredje helg.

    Distansförhållande har sina positiva sidor med. När man väl träffas är man så glad och exalterad, och börjar man brka om got ser man till att lösa det direkt för man vet att tiden man har tillsammans är knapp och den vill man ta vara på. Likaså så uppskattar man vekrligen tiden man har tillsammans vilket man kanske inte gör på samma sätt när man träffas flera gånger i veckan eller bor tilsammans.

    Reply
  25. Emma november 20, 2011 at 2:26 e m

    Jag och ni pojkvän har varit tillsammans i Två och ett halvt år. De första två åren bodde vi på samma ort men nu har han flyttat och vi bor 90 mil ifrån varandra. Till en början sög det, men när man börjar vänja sig vid distansen så känns det inte lika jobbigt längre. À och o i att få ett distansförhållande att funka är definitivt att lita på varandra, annars ka det lätt gå snett. Tänk att no är ifrån varandra i tre månader, det är hur underbart so helst att träffas sen. Man blir kär pånytt och det känns som att man träffas för första gången igen. Det är den härligaste känslan jag vet. Sen finns ju Skype också, så man ka ju fortfarande ’träffas’.

    Reply
  26. Emilia november 20, 2011 at 2:27 e m

    Jag vet inte hur långt bort du tycker är distans, men jag är tillsammans med en kille som bor två timmar ifrån mig. Två timmar låter kanske inte så långt men man måste byta tåg och buss flera gånger och det är rätt jobbigt att ta sig, och sen ska man ju sitta och åka hem i två timmar också.. Vi träffas varje fredag-måndag/tisdag. när jag gick i skolan träffades vi bara fredag-söndag, och på sommrarna har vi varit med varandra i stort sett varje dag, fast då har vi varit utomlands också och då blir det ju att man ses mer. Men hur som helst, vi har varit tillsammans i lite mer än två år (26 månader kanske) och det fungerar och har fungerat hur bra som helst. Jag tycker att det är viktigt att inte träffas för ofta, utan tre dagar i veckan funkar bra. För man måste ju hinna sakna också. Ibland kan det gå två veckor innan vi träffas och då är det extra mysigt när vi ses igen.

    Reply
  27. nathalie november 20, 2011 at 2:34 e m

    Men Sthlm o Uppsala tycker inte jag är direkt distans förhållande!
    Alltså jag menar det tar 40 min med tåg, 30 med bil!

    Tänk liksom att det kan ta över 1 timme att ta sig till vissa ställen i sthlm beroende på vart man bor där 🙂

    Jag bor i Uppsala, min kille kom från Upplands väsby. Vi båda gick i Arlanda gymnsiet i märsta. Träffades där.

    Vi bor ihop har en dotter ihop på 16 månader.

    Reply
  28. Anna november 20, 2011 at 2:35 e m

    har haft min kille i två månader nu på fredag, och de går ändå väldigt upp och ner. Om en av oss mår dåligt så blire så klart svårare att finnas för varandra eftersom vi bara kan träffas underfär en gång i månaden eller liknande. Vår distans är 47 mil… Och saknaden blir enorm, och ibland kan de ju vara bra att vara ifrån varandra men tillslut blir de överdrivet långt ifrån. Så man satsar ju mYCKet mer när man träffas tror jag än om andra som typ träffas varje dag. Beror visserligen på vad man har för förhållande. Men det finns ju en anledning till att inte göra slut. Vi gillar varandra för mycket 😉

    Reply
  29. Emilia november 20, 2011 at 2:38 e m

    JAg och min kille bodde 65 mil ifrån varandra i 3 år, som 16 årig lämnade jag allt och flyttade ner till Skåne jag och min pojkvän har nu vart tsm i lite mer än 4 år förlovade över 1 år och har en egen lägenhet! 🙂 funkar hur bra som helst! Vist var det jobbigt att bo så långt ifrån varandra i början men det funkade ju man saknade alltid varandra och hade alltid någonting att se fram emot!

    Reply
  30. lina november 20, 2011 at 2:39 e m

    Vi har hållt ihop 2 år trots distans.
    han bor i holland, och jag här
    det enda som krävs är att man vet vad man vill ha,
    att man vill åt samma saker i livet, tillit och att man menar allvar, attman är otroligt engagerad på de sätt de går att vara och att man älskar varandra innerligt.

    Ha inte ett långdsistans förhållande med någon om det är lite sådär ”tjaa.. fårs e va de elder”
    bara otroligt frustrerande, enda anledningen till att jag ldrig gett upp är för att det här är mannen i mitt liv och jag är beredd på att gfita mig imorgon, annars är det otroligt frusterande och jbobigt och tar på ens energier som in i helvete. Rekommenderar inte om de e ”ba nån från uppsala” om du förstår..

    Reply
  31. nattis november 20, 2011 at 2:41 e m

    jag har ett distansförhållande nu, jag bori stockholm och han i Göteborg, vi träffas ca 2 ggr/månaden, ibland kan det gå 2-4 månader vi inte ses.. och vi har varit tillsammans i 2 år snart. det funkar otroligt bra, och det känns så skönt när man träffas sen, för man måste ju hinna sakna varann, och då blir det extra mysigt. det är jobbigt, att sakna någon man älskar är ej lätt, men så länge vi älskar varandra så mår vi bra =)

    Reply
  32. Kajsa november 20, 2011 at 2:42 e m

    Hej! Jag bor i Uppsala och har ett distansförhållande med en kille som flyttade till Norge för två månader sedan. Vi har planerat att träffa varandra ungefär en gång i månaden. Vi har hunnit träffa varandra en gång än så länge och det var precis som du beskrev ovanför. Helt underbart! Jag har två tips som fungerat bäst för mig, lär känna killen ordentligt innan man ingår i ett förhållande och tänk alltid positivt!

    Reply
  33. anna november 20, 2011 at 2:45 e m

    Min vän Miranda gifte sig med en amerikanare eftersom de blev förälskade när hon var & pluggade ett år i USA. I usa är man väldigt hårda med att ”importera” folk eftersom många bara gifter sig för att person ska få lov att bo i USA lagligt. Så efter de hade gift sig så fick han bo i USA ett år och hon här i Sverige, så de fick ju hålla kontakt genom telefon m.m. Sen kom han också och hälsa på någon gång ibland vid jul och så. Men nu får de lov att bo tillsammans!

    Reply
  34. Sara november 20, 2011 at 2:56 e m

    Hej Paow…

    Frösta du måste tänka på, är han den du vill spendera ditt liv med?
    Kommer det vara värt det? Det tar jäkligt mycet kraft med ett distansförhållande… Det viktigaste Litar du på honom och på Dig själv?

    Jag har ett distansförhållande med en kille från Colombia… Vi träffades här i London (där jag bor) och nu har han åkt hem i 4 månader sen ska han vidare till australien.. Jag åker snart till honom och ska vara där i 3 månader..
    Men ja visste från frösta stunden då han sa hej till mig att han är det rätta, han har allt jag söker hos en man.. För mig finns det ingen annant å det är inte så svårt att hålla sig trogen..Vi pratas vid varje dag och man lär känna varandra, man vill ju veta ALLT, speciellt när man inte ses…
    För mig är det helt klart värt det!

    Hur ska du veta om det funkar eller inte om du inte ens förösker?
    Du har inget att förlora kanske bara massa att vinna!

    Reply
  35. Matilda november 20, 2011 at 2:57 e m

    Det beror lite på hur man är som person skulle jag vilja påstå. Vissa föredrar distans förhållande eller särbo liv för att man har behov av ensamtid, egna rutiner och vanor. Träffas och allting är bra och fantastiskt. Är man däremot som jag och tycker om intima och nära relationer med dem jag älskar fungerar inte distans i längden, möjligtvis under en kort period. Jag gillar den vanliga tryggheten, bekvämligheten och det innerliga ett sambo förhållande ger. Man sover alltid tillsammans, vaknar bredvis den man älskar, äter frukost, myser på helger och kvällar. Det är underbart. Vardagliga bekymmer delas, vilket jag tycker stärker en realtion. Man får se hur sin partner är på morgonen, nrä han/hon inte ätit på några timmar, hur dålig sömn påverkas. Alltså inte bara detta lyckorrus som uppstår vid ett distans förhållande. Längatn efter varandra om kärleken är stark kan vara outhärdlig.

    Mitt förhållande jag lever i nu är med en underbar man och vi bor sambos i en lägenhet. Vi trivs jättebra och skulle inte kunna tänka oss distans. Så som vi hade det alldelles i början av relation. På några månader. Det blev olidligt så vi tog beslutet att flytta ihop. Jag tog mitt pick och pack och förflyttade mig till sthlm. Nu planerar vi framtiden där giftemål är aktuellt och även barn, djur, hus drömmar. Sexet har inte alls försämrats sen vi blev sambos. Från och med att vi blev ett par har det högst (och jag skojar inte) gått två dagar emellan våra sex gånger. Om inte någon av oss varit bort rest förstås. Vi har sex varje dag. Vi vet exakt vad som tänder den andra och har det helt fantastiskt. Är super tänd på honom.

    Så mitt råd är att lyssna till dig själv. Vad tror du fungerar bäst för dig.

    Är du som jag och föredrar intimitet och trygghet i vardagen där man delar allt. Så kan det komma bli svårt med distans. Men gillar du friheten att bara tänka på dig själv, bo själv, ha dina egna rutiner och vanor. Så ska det kanske fungera, förutom att längtan blir svår.

    Men jag skulle inre rekomendera distans. Fast samtidigt ska man inte låta det hindra att två människor som dras till varandra avstår. satsa och se vart det leder. Kanske kan han flytta i framtiden?

    Lycka till.

    Reply
  36. Marigonas november 20, 2011 at 3:01 e m

    Hade distansförhållande med min pojkvän i FYRA långa åååår!
    Flyttade dock hit till Zürich förra året :D.. Hur vi fick det att funka..? Man måste kunna tänka för två fastän man inte är ”två” just dåå, man måste kunna sätta sig in i varandras situationer och man MÅSTE vara beredd på att ett distansförhållande kan förvärra en situation och göra det tio gånger värre än vad det egentligen är, och då måste man stanna upp och fråga sig själva om man hade grälat över samma lilla skit om distansen inte hade existerat..
    Distans kan dock vara rätt underbart också..det känns lite som att man uppskattar varandra mer efter att man varit borta ifrån varann så länge..

    ”to truely love something you must first give it a chance to fail. If it survives it’s going to be stronger than ever. Distance is pure proof of this, and forever you will love if you survive” .. 🙂

    Reply
  37. http://itsftd.blogg.se/ november 20, 2011 at 3:01 e m

    Hejsan! Vi har haft ett distansförhållande i drygt 1,5 halvt år nu. Vi startade en blogg ungefär fyra månader efter att vi blev tillsammans och har bloggat ihop sedan dess. :)Här kan du följa oss… http://itsftd.blogg.se/. Ett distansförhållande måste vara ömsesidigt. Finns viljan från både håll så funkar det sen får kärleken visa hur pass stark kärleken är för varandra. 😉

    Reply
  38. http://itsftd.blogg.se/ november 20, 2011 at 3:03 e m

    Hejsan! Vi har haft ett distansförhållande i drygt 1,5 halvt år nu. Vi startade en blogg ungefär fyra månader efter att vi blev tillsammans och har bloggat ihop sedan dess. Här kan du följa oss… http://itsftd.blogg.se/. Ett distansförhållande måste vara ömsesidigt. Finns viljan från både håll så funkar det sen får tiden visa hur pass stark kärleken är för varandra 😉

    Reply
  39. Linn november 20, 2011 at 3:04 e m

    Lycka till i Thailand för det första!

    Oj va många långa fina kommentarer du har fått!
    Min kille bor i Frankrike och jag var o hälsade på honom i somras för första gången. Vi har varit tillsammans på långdistans i snart 2 år nu och det har funkat jätte bra.
    Jag tycker såhär att om du ska ha ett långdistansförhållande, borde det vara med en du vet du kan lita på och som verkligen älskar dig. Men som sagt är det jätte tungt att varje dag tänka på varandra och kan inte ses… Jag är 17 år och tänker dra ner till honom i sommar då jag blir 18. Bara dessa 2 år har varit väldigt heavy… Men vet du vem han är och så så give it a chance?
    Jag och min kille använder inte telefon, vi använder skype VARENDA DAG och det funkar bra 🙂
    Han är mannen i mitt liv, så detta är värt att vänta på tills nästa gång man ses. Är din? 🙂

    Reply
  40. Fanny november 20, 2011 at 3:11 e m

    Det är inte så värst komplicerat och jobbigt som många tror. Jag bodde 10 mil från min pojkvän (bor nu tillsammans) och det gick hur bra som helst. Men pendlar mer än gärna för att se sin kärlek så mycket som möjligt. Och det känns skönt med en pojkvän från en annan stad. Det är liksom inte att hon och han känner han eller hon och han känner hon. Om du förstår? Det vart spännande i början att ha en kille från en annan stad. Såklart så är det skönast att träffas så mycket som möjligt, vilket då chansen är större om man bor i samma stad. Man är absolut inte otrogen bara för de bor en bit ifrån. Inte jag iallafall. Då kallas det inte kärlek ju? Hur speciell tror du/ni man känner sig då om mann går till någon annan? Så usch nej.

    Lycka till. Kärlek överväger så mycket annat så satsa du Paulina 😉

    Reply
  41. Arnella november 20, 2011 at 3:13 e m

    Det är bland det bästa och samtidigt jobbigaste som finns, saknaden dödar. Men känslan när man ses är obeskrivlig, jag bodde i Uppsala och killen jag var tillsammans med i Malmö vilket var 700 km mellan oss.. men den kärleken dog aldrig riktgt ut pågrund av det, det var som att vi sågs varje dag, vi camade pratade i telefon i timmar.. Det är mera än värt det kan jag säga dig! go for it:)

    Reply
  42. Helena november 20, 2011 at 3:15 e m

    Det känns bara rätt när de väl är rätt. Finns ingen regel på mil som kan ändra på känslan.

    Reply
  43. Emma november 20, 2011 at 3:15 e m

    Min pojkvän bor i Tyskland. Vi har haft distans i 1,5 år nu. Vi ses någon vecka i månaden. Klart det är skitjobbigt, speciellt för mig, och det finns jävligt mycket frestelser man jag har inte varit otrogen. Vi skypar nästan varje dag, annars hade det aldrig funkat. Men vi får riktig kvalitetstid när vi väl ses å andra sidan!!! Men nu börjar det bli lite för jobbigt för mig. Ingen är beredd att ge upp sitt liv och flytta så det lär ta slut snart. 🙁

    Jag rekommenderar inte distans. Men om det är så pass kort avstånd att man ändå kan ses varje helg om man vill tycker jag det kan va värt att försöka.

    Reply
  44. Louise Nilsson november 20, 2011 at 3:27 e m

    Jag är nog den personen som kan svara på det här bäst skulle jag tro. Till börja med så handlar det nog framför allt hur mycket den andre gör. Innan jag blev tillsammans med nuvarande pojkvän så hade jag ett förhållande med en event och proffesionell fotograf/skiåkare som varade i sisådär 1 år. Och att det höll så länge tror jag berodde på att vi sågs ungefär 3 dagar var 14:e dag. Man tog alltid till vara på varje minut man fick tillsammans. Och man låg och man kollade på film. Men jag måste väl få säga att just när det gäller event grabbar och partyprissar så är det som om man får ta lite att det kan hända saker. Det finns tjejer runt omkring dem dygnet runt som skiter fullständigt i om du blir en i mängden. Man får nog helt enkelt försöka lita på honom och på dig själv. Kanske är det för jag kommer från Värmland som jag inte tar allt på blodigt allvar. Funker de så funker de annars så kvetter de väl … Men under hela den tiden vi var tillsammans var vi som sålda i varandra och fick aldrig nog. Man gick genom eld för personen för att så bara få en minut tillsammans med varandra.
    Min nuvarande pojkvän och jag har ett ännu längre distans förhållande med varandra. Vi började med att bo 32 mil från varandra. Karlstad-Göteborg. Inga problem ! Jag flyttade till Oslo, så Oslo-Karlstad. Funkade precis lika bra. I höstas fortsatte jag till Stockholm, Stockholm-Karlstad. Och till sist och nu ett mäktigt hav emellan oss. New York- Karlstad. Funkar lika bra ! Utan ring på fingret så funkar förhållandet lika bra. Varför sätta ett ring på fingret ? Det bevisar väl ingen kärlek, man vet väl att man inte klarar sig utan personen även om man inte har någon ring. Jag älskar honom inte mindre för jag inte delar någon ring. Så med mina erfarenheter så säger jag. Känn efter hur han känns och framförallt vad säger din egna magkänsla? Vill du gå in i det här ?

    Ta hand om dig !

    Louise Nilsson
    Frilansande Make up artist,Nagelterapeut,Spa Terapeut,Hårstylist,Massör
    [email protected]

    Reply
  45. Malin november 20, 2011 at 3:30 e m

    Först och främst måste man vara mode om man vill att det ska funka. Jag och min kille har varit ihop i snart 5 och 1/2 år. Visst, det har varit problem. Men vi var så unga när vi träffades och jag tro att vi båda ha lärt av våra misstag. Men nu bor vi ihop. Jag flyttade upp.
    Och ska jag vara ärlig så tror jag man Lär känna varandra bättre om man är ifrån varandra. Får då prata man i telefon flera timmar i veckan. Och man vet hur det känns att verkligen sakna varandra!

    Reply
  46. Phil november 20, 2011 at 3:31 e m

    Hi, love this picture. You have it in a larger version? About your question(im using google translater): Try it out and you will find it out. Really depends on your feelings for him. So, why not try?

    Reply
  47. Emy november 20, 2011 at 3:38 e m

    Jag och min kille bor ungefär 30 mil ifrån varandra och vi har vart tillsammans i 3 år nu! och även om det är riktigt jobbigt ibland och jag saknar honom helt sjukt mycket så är det värt det! om man verkligen tycker om någon får man det att funka, jag tror nyckeln är att man måste lita på varandra till 100% och verkligen försöka att träffas så ofta som man kan. när min kille fortfarande gick i skolan så träffades vi varannan helg, då det var för dyrt för oss att åka varje helg/man vill umgås med sina vänner. Men nu när han jobbar så träffas vi så fort han är ledig, och det klart det kan bli lite längre tid innan man träffas än man vill ibland så är det faktiskt skönt att få sakna någon, och jag tror också det är därför vi har hållt ihop så länge!

    Så om du tycker om den här killen, så är det verkligen värt att satsa på Paulina! 😀

    Reply
  48. Phil november 20, 2011 at 3:50 e m

    Bigger version fo picture?

    Reply
  49. Angelica november 20, 2011 at 3:52 e m

    Jag lever för tillfället i ett distansförhållande. Min pojkvän bor i småland medans jag själv lever livet 30 minuter utanför NYC.
    Vi har snart levt såhär i ett år. Skype är en stor del! Ojojoj, vad skulle man gjort utan skype!? När man lever i ett distansförhållande måste man vara öppen och ärlig. säga mer rätt ut vad man känner för den andra för det går inte visa genom kropps språk. Otrohet har förekommit men det just på grund utav att vi var för dåliga på att berätta vad vi kände för varandra. Just nu ser vi bara just på framtiden och längtar till att få starta ett gemensamt liv om drygt en månad igen 🙂
    Lycka till!
    Våga och vinn.

    Reply
  50. Elin november 20, 2011 at 4:03 e m

    Jag var tillsammans med en kille 3 månader och innan det hade vi träffats i ett halvår, och innan jag hade träffat honom, så var det bestämt att jag skulle flytta. Men vi bestämde oss för att försöka för man kan alltid försöka om man verkligen gillar personen. Vi försökte men 45 mil det är rätt påfrestande, vi gjorde slut en gång och bestämde att vi träffas när jag kommer hem nästa gång. Och vi vart tsm igen och nu har vi precis gjort slut igen. Om man ska pröva på ett långdistans förhållande då tycket jag att man ska ha tid och pengar för det och personen i fråga måste vara värt det. För vissa dagar är drygare än dem andra, men det är verkligen värt det. Jag ångrar aldrig att jag satsade på honom.

    Reply
  51. Hanna november 20, 2011 at 4:11 e m

    Jag har haft ett distansförhållande i nio månader och min kille bor i Australien vilket är verkligen på andra sidan jordklotet! 😛 Klart det kan funka beror ju bara på hur mycket man vill det. Det bästa tipset jag skulle ge dig dock (förutom att visa respekt, tillit och blabla som i alla förhållanden) är att planera mycket när man ska ses och sådär, jag har åkt ner ca 4 gånger men kan ju vara svårt för många om man inte har ekonomin och så. Men iaf, planera mycket så man vet när man ska ses och se framemot det, och viktigt att ändå dela en vardag med varandra även fast man bor på olika håll, alltså prata nästan dagligen och prata om vad ni gjort under dagen 🙂

    puss på dig fina lilla tjej!

    Reply
  52. Matilda Dovenius november 20, 2011 at 4:12 e m

    Jag har ett förhållande nu med en kille som bor i Estland vi träffas ungefär varannan månad. Självklart är det jobbigt att inte kunna träffas när man vill. Men vi pratar i Skype nästan varje kväll och pratar om våra dagar osv… Många får reaktionen men oj tror du inte han är otrogen när ni bor så långt ifrån varandra då säger jag att det kan ju lika gärna hända om man bor i samma stad. Men tur som är så litar jag på min älskling. Jag tycker absolut du ska dejta killen som bor i en annan stad. Lycka till!!!

    Reply
  53. Anonym november 20, 2011 at 4:14 e m

    jag och min kille firar 2 år snart, 8 mil ifrån varandra, inte distans kanske men jag tycker att det är ganska perfekt, då får man sakna varandra lite 🙂

    Reply
  54. M november 20, 2011 at 4:14 e m

    inte värt de! men det beror ju också på var killen bor. jag har/hade med en som bor i Chile. dyrt blir det. säger bara komplicerat.

    Reply
  55. Johanna november 20, 2011 at 4:18 e m

    Jag och min kille har varit tillsammans i lite över tre år nu och har bott 80 mil ifrån varandra tills 1a december då vi äntligen flyttar ihop!
    I början tyckte jag det var sjukt jobbigt men sen insåg jag att varje gång vi träffades var jag som nykär. Är man bara kär så fungerar allt!
    Sen gäller det att man kan lita på personen också, kan man inte det så är det ju klart att det inte fungerar.
    Jag kan faktiskt säga att om jag och min kille inte hade haft distansdörhållande så tror jag inte att vi hade varit så tighta som vi verkligen är, vi har ett speciellt sorts band och jag tror att de flesta som har ett distansförhållande kan säga samma sak 🙂
    Sen är det ju klart att det inte fungerar för alla, men så är det ju med alla förhållande vare sig man bor grannar, 1000 mil ifrån varandra eller i samma stad 🙂
    Jag tycker det bästa med distans är att man får längta efter varandra vilket är behövligt tror jag för att kärleken ska växa. Det får varje liten sak att betyda så mycket mer och man tar inget förgivet 🙂

    Älskar detta citatet:
    ”Absence makes the heart grow fonder” för så har det verkligen varit för mig 🙂

    Reply
  56. linnea nilsson november 20, 2011 at 4:20 e m

    Sitter just nu på bussen hem från min Kille i Stockholm. Själv bor jag i en liten håla utanför Karlstad som heter Kil. Jag och min pojkvän har snart varit tillsammans i 20 månader. Han är den personen som känner mig bäst, han vet allt om mig. Han kan avsluta mina menigar, han ser när jag är ledsen, när det är något som tynger mig. Ingen verkligen ingen känner mig så bra som han gör och vi ses bara 2 helger i månaden. Det är väldigt många som har frågat mig hur jag orkar? Självklart så är det jobbigt så in i helvete, saknar han redan så otroligt mycket och jag har inte ens kommit ut från Stockholm.. Men det är så många andra saker som väger upp det. Som all kärlek han ger mig, all respekt han ger mig och våran relation. Han är lika mycket min bästavän som pojkvän. Sen är det även väldigt skönt att man får mycket tid till sina vänner och familj med. Varken han eller jag har vart otrogna. Och jag lovar dig sexet man har efter flera veckor ifrån varandra är grymt! Så om du verkligen gillar den här killen och känner att du verkligen vill försöka, så gör det! För när man får det att funka, så är det helt underbart!

    Reply
  57. Sophia november 20, 2011 at 4:21 e m

    Jag har haft ett distansförhållande i över 4 månader, problemet med mig är att jag har distans från två olika håll, då jag även bor på internat 60mil från hem och 16 mil från min pojkvän.
    Vi var vänner från början, men han brukade hälsa på internatet och även hemma hos mig, när vi gick på festival tillsammans. Med tiden så bildades det så mycket känslor som inte gick att styra och vi fick till slut inse att vi var kära i varandra.
    Problemet var att han inte ville ha ett distans förhållande, så vi försökte säga ”hej då” och låta bli varandra.
    Den smärtan var mer plågsam än någon annan jag varit med om. Jag visste ju att han var rätt för mig, och kärleken var besvarad, bara omöjlig.
    Men han insåg att han inte kunde leva utan mig, att han struntade i distansen.
    Och det har funkat sedan dess och vi träffas ungefär varannan helg och söndagar när jag tar ett förbi stopp till honom.
    Jag har aldrig varit så lycklig som med honom och distansen är inget problem när den är stark.

    ”Den älskades frånvaro är för kärleken vad vinden är för en eld: den får en liten att slockna, en stor att blossa upp.”

    Om man vet att man kommer ha en framtid tillsammans, blir livet lättare att se från den ljusa sidan.

    Reply
  58. melina november 20, 2011 at 4:22 e m

    vadå är man otrogen :S sjuik eller

    Reply
  59. Lina november 20, 2011 at 4:31 e m

    När jag och min pojkvän träffades så bodde han i Skåne och jag uppe i västmanland, det var alltså 70 mil mellan oss. Vi träffades ungefär varannan helg, och det funkade fint! Självklart så längtade man hela tiden efter varandra, men jag tror att det var det som gjorde att jag aldrig tröttnade. Innan honom var jag nämligen en sådan som tröttnade på killar rätt så fort.

    Vi pendlade varannan helg till varandra i ett års tid, sedan bestämde jag mig för att flytta ner och vi skaffade vår egna lägenhet. Nu firar vi snart fyra år tillsammans, och tre år som sambos och det har aldrig varit bättre!

    Så jag säger go for it om det känns rätt! Vad är det värsta som kan hända? Ett par dagar gråtandes över att det inte funkade, men då har du i alla fall testat. För tänk om det är det bästa valet du gjort? Lycka till! 🙂

    Reply
  60. Anonym november 20, 2011 at 4:31 e m

    jag o min pojkvän har snart varit tsm i 17 månader och visst har det varit svårt för vi har aldrig kunna träffas så mycket. brukar va så att han är här i 1-4 veckor o sen ses vi inte på en månad, nu så har jag inte träffat honom på två månader, och jag ska ansöka om lgh om yttligare två månader, o efter att jag har fått lgh kommer jag kunna träffa honom igen. men nu är jag ju gravid så 🙂
    det är tufft och det beror helt enkelt på hur mycket du älskar personen, för älskar du personen så får man det och funka 🙂

    Reply
  61. Sandra november 20, 2011 at 4:36 e m

    Enkelt, man får det inte att funka. Det är dömt att misslyckas från första början. Tyvärr

    Reply
  62. Fia november 20, 2011 at 4:39 e m

    Min pojkvänn kommer från turkiet. Vi träffades där och hade ca 400 mil melkan oss i 1 1/2 år.. Men sedan ett år till baka bor han här i svea med mig. Kvallitets tid är vad vi fick. Vi träffades inte på två tre månader men sedan hade 2 veckor 24/7 time… Sedan va jag där hela sommrarna. Å vi lärde känna varndra mkt under all tid vi prata på telefon å skype. Vi bråka inte om små saker. Sattsa!! Annars kan du inte vinna!!

    Reply
  63. Mikaela november 20, 2011 at 4:44 e m

    Hej Paow!
    Jag har ett distans på nästan 200mil. Han bor i Halmstad och jag bor 4,5mil söder om Kiruna.
    Vi har inte sagt att vi älskar varandra ännu och det är jag glad för. Men anyway.. Varken jag eller han tar detta för givet, med tanke på vad som egentligen kan ske under dagarna som går. Men vi båda litar på varandra till verkligen en 110%.
    Vi försöker ses så ofta det går, men det är ju inte enkelt det heller. Men det är ju bara att försöka förstå att man har ett liv att ta hand om också.
    Jag kör på med att skita i vad alla andra säger om detta, dumpar han mig? Visst, hans förlust 😉

    Kör på det du känner för och skit i alla andras åsikter!
    Just GO alltså!
    Lycka till !;)

    Reply
  64. Jennifer november 20, 2011 at 4:44 e m

    Hej fina Paulina! Jag och min pojkvän har varit tillsammans i 3,5 år och han bor i Göteborg och jag i en småstad 45 mil bort, i början var det jääääätte jobbigt men man lär sig att handskas med det, det viktigaste i ett distansförhållande är tillit:) så jag tycker verkligen att du ska köra på det 🙂 för även om han är långt borta så kommer ni att uppskatta varandra så mycket mer när ni ses 🙂

    Reply
  65. Anna november 20, 2011 at 4:45 e m

    Uppsala-Stockholm är ju inte långt.
    Har varit tillsammans med min kille i snart två år nu, jag bor i Uppsala och han i Stockholm. Det är ju jättekort, tar 40 minuter bara ju!
    Vi ses varje helg, ibland någon dag i veckan. Nu när jag började gymnasiet så började jag i Stockholm istället för i Uppsala, och pendlar. Vi kan ses mycket oftare nu men under ett och ett halvt år hade vi det ju inte så men det fungerade perfekt. Man tröttnar aldrig, man får längta efter varandra. Man tar verkligen vara på tiden man är med varandra när man väl ses också, än om man ses varje dag.
    Jag skulle aldrig vara otrogen, jag älskar honom för mycket. Jag vet att han känner samma sak. Det gäller ju att verkligen kunna lita på varandra för att ett sånt här förhållande ska funka.
    Jag tycker att du ska köra. Distansförhållande är mycket bättre, fördelarna är fler tycker jag.

    Reply
  66. tysklandkärlek november 20, 2011 at 4:47 e m

    är man kär sa är man, alltsa riktig äkta kärlek slar allt även distansen mellan. sa da behöver man inte ens tänka tanken att tveka pa om de haller. hade ett distansförhallande där jag inte ens träffade min nuvarnde kärlek pa 6 manader :O vi hade bara träffats 1 gang, men jag var fast och han var/är MIN!:D Behövde och behöver inte glo pa andra killar. Varför ska man ens göra de för, när man har den snyggaste killen? Han är helt underbar och den bästa pojkvänen man kan tänka sig, därför litar jag pa honom och han pa mig. Sen efter 6 manader sa pendlade jag till honom (i smyg var 16 da haha) till ett helt annat land med annat sprak och allt ju. sen höll de pa sadär. efter kanske 4 ar sa bestämde vi oss för att flytta ihop. eller aa de blev vell mer att jag stannade här i 1 ar sa var ju tvungen att skriva in mig här liksom. skolan sket ju sig sa nu är man 23 ar o maste liksom plugga? 😡 men kärleken har hallit och haller än idag! Vi har nu varit ett par i snart 8 ar. Vet inte men de kanske stämmer att man liksom far mer energi för varandra när man inte ses sa ofta, man tröttnar vell inte lika snabbt?

    Men jag angrar aldrig att jag akte till min kärlek i smyg sa t.om polisen spanade etfer en haha och familj o släkt blev rasande för att jag ljög 😛 men wtf, är man kär upp över örona som de sa fint heter sa är man. skit i vad folk säger och go for it!

    Reply
  67. Hanna november 20, 2011 at 4:51 e m

    Min pojkvän bor i Australien, jag här. Det suger, men går samtidigt inte att släppa. Är det rätt så är det 🙂

    Reply
  68. caroline november 20, 2011 at 4:57 e m

    jag tror att allt som behövs är tillräckligt med kärlek för varandra!, sen självklart så måste man ju träffas ibland så det kanske inte är det billigaste med distansförhållanden! 🙂

    läs min blogg på mondoblog.se/celis

    Reply
  69. elin november 20, 2011 at 4:57 e m

    det är absolut ingenting jag rekommenderar. Enda anledningen till att jag står ut är för att detta är mitt livs kärlek. Och han ska flytta till mig snart. Jag har aldrig varit otrogen och skulle aldrig vara det, du måste lita på honom för att det ska fungera. och han på dig. Innan trodde jag att det skulle vara skönt, att få ensam tid, men när man inte är med sin kärlek är livet bara pest.

    Reply
  70. emi november 20, 2011 at 5:00 e m

    idag bor jag tillsammans med min sambo å vi har varit tillsammans i 5 år , när vi träffades bodde han i halmstad och jag i skövde.
    det pendlades mycket , men det funkade jättebra för oss .. vi tyckte att de var bra att vi inte bodde i samma stad i början för att hålla kärleken vid liv. man hann sakna varandra , älskade då man ringde på dagarna , och det var ett skönt sätt att komma hemifrån , en längtan till sin pojkvän och även i mitt fall just till halmstad.. att få komma hemifrån lite å vara med den man tycker om!

    så jag tycker absolut att du ska ge det en chans ! , vem vet .. de kanske blir det bästa du gjort 😀 + du kommer ifrån sthlm ibland oxå 😉

    Reply
  71. Sara november 20, 2011 at 5:02 e m

    Kanske inte har mycket att komma med just nu om man jämför med alla andra. Har precis ”börjat” mitt distansförhållande och har ungefär samma funderingar som du. Trots att kärleken finns där när vi väl ses är det väldigt jobbigt att vara ifrån varandra, speciellt när man är nykär och vill pussas och vara med varandra varje dag.

    Har nu idag haft ett förhållande med en underbar kille som bor i Turkiet för tillfället som ska göra ”lumpen” i 15 månader. Vissa kallar mig idiot som är villig att vänta 15 månader på honom efter att ha varit tillsammans så kort tid. Men viljan finns, precis som kärleken!

    En vacker dag vet jag att vi kommer att vara tillsammans, pga av att ödet förde oss tillsammans. Studentresa till Alanya i juni slutade med att jag kanske hittade min livs kärlek.

    Längtar efter att vi ska kunna bygga upp något ”på riktigt”, fungerar att ha förhållande över sms, skype och telefon men det är det riktiga man saknar, vara med varandra varje dag. Men det kommer, och då kommer allt vara perfekt 🙂

    Önskar dig lycka till och jag tror att du känner vad det rätta är för dig. Du har ju ingenting att förlora ! 🙂

    Reply
  72. Fanny november 20, 2011 at 5:15 e m

    Lång distans förhållanden handlar mycket om tillit. Jag vet inte hur det är att ha ett vanligt förhållande men älskar man personen och tycker det är värt pengarna och dö tiden på tåget så är det bara att köra. Sen beror ju mycket på hur man är som person också, man behöver ha ett ganska starkt psyke och väldigt självständig.

    Reply
  73. Stephanie november 20, 2011 at 5:17 e m

    jag själv hade nog aldrig dejtat på distans! jag och min kille har ett distansföhållande och det är såå tufft! vi bodde 5 minuter bort i 1 år och nu flyttade han för att plugga. anledningen till att vi fortfarande är tillsammans är ju pga kärlek. men hade jag inte känt honom bra innan han flyttade så hade jag nog inte velat mer. man måste ha så stort förtroende för varann och det värsta av allt är… att en liten sak blir ett SJUKT mycket större bråk än de någonsin hade blivit face to face. damn de krävs mycket :/

    kram!

    Reply
  74. sofie november 20, 2011 at 5:34 e m

    Jag och mitt ex var tillsammans i ett år i ett distansförhållande på 20 mil. Vi träffades bara på helgerna, men nästan hela loven när vi hade det. Det funkade jätte bra men jag tröttnade faktist på honom även om vi träffades bara på helgerna, så det var nog tur att vi inte träffdes oftare för då hade jag nog tröttnat fortare haha! Men som sagt, det är galet skönt med avstånd och längtan, även om det är sjukt jobbigt att inte bara kunna åka över för att sova där när man vill. Men det skönaste nu är typ att man slipper träffa varandra på stan nu när vi inte är tillsammans längre 😀

    Reply
  75. fellefalafel november 20, 2011 at 5:36 e m

    Jag och min pojkvän bor en bit ifrån varandra, han har slutat skolan och jag går fortfarande i skolan. Han har inget jobb, så han har inga pengar att ta sig hit. De blir att jag får be mamma ladda på busskortet så jag kan åka och träffa honom. För jag har själv inte mycket pengar. Vi har en stuga där han bor så på sommaren får jag vara med honom i 3 veckor ungefär men sen när skolan börjar blir de att vi glider ifrån varandra och de ända vi gör är att kolla tv & mysa ja som du sa. Nej jag skulle aldrig kunna tänka mig att vara otrogen mot honom. Tanken kanske kommer upp i huvudet om han är det. men jag skulle aldrig gjort de. 🙂

    Reply
  76. M. november 20, 2011 at 5:41 e m

    Om man älskar varandra tillräckligt mycket så får man det att fungera jag ska inte ljuga, det är sjuukt jobbigt men när man vet att man har ett mål så går det ändå på något sätt, pluggar i en stad 32 mil ifrån min kärlek. Nu har det gått drygt 4 månader och det rullar på bra. 🙂

    Reply
  77. Sophia november 20, 2011 at 5:47 e m

    Jag är tillsammans med en kille på gotland fast själv bort jag på västkusten. Det är jätte jobbigt men man lär sig verkligen uppskatta det man har då. + att man hinner sakna honom så mycke å det blir extra mysigt när vi ses! Om du har någon som bort långt borta så tycker jag du ska prova för det blir något extra då, det är verklgien värt ett försök 🙂 Kram Sophia

    Reply
  78. elin november 20, 2011 at 5:48 e m

    Jag tycker absolut att du ska prova på att testa att ha ett distansförhållande. Alla är helt olika och för vissa passar det inte. Jag har varit tsm med mig kille i över ett år nu, han flyttade till stockholm för ca 5 månader sen. Vi har lyckas få det hålla men det är väldigt svårt kan jag säga. Det handlar om att ge och ta och känna att man kan lita på personen, annars tror jag inte det kommer gå. Det längsta som gått mellan innan vi träffat varandra är ca 2 månader. Men när man träffas efter dom två månaderna är man som nykär! jätteskönt, det bara pirrar magen. Men jag tror det är bra att vara borta från varandra lite då och då. För innan han flyttade iväg så var vi med varandra varje dag. Så jag tror det är bra att sakna varandra lite 🙂 Men sen när man ska fara därifrån är det jobbigt också, den första veckan är jobbigast. Men sen finns det skype och sånt så det ska nog gå bra för dig också.

    Reply
  79. E november 20, 2011 at 5:49 e m

    Hej Paulina! 🙂 Jag är 17år och har varit tillsammans med min pojkvän i 2,5 år i december. Förra lördagen flyttade han 30 mil ifrån mig pga jobb. Det har bara gått en vecka men tycker redan att det är skitjobbigt, speciellt eftersom att jag bott hos honom tidigare. Det värsta är saknaden efter närhet, kramar och pussar oså..

    Reply
  80. Amanda november 20, 2011 at 5:52 e m

    Hej Paulina, hoppas du läser detta 🙂

    När jag var femton blev jag tillsammans med min pojkvän som bodde i Stockholm. Jag själv bor i Skåne så det är cirka 60 mil. Som femton åring har man ju inga pengar men min kille jobbar så han hade råd att flyga ner. Han gjorde verkligen allt för att träffa mig och han åkte ner varje helg. Efter cirka 9 månader distans fixade han en tjänst i Skåne så att vi träffades mycket oftare. Nu har vi varit tillsammans i två och ett halvt år och han betyder världen för mig! Om ni är menade för varandra lovar jag att det kommer funka. Satsa! Om du aldrig provar får du aldrig veta 🙂

    Reply
  81. Anonym november 20, 2011 at 6:00 e m

    För mig är inte ett distansförhållande om du kommer från Stockholm och han från Uppsala. Det finns många människor som har betydligt längre avstånd, som Malmö,Göteborg till Stockholm. Distans är inte något att satsa på om det inte är seriöst eller om ingen av personerna vill att det ska vara ett seriöst förhållande…Satsa på ett riktigt förhållande(något seriöst?) Det är inte värt det Paulina!

    Reply
  82. s november 20, 2011 at 6:06 e m

    Förra sommaren träffade jag en kille som jag hade väldigt roligt med och som jag ganska snabbt fick känslor för. Det var inte planerat i huvudtaget eftersom jag skulle flytta till England september samma år. Vi undvek ämnet om vad vi skulle göra vid flytten ganska länge men när det bara var 10 dagar kvar låg vi en kväll i soffan och pratade. Då kom frågan upp och vi bestämde oss för att testa. Hellre testa en att ångra sig. Det var verkligen inte lätt. Att säga hejdå på flygplatser är förfärligt jobbigt men vi skypeade varje dag. Vi träffades så ofta vi kunde. Jag åkte hem när jag kunde, han kom till mig så fort han kunde. Det var ibland fruktansvärt jobbigt men så himla värt det. Ångrar mig inte en sekund. I ett distansförhållande lär man känna varandra på ett annat sätt. Man kan ju inte ligga och bara mysa utan man ligger och pratar på skype. Så många saker kommer upp och det är ett väldigt bra sätt att lära känna en annan person. När man träffas är tiden underbar, man uppskattar allt så himla mycket mer.

    Fördelen är just att man verkligen uppskattar tiden så mycket mer och lär känna personen på ett annat sätt. När man ligger och pratar kan man inte bara snacka om vädret utan man ser verkligen personligheten hos varandra.

    Nackdelen är alla avsked, att en dålig dag blir så mycket värre, att saknaden är så stor och att man inte kan krypa ner bredvid varandra i sängen.

    Det där med sex, jaa det är klart att det inte är så kul att bara köra över skype… Men det är inte det du kommer sakna mest. Visst finns det dagar då du är överkåt men då är det ju tur att man inte alltid behöver en kille 😉 Och när ni träffas kommer det bli så mycket sex så att man är helt slutkörd. För ja, man har sjukt med sex när man träffas. I alla fall var det så i mitt förhållande.

    Men alla förhållanden är olika så kan bara säga att du ska känna efter vad du vill, känner du att du kanske kommer ångra att du inte gav det en chans, så bara kör! För mig har det varit så värt det, han är min bästa vän, och gör mig till den lyckligaste personen i världen. Idag har jag flyttat tillbaka till Sverige igen så nu bor vi i samma stad. Det var otroligt jobbigt men jag ångrar inte en sekund!

    Reply
  83. Emelie november 20, 2011 at 6:09 e m

    Hejsan Paulina!

    Jag har haft ett förhållande med en kille nu i snart 1 år. Första 4 månaderna gick vi i paralellklass sedan efter studenten flyttade jag hem till dalarna för att arbeta. Vi träffades med 4 veckors mellanrum, jag åkte dit. Sen dröjde de ytterligare 6 veckor innan jag såg honom igen. Vi har haft det jobbigt men det är helt underbart att ses efter en tid. Vi har aldrig varit otrogna mot varandra så vitt jag vet, men cirkulerat rykten eftersom det oftast finns folk som vill förstöra ens förhållande. Nu kring årsskiftet firar vi 1 år men kommer inte kunna fira jul eller nyår tillsammans pga. hans kontrakt och mitt jobb. Ibland kan man inte vara tillsammans även om man gärna vill det.

    Känns det rätt med killen du hittat så kommer distans att fungera för dig.

    Reply
  84. Anastasia november 20, 2011 at 6:09 e m

    I have an relationship whit a boy in america and I live in England which is pretty hard sometimes. I cry myself to sleep when I miss him the most. But when we finally get to see each other it’s like a vocation and a summer flirt all over again. Which is pretty sad because i’m pretty sure that if we would move in together we would never be able to keep that sparkle. But I love him for now.
    You probably don’t like the guy as much as you want to if you even considering to ”maybe” have an LDR…

    Reply
  85. Emelie november 20, 2011 at 6:09 e m

    Jag bor i södra dalarna och han i Skövde så vi har ca. 30 mil till varandra.

    Reply
  86. Hemmafrun i USA november 20, 2011 at 6:10 e m

    Vi hade cirka 600 mil och 7 timmars tidsskillnad mellan oss i ungefär 2 år, men om man vill det tillräckligt mycket så går allt. 🙂 Det är svårt och det kommer vara jobbigt, men om VI kan ta oss igenom det, kan NI! 🙂

    Reply
  87. Sofia november 20, 2011 at 6:18 e m

    Jag hade ett distansförhållande med min expojkvän när jag var 15-16. Vi var ihop nästan 2 år och hade typ 40 mil mellan varandra. Då tyckte jag det var spännande, jobbigt och allt det där men det är verkligen inget jag vill rekommendera nu när jag ser tillbaka på det. Jag visste väl helt enkelt inte bättre.

    Nu är jag 20 år och vet jag hur mycket bättre på alla sätt ett förhållande är när man bor nära varandra!

    Reply
  88. Anonym november 20, 2011 at 6:29 e m

    jag och min kille träffades när vi bodde i samma stad, och efter att vi hade varit tillsammans i ungefär ett halvår flyttade han 25 ifrån mig för att plugga på universitet. vi är fortfarande tillsammans och är kärare än nånsin! vi försöker träffas nästan varje helg, och vi pratar varje dag. klart det kan vara tufft att vara ifrån varandra, men det är alltid mysigt att sakna någon också, och det blir alltid lika speciellt varje gång man ses!

    Reply
  89. Amanda november 20, 2011 at 6:35 e m

    Jag och min kille bodde 45-50 mil från varandra i över ett år och det höll 🙂 nu bor jag här tillsammans med honom, vi träffades kanske var sjätte vecka innan och som längst gick det 10 veckor. Visst det är jobbigt, men som min tatuering säger, kärleken övervinner allt.

    Reply