Skip to main content

Det här med att vara ensam.

Jag har inte dejtat någon på riktigt sen jag och mitt x gjorde slut förra året i Mars. Jag har nog knappt vart kär, om man inte räknar med Jeppe förra året. Men det var ju inget seriöst, det var nog mest att jag var destruktiv & ute efter att göra illa mig själv psykiskt.

Igår när Rosanna var hemma hos mig så sa jag att jag önskar att jag vore ”en sucker for love”.. Men det är jag verkligen inte. Om jag väl träffar någon som faktiskt tycker om mig så blir jag egoistisk, disträ och rädd. Och då brast Rosanna ut ”men det är ju för att alla killar du träffar är typ tolv söndergaddade och har klamydia”.. Dom flesta killarna du träffat är bartenders som lever på dig. Du borde träffa en riktigt kille, med framtid & ett eget hem så han slipper leva på dig”.. Och ja det kan väl stämma.

Men på senare tid så är jag rädd för allting som har med kärlek & sex att göra. Jag är LIVRÄDD för att träffa någon kille som jag kanske pratat med på facebook. Jag vågar inte. Jag vågar knappt ha sex längre. Vet inte om det handlar om osäkerhet från min sida. Men jag kan liksom inte koppla av i sällskap av en kille jag tycker verkar intressant. Jag blir stressad, pratar om knäppa saker och vågar aldrig träffa den personen i nyktert tillstånd. Därav så hamnar alla mina killar i den såklallade ”friendzonen”. Det blir enklare så, då får jag både veta hemligheter och se dom i kalsonger oftare” haha.

Och jag vill inte ha några cheesy jävla kommentarer nu där folk skriver ”men det är för att du knullar runt så jävla mycket”. Och då kan jag sätta ner foten och säga att jag aldrig har knullat runt. Jag har haft sex om jag vill och känt mig bekväm. Men nu när jag inte gör det så har jag inte sex om det verkligen inte känns rätt. Träffade en kille i Spanien nu när jag var där som jag vart med innan, jag tänkte att ”fan vad nice att ligga lite”.. Men istället så blev jag rädd, svarade inte på sms och undvek att gå förbi hans jobb och tog genvägar för att få slippa träffa honom eftersom jag tyckte att det var sjukt jobbigt. Och så har det vart största delen av det här året. Att jag är rädd.

Jag kanske bara har börjat bli normal och känner att jag verkligen vill träffa någon jag tycker om på riktigt. Eller så är jag bara helt jävla förstörd av alla äckliga kommentarer som jag fått efter min medverkan i Paradise hotel och alla äckliga skamförslag som fått mig att tappa begreppet om vad som är verklighet eller hur det borde vara.

Jag älskar att vara ensam, kan inte tänka mig hur det skulle ha någon att komma hem till. Att behöva rätt sig för någon annan. Konstig känsla.

mrgan-fox-as-a-nun

(Visited 212 times, 1 visits today)

Comments (43)

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *