Skip to main content

Maddiken 17 år.

Skrivet av den . Postad i Livsstil.

Idag fyller min ögonsten 17 år. Jag har alltså haft henne sen jag var 7 år gammal.

Jag kommer ihåg första gången jag träffade henne. Det var min mosters katter som hade fått kattungar, hennes katter var syskon så ja Maddiken är inavel. Träffade henne första gången när hon bara var någon vecka gammal, och redan då var hon speciell för mig. Kommer ihåg att jag jämt ville åka till min moster bara för att få mysa med henne. Satt och kollade på barnpogram och så låg hon under tröjan och kelade. Hon var mycket mindre än dom andra kattungarna och var utstött, så vi var oroliga för att hon inte skulle klara sig. Mitt hjärta brast när jag fick höra det och min mamma såg att jag var ledsen. Alla som sett os hade märkt hur starkt vårt band var redan då. Så vi beslutade att jag skulle få ta med henne hem, hon skulle bli min. Hon var då bara 4-5 veckor gammal när jag fick henne eftersom mamman redan hade stött ut henne för hon var svagare än dem andra. Men hon klarade sig! Och det är säkert därför hon är så speciell, för att hon aldrig riktigt fick var katt eller lära sig ordentligt. Hon lan idag tex inte hoppa speciellt högt och är lika liten som en 5 månaders katt.

Kommer ihåg att hon alltid låg nära mig, pratade med mig och så fort jag sprang innanför dörren så klättrade hon upp på mig och ställde sig på min axel. Som en pappegoja! Hon gör så än idag, och det har resulterat i en hel del ärr på benen. Men vad gör det-

Jag bodde då hemma hos min mamma. Jag hade inte jätte mycket vänner och var lite speciell när jag var yngre, jag grät ofta men hon var liksom alltid där, hon satt i mitt knä när jag gick på toa, hon sov alltid med mig under täcket, vi har liksom alltid skedat.

På sommrarna så var jag alltid på pappas landställe och där så fick hon gå löst. Jag hade en vagn som jag körde runt henne i, hon hoppade aldrig ut. Hon var trygg när hon låg i vagnen. När jag cyckla så satt hon alltid i korgen, hon hoppade aldrig ut. Lämnade mig aldrig.

Alla som träffar Maddiken tycker om henne, tycker att hon är speciell. Hon kommer när man ropar på henne också. Hon vill alltid vara med, sova med än, hon älskar närhet. Hon ger alltid spontana pussar. Hon är verkligen sjukt speciell. Och jag har alltid sagt, behandlar man sin katt som man behandlar sin hund, så blir dem exat lika trevliga och glada. Hon har aldrig rivit någon eller fräst åt en människa.

Det gör så ont i mitt hjärta att veta att hon inte kommer leva så många år till. För hon är verkligen min största kärlek, jag älskar henne mer än vad jag älskar något levande  på denna jord. Jag gråter när jag skriver det här, för att jag älskar henne så mycket. Kommer ihåg att när jag var mellan 8-10 så grät jag varje dag samtidigt som jag borrade ner mitt ansikte i hennes päls, jag grät för att jag visste att hon någon gång kommer att bli en ängel och lämna mig. Även om hon fortfarande är väldigt pigg och mår bra.

Hon har dock skumma beteenden ibland, när jag träffade Lance så började hon kissa inne(hon har alltid gjort det om det legat saker på golvet), för att jag inte la all min fokus på henne som jag brukar. Hon vill alltså inte behöva konkurrera om min kärlek. Men annars så beter hon sig bra och kissar inte inne så länge man har det rent, och inga kläder på golvet. Hade en F.D vän som bodde i min lägenhet innan, hon la allt på golvet och var sjukt slarvig. Och undrade varför hon kissade inne. Så tröttsamt. Men nu till saken. Hon är det mest perfekta som finns i mitt liv, och jag blir både glad och ledsen när jag tänker på henne.

Nu så har hon det bra med min bästa vän Adel, hon älskar nog honom nästan lika mycket som hon älskar mig. Och snart så ses vi. Jag och hon <3

(Visited 295 times, 1 visits today)

Comments (12)

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *