Destruktiva förhållanden
Ett destruktivt förhållande.
Någonting som både skrämmer mig, men som jag också har gynnat mig i alla mina misstag. Det är att folk glömmer. Så fort. Folk läser eller hör, bilder sig en egen uppfattning och som dem sedan glömmer. Men att folk har glömt bort att jag levde i en fruktansvärt destruktiv relation som har satt sina spår hos mig, för jag ser honom ute. Jag ser hur han hånler mot mig ungefär som att ”jag lyckades ta mig in i din värld” när han gång på gång sa att jag var så äcklig som vart med i Paradise Hotel att jag borde ta bort mina sociala medier. När det visade sig att han egentligen bara var svartsjuk på mig. För han hade inget har jag insett nu när jag blivit äldre.
Det jag pratar om är nämligen relationen som jag hade innan Lance, han och jag är ju ett avslutat kapitel, men visst ibland så dyker det upp små minnen. Jag kommer ihåg det bra och ler lite åt det för. Oskyldig och kort men det var inte mer än så. Men när jag tänker på relationen jag hade innan så känner jag fortfarande smärtan från när han slog mig, när han begränsade mig från mina vänner, och från min familj. Det känns typ som att vi var med i 90 days to fiance(Pedro och Chantel) fast det var bara åt ena hållet. Han hatade min pappa, för att min pappa hatade honom för att han vägrade att betala när han bodde hos mig och för att han såg att jag var rädd för honom. Pappa märkte att han slog mig långt innan jag själv ens reflekterade över det. Därför ville han begränsa mig från min största förebild. Att han sa att jag ljög när jag var ute för länge fastän jag bara satt på Sturehof med en av mina bästa vänner, då var jag där. Och som jag sagt tidigare, han var SÅ fantastisk som stod ut med mig och jag skulle vara glad över att någon ens ville vara med mig trots att jag haft sex i TV, för att jag var offentlig. Att det inte fanns någon som tog mig seriöst. Men sen var han själv med i Paradise Hotel. Han fick samarbeten med mina tidigare samarbetspartners. Och han körde alltid med det korten när jag lämnade honom ”ja men ni vet ju hur Paulina är och hon ljuger en massa”. Någonting i mig vill ju fortfarande försvara mig från det. Jag är ingen hemsk människa, jag vet dock om att jag inte är perfekt. Men jag är inte aggressiv. Och behandlar man mig med respekt så får man respekt tillbaka. Det är sjukt hur man kan låta än annan människa som påstås sig älska dig försöka ta bort allt som är DU. Din intrigitet, men framförallt så försvann mycket av min livslust.
Men nu nästan 3 år senare så är jag inte längre rädd för killar och känner mig för första gången på länge att jag faktiskt skulle kunna tänka mig att ha en relation. Lance och jag hade problem för att jag blev rädd för honom när vi bråkade, precis som alla par gör. Men jag blev panikslagen och höll händerna för ansiktet. Och så ska det inte behöva vara. Men alla växer upp någon gång. Jag har nu gått vidare på riktigt efter att ha vart i en sån destruktiv relation. För jag slutade att älska honom långt innan vi gjorde slut. Jag menar bara att jag faktiskt känner mig redo att träffa någon, att våga öppna upp mig. För jag vet om att alla killar är inte kvinnomisshandlare som försöker kontrollera varje steg du tar.
Och nej, jag kommer aldrig sluta prata om att Mattias slog mig. Han förtjänar inte att gå runt och vara lycklig, han tog bort så många år av mitt liv och det har tagit så lång tid för mig att få tillbaka min självkänsla så det är därför jag tar upp det här. Jag kan fortfarande känna knölarna på mina läkta revben som han knäckte, det kommer aldrig att läka ordentligt. Så varför ska allting bara gå förbi ostraffat? Sen tycker jag också att det är viktigt att prata om.