Paulina Danielsson

I flera år så har jag hållit på med lösfransar och fransförläningar och det funkar ju såklart bra. Men när man sen av någon anledning kanske inte har råd eller ork att fixa fransarna igen så känner man sig som en gammal nakenråtta när man kollar sig själv i spegeln. Alla har väl gjort det och bara ”shit är jag såhär ful utan smink”. Speciellt när man är ovan vid att se sig själv utan fransar.

Men på senare tid så har jag börjat med ett frans serum från X-beauty(länk) och har använt det i snart 1 månad. Och min fransar har blivit SÅ MYCKET längre. Mina fransar syns till och med även när jag inte använder mascara. Man kan självklart använda franserum trots att man har fransförlängning då det förstärker ens egna fransar så att lösfransen sitter bättre.

Se bara så långa dem är!

Det här är serumet. Man applicerar det morgon och kväll på fransarna som en eyliner. Gå in här för att handla.(länk)

Här är även den bästa mascaran jag prövat. Den ger verkligen så mycket volym. Gå in här för att handla den(länk)

(inehåller ad:links)

Hej hopp på er. Jag sitter och förundras av mig själv som 16åring. Kändes som att jag var så tuff då. Jag blottade hela mitt liv, gav människor jag inte känner tillgång mina djupaste tankar,hemligheter problem och misstag. Saker som jag kanske fått sota för idag. För idag så är jag tydligen misslyckad, trasig och dålig på relationer och allt där till. Nu vill jag inte skylla ifrån mig, men jag har sagt det här förut – jag känner mig orättvist behandlad på så många sätt. Och jag tycker helt ärligt att folk inte har fått rätt bild av mig, kanske för att jag inte delar med mig lika mycket av mitt privatliv längre så folk utgår bara från det jag delade med mig av när jag var yngre. Men det betyder inte att jag inte inte växt upp. Folk verkar tro att jag har samma värderingar som jag hade för 5 år sedan.

Medans andra människor(läs folk som inte blottat sitt liv och gör alla misstag bakom skärmen och snackar skit till varandra om varandra bara att det inte finns kvar) får göra sina misstag ifred, får växa upp, får lära sig. Men varför tillåter inte vissa mig att göra det? Absolut så kanske jag fortfarande är omogen på många plan fortfarande.

Och det här med att snacka skit. Det är så enkelt att peka på mig och skylla på ”paulina” för att hon ”hänger ju ut alla sina vänner” ”hon är otrogen i alla sina relationer(vilket absolut inte är sant)”. När det knakade lite mellan mig och Lance så var det ”men såklart paulina är problemet” det är så lätt att skylla på mig för att ”jag har gjort det förut” och det gör mig alltid till boven, även om jag vet att jag inte är perfekt. Varje. Jävla. Gång. Så säg mig, du som läser det här? Gjorde du misstag som yngre? Skolkade du från skolan? Var du otrogen någon gång? Snackade du skit om en vän? Bråkade du med mamma och pappa? Snodde du pengar från jobbet? Eller gjorde du allt ovanstånde + lite till? Skulle du göra samma sak idag? Skulle det säga att det är den personen du ÄR idag? Alla gör misstag alla växer upp.

Men att en vissa skvallerblogg radar upp alla gånger jag hängt ut Saga från Paradise Hotel, hon har aldrig skrivit att i princip allt bara har vart svar på tal? Och det är tydligen inte okej att försöka försvara sig eller ge tillbaka med samma mynt. Det är okej att sitta och kasta ur sig skit anonymt på sociala medier, det är okej att ÖSA PÅ skit till sina vänner om människor man inte tycker om. Men när så fort man skriver sin EGEN sanning på sina sociala kanaler för att man vill försvara sig(vilket är ett mänskligt beteende, som ALLA gör hela tiden fast bakom datorn och till bekanta och ovänner) så är man än hemsk människa som hänger ut folk HELA TIDEN. Så vad gör det mer okej att snacka skit bara inte HELA omvärlden hör?

Sen kommer vi till det här med relationer. Jag kommer fortfarande att säga att jag har låg självkänsla från mitt tidigare förhållande och jag påminns hela tiden om det, hur jag ibland kan ducka och ta upp händer för att skydda mitt ansikte när jag och Lance tjafsat och han kommer nära mig. Även fast jag vet att han aldrig skulle röra mig. Hur jag hör mig själv ofta säga förlåt fast jag inte ens har gjort fel innan han ens hinner regera. Hur jag kan komma på mig själv ljuga om småsaker för att undvika tjafs, fast sanningen inte ens är fel eller något som han ens skulle regera på egentligen. Just för att det var vardag för mig iövern ett år av psykisk och fysisk misshandel. Det kanske var fel av mig att gå in i en relation så snabbt efter ett destruktivt förhållande. Men sanningen är att jag älskade honom redan efter 2 veckor, hur sjukt det än låter. På något sätt så måste jag säga att han räddade mig lite, fick mig att tro på kärlek och visade mig på många plan hur saker och ting ska vara, trots att han aldrig vart i en seriöst relation tidigare och trots hans unga ålder. Därför tar det på mig extra hårt när folk jämför hur jag var i min relation med M gentemot hur jag är idag. Att folk jämför och antar att jag skulle skriva någonting dåligt om Lance bara för att jag gjorde det om en människa som levde på mina pengar, slog mig, begränsade mig, inte lät mig umgås med mina bästa vänner, inte lät mig gå på event, inte lät mig gå ut, gav mig tider till att komma hem, psykiskt misshandlade mig och tog bort min levnadesglädje samt att jag hamnade på psyket för att jag ville ta mitt eget liv. Att jag gav svar på tal till en kille jag dejtade ett tag som ÖPPNADE EN BLOGG för att skriva om vilken dålig människa jag var för att jag lämnat honom. Hur kan folk ens jämnföra det med någon som aldrig gjort mig något ont, som jag påstår mig att älska. Det är inte schysst.

Jag säger inte att jag inte felar, jag är långt ifrån perfekt. Men jag mår relativt bra. Jag & jag känner mig mer stabil för varje dag som går,

Någonting jag står fast vid, som jag ALLTID har gjort. Är att mitt beteende alltid är baserat på hur DU behandlar mig.