Jag vet att döden är jobbig, men lär vi oss någonsin att acceptera den?

Min mormor dog idag för 12 år sedan. Eller ja, i natt för 12 år sedan. Hon stod mig väldigt nära när jag var liten. Hennes död kom plötsligt och hon somnade in utan att ha varit sjuk eller någonting, hon blev bara 45 år gammal. Det är det min mamma fyller om 6 år. Och det enda jag tänker är hur fan skulle jag kunna klara mig om min mamma inte levde? Hon förtjänade verkigen inte att dö, speciellt inte så ung.

Jag ångrar att jag knappt har någon kontakt med min släkt, men det är väl lite så vi funkar i den här familjen, även om jag vet att många har försökt. Kärriär och pengar har alltid gått före allt…

Men min mormor var alltid med och jag kommer aldrig att glömma henne. Känns som hon är här med mig nu, kände en kall vind och utan att veta vad det var så kom mormors namn upp i huvudet – det skrämmer mig lite, men gör mig samtidigt glad.

Så mormor, vila i frid nu! Vi ses snart, i Nangiala så känns ju 100 år som två dagar! Jag älskar dig <3

Mormor och morfar!