Det där med distansförhållande.

Jag kan inte påstå att jag tycker att det är speciellt enkelt. Visst är vi båda ganska enkla personer. Det hade nästan varit lättare om vi hade bråkat. Jag vet hur det är att bråka med någon man tycker om, det är jobbigt. Men det går. Men att sakna någon som man vet saknar en tillbaka är faktiskt extremt tungt.

Det känns jobbigt och jag känner mig nästan sårad för att man inte kan vara med den människan som man verkligen tycker om och den personen som man aldrig vill lämna. Sen så börjar man ju tänka, tänk om han glömmer bort mig? Eller om jag glömmer bort honom och låter allt rinna ut i sanden. Tänk om det inte är likadant när vi träffas igen? Men nu har det gått lite mer än två veckor och det känns typ som två månader. Och han ska vara borta i 2 månader och två veckor till. Så snacka om att sättas på prov. Vi pratar nästan varje dag och jag längtar ihjäl mig! Men jag tar allt som det kommer (och för er som undrar så är han utomlands och jobbar).

Jag brukar alltid vara rätt öppen om mina känslor, speciellt på bloggen. Men när det gäller mellan mig och min kille så är det faktiskt ingenting som jag tycker att hela världen borde få ta del av. Kärlek är ju någonting mellan två personer och inte någon annan ska få titta på och döma. Därför har jag inte skrivit speciellt mycket om det. Inte för att Peter skulle ha någonting emot det tror jag, men ändå. Så det här är väl egentligen det första jag skriver om det. Men tycker fortfarande att det tar emot lite att skriva så djupa känslor. Känns som om man blottar sig lite för mycket.

Har ni haft ett distansförhållande någon gång?


Kraftfullare och effektivare än någonsin tidigare – Fat Burner Extreme – Köp fler spara mer

 

(Visited 339 times, 1 visits today)

42 Comments

  1. Josefine januari 25, 2013 at 12:45 f m

    Gud, jag vet precis hur det känns! Sjukt jobbigt, men de kan ju gå. Beror på hur hårt man kämpar för att hålla kärleken vid liv. 🙂

    Sjukt fin blogg du har Paulina! 🙂

    Reply
  2. Ronja januari 25, 2013 at 12:50 f m

    Följ ditt hjärta, åk och överraska honom!

    Reply
  3. Paula januari 25, 2013 at 7:25 f m

    Jodå, jag vet hur det känns. Jag bor i Stockholm och min pojkvän bor i England. Han är alltså inte bara temporärt borta, han bor där och har hela sitt liv där. Jag har jobb och ett helt liv här, klart det finns tankar på att någon av oss skulle kunna flytta, men det är inte aktuellt just nu. I dagsläget brukar vi kunna ses ungefär varannan månad. Vissa stunder saknar man så man nästan äter upp sig själv inifrån, det är förjävla svårt, men man måste försöka fokusera på småsakerna då. Att man faktiskt KAN prata i telefon/över skype. Att han faktiskt finns där ute, ni kommer ses igen. På nästa onsdag, 30/1, har vi varit tillsammans ett år. Ibland fastnar jag i tanken att vi kommer vara över 200 mil ifrån varandra även på vår ettårsdag – men, en annan del av mig ler lite över att vi faktiskt HAR en ettårsdag. Helt enkelt, I know, det kan vara förjävligt och det känns som att inälvorna vill hoppa ut ur kroppen på en. Men det viktiga är att fokusera på de små sakerna, även fast det är svårt. 🙂

    Reply
  4. minna januari 25, 2013 at 8:36 f m

    Jag förstår precis vad du menar. Jag har.haft distansförhållande nu i 4 år. Och ibland är det så sjukt jobbigt, men älskar man verkligen personen så går det. Håll ut.bara, det finns inget Bättre än att sen få se sin älskling igen 😉

    Reply
  5. Amanda januari 25, 2013 at 9:08 f m

    Jag har distansförhållande just nu med en kille som bor i Stockholm och jag själv bor i Göteborg. Jag tycker det är jätte jobbigt att inte träffas ofta när jag vet att vi hade träffats nästan varenda dag om vi bodde nära varandra. Det enda man kan göra är att fortsätta hålla kontakten prata med varandra mycket och så ofta man kan

    älskar din blogg ! <3

    Reply
  6. Maria januari 25, 2013 at 9:21 f m

    I början av mitt och min sambos förhållande for han iväg till Australien och jobbade där i 4 månader, nu har vi varit tillsammans i 5,5 år. Det är tufft som fan att vara ifrån någon så, det knäckte mig rätt rejält, men nu har vi det bra.
    Jag hoppas att det går bra för dig med 🙂

    Reply
  7. Nadja januari 25, 2013 at 9:21 f m

    Hej Paulina. Jag och min pojkvän har i mars varit tillsammans i 5 år. Han bor i Nyköping och jag i Kalmar. Jag vet precis hur du känner. Hur man saknar en person så mycket att det nästan gör ont. Det har varit gånger det har varit extremt jobbigt med att vara i ett distansförhållande men när man älskar personen så mycket så vill man inte ge upp! Vi har aldrig haft det bättre i vårat förhållande som vi har nu. Vi är nu båda 22 år och vi blev tillsammans när vi 17 år. Så allt går om man bara vill! Hoppas det funkar för dig som de gjort för mig alla år:) Kramar Nadja

    Reply
  8. Ronja januari 25, 2013 at 10:03 f m

    Hej Paow!
    Jag och min kille har varit tillsammans i snart 5 år.
    För 1 år sedan flyttade jag ner till Malmö för att följa min dröm som svenska landslags longör. Det har varit svårt och väldigt jobbigt. Men vi har också haft mycket roligt tsm. Han bor i Halmstad och bor kvar i vår lägenhet och jag i Malmö hos min syster.
    Jag tycker det är jätte jobbig men när vi väl träffas är jag väldens lyckligaste.
    Det kan funka om båda vill !
    Ha det bra det lyckas om man vill det gjorde de för mig:)

    Reply
  9. Elin januari 25, 2013 at 10:23 f m

    Jag har haft distansförhållande med min kille som bor i Tyskland i 2 år nu..(träffade honom när jag bodde där). Vi ses var tredje månad och så spenderar jag hela somrarna hos honom. Ibland suger det helt och jag kan då känna att jag bara vill spola ner allt i toaletten! Men det går över och jag kan ofta få nåt löjligt kärleksrus som sprider sig genom kroppen, det är härligt. Men om ett halvår ska jag flytta dit på heltid! Fördelar med distansförhållande kanske kan vara att man känner sig som nykär varje gång man ses, plus att sex aldrig blir tråkigt. Men nackdelar väger över…Att dessa två år snart äntligen är över känns WUNDERBAR!

    Reply
  10. Fitspoblogg januari 25, 2013 at 11:08 f m

    Distans är så jobbigt! Fast det funkar ju. 🙂

    Reply
  11. Anonym januari 25, 2013 at 11:14 f m

    Ni kan alltid få det att funka om ni vill. Följ ditt hjärta! Jag tycker ni gör rätt i att inte dela med er för mycket på bloggen, det funkar nog bäst då. Det är så roligt att du har hittat en ny pojkvän nu! 🙂

    Reply
  12. sandra januari 25, 2013 at 12:09 e m

    Vet precis hur du känner. Jag och min pojkvän har varit tillsammans i 2,5 år nu, han bor i Serbien och jag bor i Sverige. Vi träffas bara några gånger per år så det är riktigt svårt men kärleken håller oss tillsammans. Om du vill ha tips på hur man får ett långdistansförhållande kan du gå in på min blogg som jag har länkat till och läsa under fliken: my long distance love.
    Hoppas verkligen att ditt förhållande lyckas! Kram 🙂

    Reply
  13. Jessica januari 25, 2013 at 12:20 e m

    Distansförhållande är det jobbigaste man kan uppleva, på många sätt. Dels den fruktansvärda saknaden, men också att det så snabbt kan bli smågnabb. Just för att man blir frustrerad över att inte kunna ses..

    Reply
  14. Felicia januari 25, 2013 at 12:24 e m

    Hej Paulina!
    Jag förstår precis hur du känner! Jag och min pojkvän har varit tillsammans i 2,5 år nu och för tillfället är han i Australien och jobbar, och ska vara där i 3,5 månad..de första veckorna grät jag mig till sömns varje natt men ju längre tiden går desto lättare blir det! Den 10e februari han varit borta två månader och jag kan faktiskt inte fatta att tiden har gått så fort!
    Vi har gett oss fan på att klara detta och jag har insett att han behöver göra detta för sedan kunna gå vidare med livet här hemma i Sverige. Försök att tänka positivt! Allt går om man bara vill och anstränger sig! 🙂 kram

    Reply
  15. Yasmine januari 25, 2013 at 12:27 e m

    Skönt att se att man inte är den enda i världen liksom.. Jag själv sitter i den sittsen, min pojkvän 4 år tillbaka bor i Alanya och jag bor här i hemska Sverige.. Men det går, lovar att det blir enklare efter ett tag, dock spenderar vi två mycket tid tillsammans, ca 5 månader om år totalt då jag har mycket lov i skolan och sånt. 3 månader på sommaren bor vi där med min familj ( Vi har lägenhet 2 minuter från hans hem ) Jag och han har umgåtts i 8 år och jag vet inte vart på jorden jag skulle stå om inte han varit en del av mitt liv. Han är det bästa och finaste jag har och jag känner mig så fruktansvärt ensam ibland, precis som du kanske också gör men jag vet att efter ett tag så går det över, till viss del iallafall. Sedan är det självklart det kommer nätter då man bara vill ligga i sängen och gråta men jag vet att det är bra för förhållandet att sakna, så när du står där och får se honom igen efter dom här månaderna kommer ni ha det så jävla bra tillsammans! Han är lyckligt lottad som har en så fin tjej som du. Oroa dig inte för att han kommer glömma dig för det gör han inte, kram

    Reply
  16. nathalie björklund januari 25, 2013 at 12:30 e m

    mitt namn är nathalie, är bosatt i gävle, har världens bästa pojkvän, världens bästa kompis(min syster), och sist men inte mins, 16 riktiga syskon
    I min blogg kommer ni kunna följa mitt liv. Iallafall en del. Skriver en hel del om skönhetstips, har massa tävlingar och tipsar massor!
    hoppas ni vill kika in på min blogg

    http://nattstad.se/nathaliebjorklund

    Reply
  17. Amanda januari 25, 2013 at 12:40 e m

    Jag hade verkligen ett distansförhållande. Han bodde i Ungern och jag i Sverige… Det var sjukt jobbigt och jag vet exakt vad du har för känslor och hur du mår. Vi kunde inte heller hälsa på varandra varje helg utan det fick bli en gång i månaden ca 1 vecka då. Skit jobbigt! Hade han inte flyttat hit hade jag verkligen inte pallat mer!

    Reply
  18. Moa januari 25, 2013 at 12:50 e m

    Hej Paow, jag har levt i ett distansförhållande en gång. Det är hårt, och ingenting jag rekommenderar. Känslorna blir tokiga efter ett tag. Men i och med att din pojkvän ändå har ett datum han kommer hem till dig så tycker jag att du ska försöka stå ut 🙂 Du verkar ju verkligen älska honom!
    Hold on, be strong!

    Reply
  19. Bajs januari 25, 2013 at 1:55 e m

    Distansförhållanden är skit och han kommer att vara otrogen mot dig (säkert redan vart!) fniss, 🙂

    Reply
  20. Emma januari 25, 2013 at 2:19 e m

    Hej Paulina,
    Jag hade ett distansförhållande i 3 år.
    Det var verkligen jobbigt och vi träffades så ofta vi kunde, jag älskade verkligen honom så jag gjorde självklart allt för han.
    Vi förlovade oss som 15 åringar för att i hopp om att vi inte skulle gå skilda vägar.

    Jag tycker du ska stå ut när det gäller din pojkvän eftersom han har satt ett datum när han kommer hem och under denna tiden, ta vara på digsjälv och umgås med dina vänner 🙂

    Älskar din blogg och jag sa precis till min pojkvän att hade jag fått byta min kropp med någon hade det vart dig.
    Du är otroligt vacker, och jag hoppas att man kanske en vacker dag kanske stöter på dig i Stockholms natten.

    Massor med kramar

    Reply
  21. Amanda januari 25, 2013 at 2:32 e m

    Hej Paulina! När jag och min pojkvän blev tillsammans hade jag redan planerat med mina tjejkompisar att åka till Thailand i 4 månader. Först tänkte vi göra slut men i sista sekund bestämde vi oss för ett distansförhållande. Nu har vi varit ifrån varandra i lite mer än 3 månader och på tisdag kommer han hit till Thailand för att vara med mig. Första veckorna va helt klart jobbigast enligt mig. Men om man älskar varandra så är det värt att vänta! Ibland måste man resa och göra saker själv och jag har insett hur mycket han betyder för mig under resans gång så det har varit positivt:) hoppas det kommer gå bra för er! Ni är jätte fina tillsammans

    Reply
  22. Niina januari 25, 2013 at 3:20 e m

    Jag förstår exakt hur du känner dig. Jag har ett distansförhållande, har haft det i snart två år. Min pojkvän bor i Tunisien. Och det är omöjligt för honom att flytta hit för han är fotbolls spelare med kontrakt till 2015. Och jag kan inte flytta dit pga deras traditioner då man inte kan bo ihop förens man är gift. Vi hälsar på varandra rätt ofta. varje eller varannan månad, men det är sjukt jobbigt och tär på en när man sitter och väntar på att få ses igen.

    Reply
  23. ii januari 25, 2013 at 3:54 e m

    Jag hade distansförhållande, och han var såklart otrogen! som du mot ditt X, usch hatar sånna! kram

    Reply
  24. Johanna januari 25, 2013 at 5:09 e m

    Jag har ett distansförhållande sedan 3,5 år tillbaka, så jag vet precis allt om det du pratar om. Det har sina uppgångar och sina nedgångar, men jag kan lova dig att i slutändan blir det mer uppgångar, och jag vet hur äckligt förfärligt det är att sakna någon man vill spendera varenda sekund med egentligen, men man kan inte, för det är inte möjligt! Men jag kan lova dig, att när ni ses, kommer det kännas så otroligt så man tror att man bokstavligt talat ska typ kräkas, eller spricka av lycka! Ja det suger emellanåt, och är så jobbigt så man tror att man ska dö emellanåt, men när man ses, och man äntligen får vara med varandra igen, så är det värt det, det och allt annat jobbigt med! Jag lovar att det blir bättre Paulina, i distansförhållanden blir det alltid det! du får självklart maila mig om du skulle känna för att prata av dig för någon som förstår exakt vad du går igenom. Och jag kan lova dig, han glömmer dig definitivt inte! 🙂

    Reply
  25. Lilly januari 25, 2013 at 7:27 e m

    Jag har nog ett av de mer extrema distansförhållandena. Jag bor i Sverige och min pojkvän bor i Karibien. Vi kan bara träffas en gång per år, fast under längre perioder då. I somras var jag hos honom i en månad, det var underbart. Vi är två mycket tålmodiga människor, annars hade vi aldrig klarat av detta! Vi har även mycket gemensamt och tappar aldrig intresset för varandra och vi pratar med varandra varje dag. Det kanske låter sjukt, men det är skönt att längta efter någon och att veta att någon längtar efter en också. Folk ifrågasätter vårt förhållande men jag kan inte bry mig mindre, för som du säger så är det bara två om ett förhållande. Vi har varit ihop i flera år men inte kunnat flytta ihop än, fast i sommar blir det förhoppningsvis skillnad om allt går enligt planerna. Jag längtar så otroligt mycket! 🙂

    Reply
  26. Michelle januari 25, 2013 at 8:27 e m

    Jag vet exakt hur du känner dig…
    Min pojkvän åkte till Canada för att spela ishockey i 10 månader, han har vart borta i 6 månader nu. Saknar honom varje dag ! Vissa dagar är det enklare men oftast så somnar man gråtandes i hans t-shirt. Jag har i allafall turen att han har världens härligaste familj ! Hans systrar är som mina systrar och hans föräldrar är helt underbara dem med !
    Det blir bättre kan jag lova. Det var som svårast den första månaden…

    Reply
  27. anna januari 25, 2013 at 8:42 e m

    Jag vet hur det känns, eller snart iallafall.
    Min pojkvän åkte i tisdags iväg på en asien resa i fyra och en halv månad. Jag har vetat det sedan i oktober så jag har spenderat ett par månader till att förbereda mig.
    I två år har vi varit med varann nästan varje dag, sovit med varann iprincip varje natt, så detta är inte enkelt. Men älskar man varann så klarar man det, även om man inte gillar det..

    Reply
  28. Malin A januari 25, 2013 at 9:05 e m

    Jag har precis avslutat ett distansförhållande, eller ja, han flyttade till mig – Äntligen! Vi klarade oss, med nöd och näppe måste det erkännas, i 6 månader på håll. Men han är ju precis som jag ganska komplicerad så det behöver nog inte vara så svårt som vi gjorde det. Distansförhållande är bra och dåligt. Bra för att man får vara en egen person i förhållandet, dåligt för att när man är tillsammans – äntligen, så kanske man anpassar sig lite mycket. Jag tror att du klarar det här bra, även om det känns jobbigt!

    Reply
  29. malin januari 25, 2013 at 9:24 e m

    Mm en kille ville ha mig i ca 6 månader men han skulle flytta 15 mil på hösten (detta va på vår/sommaren)… han sa att allt skulle bli bra, att det skulle funka med distansen osv. Han var otrogen, tog tillbaka honom sen på hösten flyttade han till sälen igen då han pluggar på ett skidgymnasium. En dag ringer han och säger att det inte funkar och att det är slut. Moget haha:)

    Reply
  30. Annie januari 25, 2013 at 9:40 e m

    Jag är i ett nu, eller vi ses de flesta helgerna. Det suger att aldrig kunna ha en vardag ihop liksom. Men man fixar det ju men det kan vara väldigt frustrerande.
    Hoppas det går bra för er 🙂

    Reply
  31. håkis januari 25, 2013 at 10:05 e m

    Fy fan .. var utomlands i 3 , 5 månad och då hade vi bara träffats några veckor innan jag åkte .. det va galet jobbigt men sjukt värt det.. Nu är det distans igen . Det är helt fruktansvärt jobbigt och man är kåt, ensam och ledsen .. men kämpa på ! det blir så bra när man väl ses

    Reply
  32. ElinL januari 25, 2013 at 10:08 e m

    Hej Paulina! Jag hade ett distansförhållande i ca 1 år innan jag och min nuvarande sambo blev tillsammans! han bodde då ca 23 mil ifrån mig och det var väldiiigt jobbigt. Jag har dock lärt mig enormt mycket av detta och utan vårt distansförhållande som vi hade innan, tror jag inte att vi hade kommit så pass nära varandra som vi står varandra idag, och jag tror inte heller att kärleken mellan oss hade varit lika stark om inte distansen hade varit ett problem. Han är den som förstår mig bäst och jag älskar honom av hela mitt hjärta fastän vi är unga och jag ”bara” känt honom i 2 år. Kram

    Reply
  33. jessie januari 25, 2013 at 11:15 e m

    jag har precis avslutat ett. vi träffades i princip varje helg och jag stannade hos honom i några dagar mer eller mindre på vardagarna eftersom jag inte har något jobb som tar upp all min tid. dock var han tydligen otrogen under hela vårt förhållande såfort vi inte va med varandra – från början till slut. så efter det kommer jag aldrig ha ett distansförhållande igen för även om man pratar mycket och ses relativt ofta så har man noll koll på vad den andra faktiskt gör om dagarna och de e svårare att få reda på sanningen i ett distansförhållande, tyvärr..

    Reply
  34. EM januari 25, 2013 at 11:42 e m

    Hade distansförhållande i 2 år, värsta perioden i mitt liv. Lovat mig själv att det var den första och sista gången. Jag bodde i Norge och han i Sthlm, vi jobbade om varandra etc. Träffas 1gång i månaden, det är inte enough. Har aldrig älskat någon så mycket dock, vilket jag ibland kan sakna, just saknaden. Stay strong girl.

    Reply
  35. Magdalena januari 26, 2013 at 12:54 f m

    Min fästman är borta i 8 månader, din situation är inte så illa som du tror 🙂

    Reply
  36. Julia J januari 26, 2013 at 2:51 e m

    ”A person that truley loves you will never let you go, no matter how hard the situation is and missing someone is a part of loving them. If you’re never apart you’ll never really know how strong your love is.”

    Jag bor i Sverige och min pojkvän i USA. Vi har vart tillsammans i snart två år, det är jobbigt som fan ibland men går ändå bra när jag vet att in the end its all worth it. Jag skulle kunna vänta tusen år så länge jag vet att jag kommer får han i slutändan. Det viktigaste är att fortsätta prata med varandra varje dag, att dela med sig av varje dag med varandra även fast man är tusen mil ifrån.
    Vi såg senast i november och då hade jag varit där i 2.5månad, nu satsar vi på att ses igen i Mars! Ni fixar detta 🙂

    Reply
  37. Linnea januari 27, 2013 at 7:10 e m

    Jag har ett distansförhållande, jag bor i Göteborg och min pojkvän bor i Ljusdal i Norrland. Det är 79 mil mellan oss och tågresan tar ca 7 timmar. Vi kan träffas på loven och ibland träffas vi någon helg, även om det inte blir så länge på helgen så är det bättre än inget. Det är jättejobbigt att vara utan honom och jag saknar honom alltid jättemycket, men jag vill inte ha någon annan än han, och han vill inte ha någon annan än mig så det funkar ändå bra, och varje gång man träffas igen så blir man den lyckligaste personen på hela jorden!

    Reply
  38. E januari 31, 2013 at 10:17 f m

    Fortsätt kämpa för det du tror på. Jag vet själv hur det är att ha distansförhållande. Jag bor i Stockholm och min kille bor i Motala, inte allt för långt om man jämför med andra om kommenterat. Jag och min kille har varit tillsammans i 1,3 år. Det finns stunder då det är jobbigare än andra men då gäller det bara att tänka framåt då ni ska träffas. Distansförhållande kan vara bra eftersom man har tid för kompisar och annat. Men om man är van att ha förhållande med någon som bor nära så kan jag förstå att det är svårt och börjar tänka på allt, men tänk då på när ni ses hur glad du kommer vara. Jag hoppas att erat förhållande kommer hålla länge för vad jag ser så passar ni tillsammans 😀

    Reply
  39. Emma februari 1, 2013 at 5:47 f m

    Hade distansförhållande med min pojkvän i två år innan jag flyttade till honom. Ibland kunde det ta en månad innan vi träffades och ibland tre. Alltid olika. Det var många som försökte förstöra men två och ett halft år senare håller vi fortfarande ihop 🙂 saknaden är det jobbigaste… Men man överlever och det kommer du också göra bara du biter ihop. Allt kommer vara perfekt när ni ses igen, man känner sig alltid nykär när man ses efter en lång period ifrån varandra! 🙂 och känslan när man ses igen, DEN ÄR UNDERBAR!! 😀

    Reply
  40. h april 18, 2013 at 3:23 e m

    Fyfan vad skönt det känns att jag är långtifrån ensam med att ha distansförhållanden…. Men jag jag har en tvist på det, som kanske är mer ”sällsynt”.
    Jag träffade en kille i somras och tre veckor senare blev vi tillsammans. När vi träffades sa han att han bara var i Stockholm över sommaren för att han har kommit in på university i USA (som han skulle börja på hösten). Så på vår första månadsdag åkte han till USA för att plugga och det var meningen att han skulle vara där i 4 år. Dock blev det lite omständigheter så han kom hem igen efter en termin. Dock blir det distans ändå, eftersom jag pluggar i Borås. Vi har varit tillsammans i nio månader och ungefär 6 av dem är på distans. Jag saknar honom varje dag så att det gör ont, såklart. Men det är inte det som är problemet. Ibland sjävskadar jag mig själv och tänka på allt ”dåligt” om honom (typ hans personlighetsdrag, om hans ex, hans sätt att tänka osv.) för att min hjärna tror att jag ska kunna avreglera honom på det sättet och sluta sakna honom så mycket som jag gör. Det har blivit så extremt att jag tror att allt det ”dåliga” han har är det ENDA han är som person, så istället för att tänka på att jag saknar honom på ett positivt sätt, så hyser mer jag agg mot honom, och det vill jag ju inte göra!! Jag anser att det är mycket problem i vårt förhållande medan han anser att det är nästintill perfekt. Vad ska jag göra??

    Reply

Lämna ett svar till Elin Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *