Jag vill vara olyckligt kär.

Egentligen är det ju värsta som finns. Men jag kan inte relatera till alla fina sorgsna låtar som jag gillar att lyssna på. Det känns så himla tomt där upp. Ingen att tänka på. Ingen jag blir glad när jag får ett sms ifrån. Jag har inte ens en liten fling. Och nu så tycker jag synd om mig själv. Fast det kanske är lika bra. Nu finns det plats för nästa ”mr ingen framtid drömkille” som jag så himla gärna vill visa för mamma. Nä men det här med snubbar, jag har bestämt mig för att om jag väl träffar någon. Så ska han inte vara min typ. För alla mina killar jag har haft har vart så himla lika. Dom flesta har vart reodlade svin men vart schysst mot mig. Men har ett förfluter med halva sveriges unga kvinnor/barn.  Om jag träffar någon som inte är min typ så kanske jag slipper lyssna på sorgsna kärlekslåtar och relatera till dom. Då kanske det mer bli fina låtar till fina killar. Fast då kommer jag säkert fortfarande klaga. För att jag är extremt destruktiv och gillar kikarna som jag får när man träffar ett renodlat svin. Och dom fina låtarna.

Nu för tiden så kan jag mest relatera till låten ”Selfie” Så låter det ungefära såhär när jag tänker i mitt huvud ”How did that girl even get in here?
Did you see her?
She’s so short and that dress is so tacky
Who wears cheetah?
It’s not even summer, why does the DJ keep on playing Summertime Sadness?
After we go to the bathroom, can we go smoke a cigarette?
I really need one
But first, LET ME TAKE A SELFIE”

Jag livet på en jävla pinne helt enkelt. Varför går allt så jävla enkelt hela tiden för? Varför får jag ALLTID som jag vill? Och då menar jag alltid. Allt jag önskar slår in. Det är också på gott och ont. För jag väntar bara på den där jävla smällen där det kommer en VÄLDANS MASSA TRUBBEL och problem på en gång. Eller så är min karma helt enkelt bara för bra. Dock så satt jag och tittade på en Paradise Hotel intervjuv. Jag är dampig, hetsig, skön, grimaser och verkar oerhört oÖdmjuk. Jag och karma ska alltid vara vänner.