Alla människor har sina stunder. Det är känt. Men det känns som att människor som kollar på folk utifrån dömer så hårt. Som igår när jag var påväg till frisören, hade spillt kaffet på tröjan och hade hårt slarvigt uppsatt och var osminkad samtidigt som jag lyssnade på en dokumentär om mordet på Therese Johansson Rojo, som hade rört vem som helst. Så ja där satt jag, skitig stressad och gråtandes. Men jag orkade inte bry mig. Men så slog det mig, om jag hade sett på mig själv från andras ögon? Då hade dem sett ett vrak. Men jag kände mig inte som ett vrak. Jag hade bara en dålig start på morgonen.

Ibland när jag läser saker, speciellt på Facebook. Så kan jag komma på mig själv att döma lite väl hårt. Även om jag oftast inte skriver någonting. Så kommer jag på mig själv. ”Nej fy Paulina så får man inte tänka om andra”.. Sen lite senare så kollar jag på Kylie Jenners snapchat och ser en tjej med ett perfekt liv. När hon åker sina lyxiga bilar och badar i pengar och har en garderob större än min pappas landställe. Ja hon är perfekt. Men så kom jag på. Att nää, fan ingen är perfekt. Vardagen är nästan lika tråkig som perfekt.

Sen när jag skulle ta tunnelbanan hem från frisören så hade jag vänt ut och in på tröjan och slängt på mig lite conceler och kände mig snygg. Inget konstigt.

Men så hör jag barnskrik som skär i öronen. Och det stör mig. Precis som min rethosta stör andra. Så jag går av i Gamla Stan och byter tunnelbanan där istället för att slippa barnskriken. Men när jag går av så hör jag fortfarande barnskrik och suckar djupt. Och ur tuben så går Marie Robertson ur med en gallskrikande bebis på höften och en barnvagn. Hon var flottig i håret och såg ja, ut som en trött mamma även fast hon var skitsnygg. Med tanke på hur känd och talangfull är så tänkte jag ”åker hon tunnelbana” ”vart är hennes barnvakt”. Jag sket i barnskriken och kom på. Alla är mänskliga.