Skip to main content

Sanningn om mitt mående.

Skrivet av den . Postad i Livsstil.

Snälla. Jag vill börja med att skriva det här inlägget och be er som läser det att vara snälla. Säg inte hur det är. Eller vad jag borde göra eller inte. För det här är något som jag verkligen skäms över. Och till och med när jag försökte vända mig till mina nära så kom det bara ”men har du prövat det” ” osv. För ja, tro mig. Det ni säger att jag borde göra har jag redan tänkt på. 100 gånger om. 
Som ni som följer mig vet så lider jag av lätt ångest och ”dippar”. Men då snackar vi små dippar som jag drabbas av då och då. Som håller på allt från några timmar till max några dagar. Men den ångesten och dipparna har alltid haft en naturlig förklaring. Så som att jag försovit mig till ett möte, tagit ett dumt val, grubblat över någonting, bråkat med någon. Ja ni vet. Helt naturliga orsaker till ångest. Jag har även haft sömnsvårigheter i större delen av mitt liv, så att jag är vaken på nätterna är egentligen ingenting konstigt, det har jag accepterat för länge sedan. Och eftersom jag har det jobbet jag har. Så är det okej att gå upp vid 12. Ja, jag ville bara förklara mig. För nu kommer vi till det jag verkligen vill berätta. Och det är framförallt riktat till mina vänner och kollegor. 
För ca 5 veckor sedan så började jag få ännu svårare att sova än vanligt. Som resulterade i att jag missade saker. Nu snackar vi om att jag somnade kl 5-6 istället för kl 3-4. Jag fick självklart ångest över det. Men i samma stund så blev jag förkyld, så jag accepterade att jag var trött. Någonstans där så tappade jag nästan all min matlust också. Jag kan säga att jag gått ner 6 kg på dem här veckorna. (Jag gick upp allt jag gick ner när jag var i Thailand innan). Mitt humör blev sämre och jag tappade all min sexlust. Mitt huvud är fyllt av dåliga tankar såsom ”det skulle vara skönt att göra illa sig själv” och ”världen skulle vara en bättre plats utan mig”.Och en massa saker om min sambo som resulterade i att jag princip hatade honom, helt utan anledning när han bara vart bra mot mig. Och varje måndag i 5 veckors tid så har jag tänkt ”nu blir det bättre, nu ska jag blogga och ta tag i allt” men ju mer tiden gick desto sämre blev allt. Jag vaknade i panikångest. Då jag kände mig så värdelös så jag tyckte om att lägga mig på golvet och skrikgråta i kudden. Så fort jag äter något. Så vill jag kräkas. Och inte för att jag vill bli smal. Utanför att jag mår så fruktansvärt illa. Jag mår så dåligt på dagarna så jag inte ens orkar ta mig ur sängen eller duscha. Det är på kvällarna(läs kvällar inte nätter)jag gått ut och gjort saker och orkat träffa en vän på en fika. Jag duckar nästan alla samtal. 
Och idag så fick faktiskt min sambo nog. Han bad mig att ringa psyket akut. För att jag mår inte bra och det finns ingen som helst anledning för mig att må som jag gör. Det är något som står rätt till. Och jag tycker att det är så sjukt pinsamt och det får mig att må ännu sämre. Men jag är deprimerad och känner ingen som helst lycka. Jag kan inte bara sitta och vänta på att något mirakel ska ske. För det är ingen vanlig svacka. 
Det tog mig ungefär 2 veckor att skriva det här. Att ens orka ta upp telefonen. Och bara det känns som ett stort framsteg.
Så nu idag kl 8 så har jag en akuttid där jag ska få prata med någon så börjar vi förmodligen en utredning och jag kanske kan få sömntabletter som gör att jag får sova lite. Det hade vart skönt.
Satt på golvet i badrummet och åt kräftor förut. För att inte väcka M. Det är helt friskt kl 7 på morgonen.  

(Visited 264 times, 1 visits today)

Comments (33)

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *