Ligger och läser igenom mina gamla blogg och kan inte låte bli att bli lite ledsen. Hur osäker jag faktiskt var på mig själv. Jag ville visa mig som tuff, skrev att jag rökte drack och hade sex fast så nu inte var fallet. Jag rökte det gjorde jag, jag smuttade på sprit bara för att jag ville leka lite cool och ”lukta” och det var väldigt sällan jag blev ”full”, och sex, det fanns inte ens på världskartan delvis för att jag bara hade haft sex 1 gång tidigare och för jag hade stora blödande utslag på hela min kropp som kliade under. Jag skrev sällan om min psoriasis då, skrev väl att jag brukade ”sola solarium för min hud” och att det ”kliade” men aldrig något mer än det.

Men sanningen var att jag inte ens vågade duscha med lampan tänd, jag hade en sån ångest över hur jag såg ut så att jag grät. Egentligen så var nog inte mitt självförtroende sämre än någon 14 årig tjejs, men mina utslag drog ner mitt självförtroende så att jag ville dö. Jag sov nästan hela tiden också, vaknade kl 4-5-6 på kvällen varje dag och folk kallade mig värdelös för att jag inte orkade ta mig till skolan. Något jag idag kan skylla på alla tabletter jag fick utskrivna som skulle dämpa min ångest över psoriasisen samt dämpa att det kliade. Någonstans i samma veva så blev jag diagnostiserad med emetofobi vilket resulterade i att jag slutade äta helt eftersom jag var så rädd för att kräkas.

Jag blev även väldigt elak mot många av mina vänner under den här tiden, delvis så var det säkert tonårshormonerna men också för att jag knappt åt hade 0 energi och kände att jag inte klarade av någonting jag tog mig an. Jag var hemsk mot mina föräldrar också.

Det var ju skönt att saker och ting blev lite bättre med åren. Men jag önskade bara att jag hade vart lite snällare mot mig själv, och mot mina föräldrar. Dem unga tonåren är verkligen ingen dans på rosor.