Skip to main content

Apa i bur.

Skrivet av den . Postad i Event.

Många av er som följer mig här vet att lidit av ångest i mina dagar. Jag har mått dåligt och haft ångest och vart så dum(ung) så att jag aldrig fattat varför. Jag har mått dåligt för att jag känt mig vilsen. Jag kände mig vilsen ända fram tills  april 2016. Någonstans där började jag hitta mig själv, jag började bli lycklig. Men tappade bort mig själv igen i en giftig relation som jag påbörjade efter sommaren 2016. Relationen var bra fram tills december 2016. Och

Mycket av min ångest förstår jag idag vad den berott på. Destruktivt leverne, ytliga människor, rörig miljö och känslan av att alltid missa/ta tag i saker. Om jag hade vetat att det var så enkelt att må bra så hade jag valt att göra det för många år sedan.

Om jag kollar på mig själv idag och för ett år sedan så är jag en helt annan person. Jag tar tag i saker. Ibland så är det svårt, men jag försöker att göra det ändå. Och efteråt känns det så bra. Det kan vara en sådan liten grej som att bara dammsuga eller svara på mejl så känner jag mig lugn i själen. Det kanske låter fjantigt men det är jag. Det är så jag fungerar och jag har lärt känna mig själv. Det är enkelt att må bra. Umgås med människor som gör dig lycklig. Och jag mår bra av att vara fri.

När jag var i Thailand så mådde jag sjukt dåligt. Jag låg inne på rummet och åt tabletter, sov mest och jag åt ingenting. Jag vägde ca 44 kg(idag väger jag 52). Mitt liv och resan gick ut på att försöka rädda relationen i mitt dåvarande förhållande, jag tippade på tå, la alla mina pengar på att försöka köpa presenter(ni kommer snart förstå varför det var såhär om ni fortsätter att kolla på TV), jag drack kanske 4 gånger och då var jag ändå på en party ort. För jag fick inte, jag trodde att jag var hemsk. Jag funderade då på att ta mitt liv, jag klöste mig själv i armarna och jag skrattade inte på flera månader. Men jag tyckte själv att jag förtjänade det för det var det jag blivit tillsagt. Att jag var värdelös. För det jag hade gjort var så hemskt. (nu i efterhand så var det inte så hemskt, och jag vet att jag inte förtjänade att bli behandlad så, och det upptäckte jag när jag flydde till min vän i Bangkok efter 3 månader i misär)

Men om jag trodde att jag mådde dåligt när jag var i Phuket. Det går inte ens att jämföra hur jag mådde o somras.

I somras så måste jag nog säga att jag var i den djupaste depressionen som jag någonsin vart i. Förut när jag var yngre så har jag haft ångest, men inte vart deprimerad av något jag trodde var utan anledning. Och jag fattade inte varför jag var deprimerad, inte då iallafall. Det känns jobbigt att skriva om det nu . Men det känns ändå som att det är viktigt att jag tar upp det så att tjejer som är i giftiga relationer förstår att det går att ta sig ur.

Min depression var likt en apa i bur. Jag var instängd och olycklig. Jag mådde rent ut sagt piss och jag funderade på om jag skulle ta mitt liv, flera gånger. Jag åt ingenting. Och jag sov inte på ca 1 månad. Det kanske inte pågick så länge, men jag skulle nog själv vilja kalla mig ganska stark. Därför kunde jag ta mig ur det. När jag kände att nu var det dags att avsluta mitt liv, när jag började googla på sätt hur jag skulle göra det. När jag började höra av mig till folk jag vet hade starka tabletter hemma. Så kände jag väl någonstans att det hade gått för långt och att jag hade tillräckligt mycket vett i mig för att inte göra det. Jag ringde till psyket och fick en akuttid. Och det blev ett wake up call. Jag? Läggas in på psyket? Det är inget fel på mig?

Jag började tänka på vad det var som verkligen fick mig att må dåligt. Och hur jag än vred och vända på det, som kom jag alltid fram till samma sak. Det var han som fick mig att må dåligt.

Jag fick inte umgås med vissa personer, jag fick jämt höra hur dålig jag var, opålitlig, dålig, ful. Men den gången, den 23 juli, när han slog mig med knytnäven i ansiktet och ströp mig tills jag svimma så dog väldigt många känslor i mig. Och jag började faktiskt må bättre, hur sjukt det än låter

Och då bestämde jag mig för att lämna honom. Men varje gång jag försökt så började han prata med mig lugnt och sansat och vi kom gemensamt(läs manipulerad) fram till att allting alltid  var mitt fel.  han förklarade alltid när jag försökte lämna honom att det var mig det var fel på, det var JAG som var sjuk i huvudet, han var så fantastisk som stod ut med mig. Och att han trodde att jag kunde ändra mig och sluta ljuga för honom. (jag ljög alltså när jag kom hem en halvtimma försent),

Iallafall så började jag må bättre när jag bestämde mig för att lämna honom. Även om det var otroligt svårt och jag trodde ofta att det var mig det var fel på. Men sen gick det några dagar och jag började tänka igen. Försökte göra slut och samma visa hände igen, det var mig det var fel på och han var så fantastisk som stod ut med mig. Jag började göra lite som jag ville, började gå på event och tog med mig vänner istället för honom.  Började festa lite mer och sa inte emot när han bråkade för jag hade slutat bry mig lika mycket. Men sen så blev det den 1 september, och han sparkade in mig i ett element och drog mig i håret över golvet. Då var det slut för mig. Där dog alla mina känslor. Men det blev knepigt över hur jag skulle lämna honom. För vi bodde ihop. Men den 23 september så lyckades jag.

Och jag har mått bra enda sen den dagen. Jag har ingen som helst ångest i min kropp. Jag vaknar och jag säger varje gång jag vaknar ”fan vad jag mår bra idag”. Tänk att jag kallade en annan människa och skyllde på min stackars hjärna på att den hade ”psykisk ohälsa” när problemet var utanför hjärnan.

Jag skriver inte det här inlägget för att jag vill få någon sympati. Utan för att jag vill hjälpa personer som vart i min situation att också få en chans till att vara lyckliga. För att alla förtjänar att må lika bra som jag gör nu.

Vet att det här är en läskig bild. Men den speglar i hur jag mådde då. Tom och olycklig.

(Visited 11 363 times, 1 visits today)

Comments (24)

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *