Jag blir arg när folk säger åt mig vad jag ska göra. Min pappa ringer till mig och ber mig att ta bort ”det jävla inlägget” och att han skäms. Jag är omogen jag vet, men jag skulle aldrig skriva något om en person utan anledning. Så ingen skada skedd.
Min pappa gav mig grov panikångest i somras, om det inte hade vart för Amir så hade jag nog helt ärligt hoppat ut genom fönstret dom gångerna. Så fort han började prata om bloggen ”du får inte skriva det där, ta bort det där, jag skäms när du har sån där kort kjol. Städa ditt rum, laga mat, börja jobba, ska du verkligen se ut sådär”, och så mycket mer. Nu har det upphört och han ringer igen, jag får panik och lägger på.
Tankarna snurrar, jag har inte gråtit på ett halvår typ I am happy, känslokall men samtidigt ledsen. Ledsen för att jag inte är den personen jag borde vara, att jag har svårt att leva upp till folks förväntingar.
Ni som fått den där bilden av mig som den ”gulliga lilla tjejen”. Jag är schizofren och har beslutsångest, jag är inte rädd för något och testar gränser jag inte borde. I somras när jag hade min panikångest, det var verkligen hemskt. Tänk er att inte kunna andas rasa ihop på golvet och skaka utan att ha ork eller lust att ställa sig upp igen. Gråta, tårarna verkligen sprutade helt utan anledning att få den känslan av att någons röst skriker inom dig ”du är sjuk i huvudet alla hatar dig du är värdelös och ful”. Jag kommer att få ett nervsammanbrott, bli en tickande bomb. Så pappa, snälla klipp inte i fel sladd och accepetera att jag är ungdom. Jag ska inte alltid behöva leva upp till andras förhoppningar.
Jag är inte som många andra av mina kompisar, om jag dricker så dricker jag med måtta, jag kommer nästan alltid hem i tid och svarar alltid på mobilen. Jag är nog motsatsen till många andra bloggare, jag går inte runt och skryter om killar, låtsas skaffa pojkvän eller leker odödlig . Jag skulle nog kalla mig en hemsk människa, jag är inte alls lika trevlig som piss och diss och absolut inte lika blödig, inte ens i närheten.
Jag är ändå rätt nöjd med mig själv, med mitt utseende, med mitt behov som kontrollfreak. Det som sätter käppar i hjulet för mig är skolan, jag hatar skolan,men sanningen är nog att jag hatar när andra försöker säga åt mig vad jag ska göra. Känner jag inte för något så gör jag inte det, jag är otroligt frispråkig och en riktigt pajas, men jag har otroligt svårt att ha empati för medmänniskor och fnyser åt dom flesta och kommenterar gärna andra. Jag är inte svag och har inga ömma punkter, men ändå så vill jag göra något, men först så vill jag leka ett år till minst, sen kan jag börja plugga. Tänk er, nu lever vi i år 2009. Jag kan börja på gymnasium när jag är 20 om jag vill.
Har ingen aning om vad jag skriver och jag vet själv hur osammanhängande det är, men jag har bekräftelsebehov och jag är förbannad och trött på allt tjat. Det finns inget som knäcker mig så mkt som när folk tjatar, okej där är min ömma punkt. Usch, fy och blä – jag hatar känslor!
Fick du allt du ville ha i julklapp? Inte? Här kan du ordna en julklapp som räcker ett år!
