Gick upp jättetidigt idag för att gå på ett ”hemligt” möte. Känns kanske lite fjantigt att säga ”hemligt möte” eller ”hemligt projekt” som aldrig blir av, men jag hoppas verkligen att detta blir av. Är så sjukt taggad! Om det blir av, så blir det jävligt kul 😉
Jag har tänkt efter. Och jag vill bli en bättre människa och försöka att rätta till dom misstagen jag gjort. Tro det eller ej men jag vill böra sopsortera och värna mer om miljön. I sommras så bestämde jag mig för att börja köpa smink som inte är testat på djur och ska härmed aldrig köpa päls. Sen så vet jag inte riktigt än vad det är att värna om miljön men jag är öppen för förslag och är redo för första gången i mitt liv att lära mig. Så jag kommer att från och med nu börja skänka 300 kr varje måndag till Greenpeace!
Men nu är frågan. Vad är Green Peace? Gå in och läs med på http://www.greenpeace.org/sweden/se/
Ni som även är insatta i Greenpeace. Kan ni berätta med era ord vad det är för något?
Jag tänkte tipsa er om en grej som min vän Daniel håller på med just nu, nämligen en föreläsningsturné om drömmar, självkänsla, medialiv, skoltid utbildning och om hur det är att känna sig utanför som ung.
Jag vet hur hårt Daniel har jobbat med den här föreläsningen och framförallt vet jag hur mycket tid och energi han lagt ner och själva föredraget är så jävla bra. Han brinner för det här. Det är rått, äkta och det är den riktiga Daniel Paris. Bara det att ingen har sett honom så innan, förutom jag och hans andra vänner som faktiskt känt honom i flera år. Men alla andra, som sett/hört Daniel på TV, radio och i bloggen och fått ett visst intryck av honom kommer bli helt chockade av den här sidan. Den är mogen, vuxen och ärlig.
Daniels föreläsning går att boka till högstadieskolor och gymnasium över hela landet så ja, jobbar du inom skolan, sitter i elevrådet, är klassordförande och vill boka Daniel eller vill ha mer information om #ParisPratar så maila till [email protected] eller ringa 070-5532901
Kolla på klippet här ovan för ett litet smakprov, får gåshud av att titta på det!
Är hos Bobby och ska fixa håret. Och jag har lovat mig själv att aldrig mera ha löshår… Vill verkligen försöka att ge det lilla hår jag har en ärlig chans att växa ut! Vad tror ni?
Tröttmössa
Jag kända att jag ville kompensera lite med vad jag tidigare gjort och gick med i Greenpeace. Väldigt fin organisation. Ska blogga mer om det sen när jag kommer hem. För just nu så är jag ute på stan!
Ville göra något spontant så tänkte unna mig en liten tatto 😉
Jag har nyss tittat på en film som heter Tusen gånger starkare. Egentligen så är det nog mer än tonårsfilm som lämpas för tjejer som går på högstadiet. Egentligen så var filmen ganska seg och hade inte speciellt mycket handling. Men filmen förde ett fint budskap om hur det är att gå i skolan som tjej.
Det fick mig att tänka på min skolgång.
I lågstadiet så var jag den där lilla kaxiga ungen som bråkade med pojkarna och snodde godis från dom otroligt ”flickiga” tjejerna. Sen när jag började trean så började jag i en ny skola. Allting var nytt, människorna lärarna skolan. Ja allt! Jag var väldigt blyg och neutral ända fram tills halva 4an. Då blev jag kaxig och ville ta mer plats. Folk retade mig väldig mycket. Jag vet faktikst inte varför och förstår det inte än i dag. Men det är väl för att jag vara annorlunda. Lärarna var till och med dumma mot mig som jag uppfattade det då, placerade runt mig i särklasser så jag fick samma så kallad ”hjälp” som utvecklingsstörda som gick i den särklassen. Kommer ihåg när dom tog upp en bild på en boll och sa ”hur många ränder har den här bollen?”. Jag var bara kaxig, inte utvecklingsstörd?
Det var en otroligt jobbig period i mitt liv. Det var inte riktig mobbning, men det var pikar hit och dit. Som som tär på en när man är liten. Sen så började jag i 6:an. Det blev en ny skola med nya vänner. Då började jag umgås med en tjej som gått i min klass innan som hette Ebba. En riktigt snäll söt hästtjej. Hon hade bra inflytande på mig och fick mig att hålla mig hyfsat lugn.
Men i stället för att bli som henne så blev jag någons slags punkare som jag då kallade mig och började umgås lite smått med dom som var några klasser över mig. Vi satt i trapporna och tuperade håret på varandra för det mesta. Jag gapade och skrek hur mycket som helst. Ville vara cool och stå emot folks fula ord för att jag var annorlunda. Men inombords så grät jag. Jag gick hem från skolan varje dag med en klump i magen och en rädsla som jag inte visste hur jag skulle hantera. Så jag började skolka, jag gick från lektionerna för att jag kände mig orättvist behandlad när någon kille i klassen kastade papper på mig och jag skrek tillbaka. Visst var jag inte guds bästa barn, men jag har blivit felbehandlad enda från första början av Hagaskolan och Lyckebyskolan.
I sjuan så blev det jobbigt på riktigt och jag bytte skola till Kunskapsskolan som är en friskola. Där började jag ugmås med knarkarna och blev utsatt för ännu mer mobbning. Desto äldre jag blev desto svårare blev det, människorna blev allt mer elaka. Och nu kommer frågan. Hur hanterade jag det? Jag blev väldigt hård och stängde in mig i mig själv. Och eftersom det var en friskola så var det väldigt lätt att skolka.
Så ja, sjuan hoppade jag över. Började i Kumla skolan i årkurs 8. Kom dit som en osäker fjortis med supermycket smink, kände ingen, gick ut och rökte på rasterna vilket gjorde så att jag lärde känna killarna en årskurs längre upp. Dom ”coola”. Desvärre så mobbade dom ”coola tjejerna” mig. Det var hemskt och jag ville dö. Började skolka igen… Struntade i att gå till skolan helt nästan. Det var nog jobbigaste av allt. Dom där tjejerna. Kommer fortfarande ihåg deras namn. Hon hette Matilda kommer jag ihåg och snackade som torkel.
Började att plugga i Sofia Distans i Thailand. Det gick bra och fick slutbetyg i 8:an. Flyttade tillbaka till Sverige och började Högalidsskolan i årkurs 8 för att jag ville förbättra mina betyg (jag gick alltså om). Där jag sågs som självsäker och blev snabbt ballast i kalssen. Hur då tänker ni? Jag var elak, jag mobbade och retades. Jag visste inget annat eftersom jag blivit utsatt hela min skolgång. Så när jag själv fick tillräckligt mycket stake så gjord jag samma sak. Sen så fick jag hoppa upp till årkurs 9 i mitten på terminen. Komma in i en ny klass (Högalidsskolan är en STOOOR skola) med nya människor. Fan vad svårt det var. Har aldrig känt mig så liten. Tjejerna fimpade på min fjällrävenjacka, kallade mig fula ord och gick in i mig.
Gympaläraren taffsade på mig kommer jag ihåg. Och så fick jag en hel del stryk i den skolan också. Det är där mina ”fördomar” mot ”blattar” kommer från. Det vara bara ”dom” som snackade med händerna, alltså tog till våld. Det var till och med några som tryckte ner mitt huvud i en toalett en gång… Men killarna kom jag överens med. Det som hände var att jag låg med den ”snyggaste tjejen i skolans” pojkvän. Då jävlar tog det hus i helvete och jag slutade att gå i skolan. Gick ut med G i dom tre grundämnena och helvetet var över. Och jag tänkte att skolan är inget för mig.
Nu har jag gjort en otroligt lång story kort. Jag har inte påpekat vad dom sa till mig, hur många människor som velat mig illa. Det kanske inte var så illa, men jag kommer ihåg hur orden brände, hur ont i magen jag fick. Hur jag slutade att äta. Usch. Men det fanns även människor där för mig, men jag såg aldrig det. Det var den värsta tiden i mitt liv. Alla dessa människor som velat mig så illa smörar för mig idag. Säger att dom känt mig ja allt det där. Jag hatar dom människorna för vad dom gjort med mig. Men jag tackar även också för att jag fått den här livserfarenheten. Den har gjort mig:
Tusen gånger starkare.
Jag önskar bara att jag inte hade brytt mig och fokuserat på skolan till 100 % så att jag i alla fall hade fått ut någonting av det.
* Jag älskar Tacobar. Det slår all gourmetmat i hela världen.
* Jag har scenskräck.
* Jag fuskade mig igenom hela skolan.
* jag pussar alltid på telefon när det står 00.00 01.01 osv. Har gjort så i hela mitt liv.
* Jag är trött på att blogga.
* Jag håller på att starta upp en egen webshop.
* Jag är laktosintolerant, men älskar mjölk.
* Jag är uppvuxen i Tyresö.
* Jag har gått i 10 olika skolor.
* Jag älskar kokt ägg men spyr av stekt.
* Jag har haft löshår i mitt hår konstant sen jag var 16.
* Jag älskar piller, [ta det inte fel nu] men tycker det funkar mot allt. Ångest illamående huvudvärk, ja allt! Har piller till allt ^^
* Har flammat lite med Avvici innan han blev jättekänd.
* Jag har haft känslor för en tjej.
* Jag har bott i Thailand.
* Jag är LIVRÄDD för getingar och flugor.
* Har haft en kaninuppfödning hemma.
* Jag gillar INTE hundar. Och vet inte varför. Dom är fina liksom. Men that’s it. Älskar dock katter. För en hunds kärlek får man. Och en katts kärlek förtjänar man.
* Jag har 18 tattos.
Glöm aldrig att du är bra som du är, och fin på ditt sätt.
Och en bild på mig när jag var 16. Precis som jag var
Att yta kommer först idag är ingen nyhet. Och även ni som säger att yta inte kommer först. Jo, dom har antagligen gett upp. Det är inte många som skulle välja en fläskiga mage framför en markerad midja. Det tror jag faktiskt inte. Inte egentligen.
Jag tampas med hjärnspöken, men det är exakt samma hjärnspöken som sitter innött i mitt huvud att jag är tjock. Men det sa han som sitter i mitt huvud till mig när jag vägde 10 kg mindre också. Jag är aboslut inte fet idag. Dock så är jag väl rätt otränad. Ser dock mycket smalare ut i verkligenheten en på bild. Vet inte riktigt varför det är så.
Men eftersom jag haft kille dom senaste fyra månaderna så har jag väl tvingat mig själv till att äta hyfsat regelbundet. För jag mår faktikst bra när jag äter och jag gillar mat. Det gör jag. Men jag får samtidigt ångest varje gång efter att jag ätit också.Och jag gillar inte känslan av att känna sig mätt, eller av att kunna kräkas. Det skrämmer mig eftersom jag vet att jag kräks ibland, och veta att jag skulle kina kräkas något annat än vatten och galla. USCH. Jag dör hellre.
Jag kommer ihåg förra året. Min gamla granne är något utav en knarklangare. Men vi brukade ta en cigg ihop då och då. Och en gång så frågade han mig om jag ville ha efedrin.Jag frågade vad det var och han berättade att det var ett sorts träningpreparat, som fick dig att orka mer, och tappa hungern. Kom ihåg att mitt X tog under tiden vi var tilsammans när han skulle gymma. Det var ju dom pillerna som hjälpte kissie att gå ner så mycket i vikt. Tror faktiskt att hon fortfarande tar dom, fast bara när hon tränar. Aja whatever. Jag köpte ca 200 tabletter. Och tog en på morgonen, kände mig genast piggare och glömde bort att äta. Och att dricka vatten. Sen när jag väl skulle äta så blev det inte många tuggor. Sen så när jag väl skulle äta så blev det inte många tuggor. Tog kanske 4-5 st om dagen. Och till en början så funkade ju det.
Jag orkade ta mig till gymmet och gick ut och sprang ibland. Åt jättelite och började sakta men säkert höja dosen. Var ute ca 2-3 gånger i veckan. Tog dock inte tabletterna när jag festade. Jag sa det inte till någon och visste inte om att dom var så farliga som dom var. Men sen när jag vaknade på morgonen så hade jag den värsta baksmällan man kunde ha, jag hade ju inte ätit. Och knappt druckit något vatten. Så jag svimmade, flera gånger på en dag. Kräktes gjorde jag också men trodde att det var av baksmällan.Det hände ingenting med huvudet, bara med kroppen. Men klart så tappade man reaktionsförmågan. Jag säger inte att jag inte tyckte att efedrin funkade. Aboslut om man ska träna, det ger lite samma effekt som Heat som är ett lagligt träningpreparat (vilket efrdrin var förut också).
Sen så kom jag fram till att jag hade misshandlat min kropp, med att hålla mig så aktiv som jag gjorde när jag åt så lite, festade så mycket och sov så dåligt. Nej. Det funkar inte.
Jag vill inte att allt ska handla om yta, om hur smal man är. Om hur mycket dyra kläder man har. Men hur myckt man än predikar om det så är det såhär det ser ut. Tyvärr. Jävla skitsamhälle.
