År: 2018
SKAFFA BARN :O
Läste på min kära svärmors blogg att hon var rädd att jag och Lance skulle få barn nu, tyckte det var lite roligt. Ett urklipp från henne blogg som ni kan läsa HÄR!
”Nu är min största ORO att Paulina och Lance inte skydda sig. Min nr1 skräck skulle vara samtalet: ooops vi ska ha en bäbis (säkert jag som säkert får passa en massa)
Min andra skräck är att bli farmor. Jag är alldeles för ungdomlig och fräsig!
Den VÄRSTA SKRÄCKEN???
Det skulle vara Filip. Jag skulle inte kunna titta på honom, jag skulle få skrubba mig och duscha i fosterställning.
ATT LIGGA MED EN FARFAR?? Fy tusan vad avtändande.”
Snygga svärmor!
Jag och Lance pratar faktiskt ofta om barn. Inte att vi vill skaffa barn nu. Så är det verkligen inte. Men vi vet att vi vill ha barn någon gång i framtiden, även om det är om 10 år. Det känns på något sätt mysigt att man kan prata om det på det sättet. Jag har aldrig pratat så i något av mina tidigare förhållanden utan har snacket om ifall jag skulle bli gravid så har dem sagt ”jag sparkar dig i magen ifall du skulle bli gravid och u vill behålla det”.
Jag trodde ju att jag kanske var gravid för att jag började kräkas ofta(det är bara min mage som krånglar till och från). Och Lance bemötte det väldigt bra, höll sig lugn och typ bara ”ska vi bli föräldrar, jag vet inte om jag är redo”. Jag måste erkänna att jag själv fick lite panik då jag egentligen inte är för abort vilket han vet. Men jag vet att han är yngre än mig och jag älskar honom så jag hade aldrig velat förstöra något för honom, så jag hade gjort abort ifall jag blev gravid nu. Lance bemötte det som att han finns där oavsett vad. Och att han skulle hålla min hand genom hela aborten isåfall. Vilket är väldigt fint av honom och det är därför jag älskar honom så mycket.
Jag har ju slarvat med mina p-piller tyvärr. Tog ju ut min p-stav i agusti för att jag trodde att jag mådde psykiskt dåligt av den. Började med p-ring och åt som en gris, samt att det var jobbigt att ta ut och in den och första gången Lance kände den så blev han rädd och bara ”du har en metallbit där” haha. Då började jag med Jasmin tabletterna och dem gjorde mig fet, eller inte fet men jag gick upp 5 kg på mindre än 1 månad. Fick panik och slutade med dem. Jag har ju aldrig vart gravid tidigare så tänkte att det nog inte skulle spela någon roll ifall man hade oskyddat sex ett par gånger. Men nu så har jag köpt nya minipiller som funkar galant. Och så fort jag kommer hem till sverige så ska jag stoppa in en p-stav igen, då behöver inte svärmor vara orolig på iallafall 3 år!
GLÖM INTE BORT ATT NJUTA
Hej på er! Har helt ärligt inte haft så mycket att skriva om. Vi lever med rätt bra rutiner förutom att vi vaknar på tok för sent. Vi äter, solar och tränar och så äter vi igen – hamsterhjul kan man hamna i vart man än är, allt blir vardag tillslut. Ibland så måste vi nypa oss lite i armen för att påminna oss att vi befinner oss på andra sidan jorden, där det för mesta är bra väder, omgiven av fina natur och god mat och framför allt att vi har varandra.
Har blivit lite dålig på att ta bilder. Men nu ska jag börja påminna mig själv om att ta med den så att jag får fler bilden att lägga upp.
Maddiken 17 år.
Idag fyller min ögonsten 17 år. Jag har alltså haft henne sen jag var 7 år gammal.
Jag kommer ihåg första gången jag träffade henne. Det var min mosters katter som hade fått kattungar, hennes katter var syskon så ja Maddiken är inavel. Träffade henne första gången när hon bara var någon vecka gammal, och redan då var hon speciell för mig. Kommer ihåg att jag jämt ville åka till min moster bara för att få mysa med henne. Satt och kollade på barnpogram och så låg hon under tröjan och kelade. Hon var mycket mindre än dom andra kattungarna och var utstött, så vi var oroliga för att hon inte skulle klara sig. Mitt hjärta brast när jag fick höra det och min mamma såg att jag var ledsen. Alla som sett os hade märkt hur starkt vårt band var redan då. Så vi beslutade att jag skulle få ta med henne hem, hon skulle bli min. Hon var då bara 4-5 veckor gammal när jag fick henne eftersom mamman redan hade stött ut henne för hon var svagare än dem andra. Men hon klarade sig! Och det är säkert därför hon är så speciell, för att hon aldrig riktigt fick var katt eller lära sig ordentligt. Hon lan idag tex inte hoppa speciellt högt och är lika liten som en 5 månaders katt.
Kommer ihåg att hon alltid låg nära mig, pratade med mig och så fort jag sprang innanför dörren så klättrade hon upp på mig och ställde sig på min axel. Som en pappegoja! Hon gör så än idag, och det har resulterat i en hel del ärr på benen. Men vad gör det-
Jag bodde då hemma hos min mamma. Jag hade inte jätte mycket vänner och var lite speciell när jag var yngre, jag grät ofta men hon var liksom alltid där, hon satt i mitt knä när jag gick på toa, hon sov alltid med mig under täcket, vi har liksom alltid skedat.
På sommrarna så var jag alltid på pappas landställe och där så fick hon gå löst. Jag hade en vagn som jag körde runt henne i, hon hoppade aldrig ut. Hon var trygg när hon låg i vagnen. När jag cyckla så satt hon alltid i korgen, hon hoppade aldrig ut. Lämnade mig aldrig.
Alla som träffar Maddiken tycker om henne, tycker att hon är speciell. Hon kommer när man ropar på henne också. Hon vill alltid vara med, sova med än, hon älskar närhet. Hon ger alltid spontana pussar. Hon är verkligen sjukt speciell. Och jag har alltid sagt, behandlar man sin katt som man behandlar sin hund, så blir dem exat lika trevliga och glada. Hon har aldrig rivit någon eller fräst åt en människa.
Det gör så ont i mitt hjärta att veta att hon inte kommer leva så många år till. För hon är verkligen min största kärlek, jag älskar henne mer än vad jag älskar något levande på denna jord. Jag gråter när jag skriver det här, för att jag älskar henne så mycket. Kommer ihåg att när jag var mellan 8-10 så grät jag varje dag samtidigt som jag borrade ner mitt ansikte i hennes päls, jag grät för att jag visste att hon någon gång kommer att bli en ängel och lämna mig. Även om hon fortfarande är väldigt pigg och mår bra.
Hon har dock skumma beteenden ibland, när jag träffade Lance så började hon kissa inne(hon har alltid gjort det om det legat saker på golvet), för att jag inte la all min fokus på henne som jag brukar. Hon vill alltså inte behöva konkurrera om min kärlek. Men annars så beter hon sig bra och kissar inte inne så länge man har det rent, och inga kläder på golvet. Hade en F.D vän som bodde i min lägenhet innan, hon la allt på golvet och var sjukt slarvig. Och undrade varför hon kissade inne. Så tröttsamt. Men nu till saken. Hon är det mest perfekta som finns i mitt liv, och jag blir både glad och ledsen när jag tänker på henne.
Nu så har hon det bra med min bästa vän Adel, hon älskar nog honom nästan lika mycket som hon älskar mig. Och snart så ses vi. Jag och hon <3
ETT GAMMALT INLÄGG.
Ligger och läser igenom mina gamla inlägg. Blir lite nostalgisk. Saknar och hatar. Ångrar att jag inte tog vara mer på tiden, att jag tog vara mer på vissa människor. Ångrar att jag inte älskade mig själv mer. Det förtjänade jag. Jag var grym. Speciellt med bloggen.
Bloggen var(och är) då&då ett stressmoment. Jag fick aldrig riktigt vara ung ifred och det märks på mig idag. Det känns faktiskt skönt att bloggen och sociala medier inte är ett lika stort stressmoment, det är något som för det mesta bara faller sig naturligt.
Alltså ni fattar inte hur många inlägg som jag skriver och läser och bara ”naah nu blir mina samarbetspartners sura” ”njaa någon kanske tar illa upp” ”mjaa jag kommer att få dåligt rykte”. Känns som att MÅNGA bara tror att livet är perfekt hela tiden, men det är det fan i mig inte. Önskar att jag kunde vara lika personlig nu som jag var då, jag sket i vad folk tyckte. Det gör jag ifs fortfarande men det känns enda som att alla sitter på nålar. ”för mycket” ”för lite” JA LAGOM. Perfekt.
I” ungefär två år så har jag fått höra all denna tjat. Alltid, jämt. Det spelar ingen roll vilken tid på dygnet, utan nu snackar vi jämt. Jag får ungefär 20 sms i timmen. Och vad pratar jag om? Jo bloggen, det finns inget Paulina längre.
När jag var 16 år så vaknade jag av att pappa kom in och skrek att jag måste blogga, när jag väl hade gått upp så ringde min mamma mig och sa ”du får jobba på Ica om du inte bloggar, vill du det?”. Sen så bloggade jag. Efter någon timme ringde min manager och sa ”blogga då”…
Efter några timmar till så ringde någon som jag jobbade med och sa ”lägg upp det här”… Sen så loggar jag in på Facebook. Och då är det alltid någon bekant eller någon vän som ber mig om en länk, eller så ber någon jag jobbar med att lägga upp en tävling. Till och med dom jag legat med, eller dejtat får knulla för att dom går runt och säger ”vill du bli bukis med Paow?”… Tragiskt nog så funkar det tydligen.
När jag är ute och festar, så kommer folk fram hela tiden (jag uppskattar det, det gör jag verkligen)… När killar kommer fram och raggar, varför raggar dom 9 gånger av 10? Jo, bloggen. Smörar arslet av sig och bjuder på drinkar! Människor som ställer sig framför mig på stan och tar kort på mig utan att fråga, jo varför? För att lägga upp på sina bloggar. Och mina föräldrars ständiga tjat om att jag kommer att få sitta på pappas mataffär om jag inte bloggar. Människor/vänner googlar mig och tycker att det är skitkul att skriva ”tjena sverigedemokraten” för att det stod på något jävla Flashbackforum? Sug min röv.
Jag kan inte göra bort mig för då hamnar det ute på hela internet. Det första jag hör och tänker på när jag vaknar varje dag, jo det är bloggen. Varför vill alla vara vän med mig? Jo, för att man blir någon slags ”kändis” när man bloggar tydligen.
Helt plötsligt när det blir så mycket tjat om bloggen, samtidigt som jag ska diska, tvätta och räcka till min vänner, som alla hör av sig hela tiden och blir frusterade när jag inte svarar, hur ska jag då hinna med att jag ska renovera hemma?
Samtidigt så får jag inte vara ung, jag får inte göra bort mig, jag får inte hamna i svackor för att det är riskabelt för bloggen. Jag får inte ens supa 3 dagar i veckan när jag precis fyllt 18 som alla andra 18-åringar för då tappar jag mina annonser. Men jag känner ingen lust till att blogga när det blir så mycket tjat hela tiden. Från ALLA. Jag tycker inte att det är kul längre. Alla vill få ut någonting av mig. ALLA, hur kul är det att jämt gå runt med en baktanke med alla man umgås med?
Att behöva vara rädd över att det jag säger till mina vännerska stå i tidningarna?
Det sårar mig och just nu så håller det på att knäcka mig. Ibland så skiter jag i allt och alla och bara kör. Men ibland så blir det väldigt jobbigt också. Att jag inte har någon att prata med. Steffi har aldrig tid längre och hon är den enda människan i hela världen jag har tid för (även om jag älskar många, så har jag inte tid för alla med det livet jag lever), för hon är som jag var i början. Att 100%, fish, bärs och alla udda människor är mycket roligare (så jag skyller inte på henne). För det är trots allt mina problem. Mina val och mitt liv.
Just nu så har det knäckt mig på mitten. Och så här långt ner i hålet har jag aldrig varit tidigare, så det kommer att ta lång tid innan jag tar mig upp. Men jag ska försöka göra mitt bästa. Tack och hej. Och ja, jag kommer att fortsätta att blogga 🙂
Jag lovar att inta glömma vem jag är. Det gället bara att hitta tillbaka och må ännu bättre!”
En tillbakablick på mina outfits från 2017 Del 1
Allt kommer från Affingos.se
Set från Bikbok(länk) Vet dock inte om det finns kvar.
En favorit outfit från JFR.
En mysoutfit. Tröjan kommer från Elly(länk) och är på rea!
Tröjan kommer från Nelly.com(länk)
En outfit från chiqelle.
Tröja&brillor från NA-KD
Set från affingos.
Nyktert år.
I mina dagar så har det blivit VÄLDIGT mycket fest. Det var lite som att jag levde för att gå ut och dricka med mina vänner och jag hade väldigt svårt att se hur jag skulle kunna ha kul om jag inte drack. Senaste året(2017) så har mitt alkoholsinne blivit sämre. Jag blev ofta för full och mina bakfyllor har vart hemska. Hade sån störd ångest dagen efter. Inte alltid, men tillräckligt ofta till att jag skulle få ångest i dagar. Även om jag inte inte alltid gjorde saker som jag skulle skämmas över så mådde jag ändå dåligt. Nu vet jag ju vad/vem det är som fick mig att få ångest. Jag vill inte skylla på någon så, men många av mina vänner dricker väldigt mycket, det är alltid ett glas ”vin” här och där.
Men sen jag träffade Lance så har jag blivit lugnare, iallafall i sinnet. Och mitt psyke har blivit bättre även om jag fortfarande är skadad från tidigare relationer. Nu känner jag inte lika stort behov av att dricka alkohol. Sen vi kom till Thailand för 2 månader sen så har jag druckit alkohol 3 gånger. Då har jag inte heller supit/festat utan bara tagit några drinkar.
Jag säger inte att det är fel att festa eller gå ut med sina vänner. Men jag har bestämt mig för att jag vill vara nykter hela 2018. Inte en droppe alkohol ska drickas. Jag mår redan så mycket bättre i kroppen, orkar mer, har fått bättre kondition och mår helt enkelt bättre.
Jag säger heller inte att jag haft tråkigt eller att jag ångrar alla gånger, men ibland så har det inte vart värt det.
Den enda gången jag har bestämt mig för att dricka. Är på Lance födelsedag i Juli. Det här är inget nyårslöfte eller något. Det är bara ett löfte och en utmaning för mig själv 🙂
Gamla bilder från diverse festkvällar genom åren.
Animal rescue center.
Hej på er. Det har hänt väldigt mycket på dem här dagarna. Vi kan börja med att det ÄNTLIGEN har blivit bra väder här på Koh Samui. Nu har vi snart vart här i en och en halv månad (sammanlagt) och innan så hade vi bara haft 3 soldagar och resten av dagarna har det bara regnat, och regnat. Och det har inte funnits så mycket att göra. Men nu så regnar det inte iallafall även om det inte är super mycket sol.
Vi har som vanligt tränat, ätit kyckling och ris och så har vi flyttat 2 gånger. För två dagar sedan så hängde vi på stranden, hajkade i bergen och letat boende. Eftersom vi ska vara här så länge så känns det lite mycket att lägga 8000kr på ett boende. Men det är ju högsäsong här nu, så allt är lite dyrare.
Sen så gjorde vi något som jag velat göra länge, nämligen åka till ett Animal center och donera en peng och mysa med djuren. Vi bestämmer oss för att göra det och åker till andra sidan ÖN. Kommer till rescue centret och möts av ett 100tal hundar. Helt ärligt så var det ganska äckligt, smutsigt och luktade illa. Hundarna bara skällde och vissa var så fula så att dem såg ut som får. Men å andra sidan så får dem mat medicin och slipper vara på gatan.
Något som fångade min uppmärksamhet var nämligen.. Katterna såklart. Dem var kanske bara ett 20tal och alla var supermysiga. Jag får verkligen en sådan himla connection med katter. Satt där inne i säkert 1 timma och bara lekte och mös med dem. Ville bara ta med mig alla hem och ska jag erkänna så är jag jävligt sugen på ett rädda en liten misse.
Efter det när vi skulle åka tillbaka till Lami så mötte vi en liten krabat på vägen, som vägrade att lämna oss. Som vi kände oss tvungna att ta med hem. Men mer om det sen!
Bilder från dagarna!
